Ledarsidan välkomnar akutläkaren Katrin Hruska som fast kolumnist. Hennes första kolumn publiceras i dag och därefter återkommer hon var tredje vecka. Här berättar hon om "kaoset på akuten" och om vårdens omställning vid sidan av covid-19.
Välkommen som kolumnist, Katrin Hruska! Hur skulle du beskriva dig själv?
Spontant skulle jag svara: som en sådan person som inte gillar att beskriva sig själv. Samtidigt har jag alltid haft en förmåga att ta plats och få utrymme, så jag tror inte att folk i min omgivning skulle hålla med mig där.
Vilka frågor intresserar dig?
Jag har alltid haft ett stort intresse för samhällsfrågor. De senaste tio åren har jag arbetat med att försöka förstå och stärka akutsjukvårdens roll i sjukvården. Jag verkar attraheras av de komplexa problemen som inte har några enkla lösningar.
I somras uttryckte du att kaoset på akuten var tillbaka: "Gamla som unga söker för icke-akuta besvär och kommer för att vårdcentralen inte har tider (eller hänvisar direkt). Avdelningarna har inga platser. Känner att jag inte orkar minutövervaka hela akuten så att äldre inte exponeras." Hur ser situationen ut nu?
Det är intressant att det där uttalandet väckte sådant intresse. Om man googlar på ”kaos på akuten” får man 4 000 träffar. Det är inte ett problem som kommit med pandemin, utan ett underliggande problem där akutmottagningens akuta uppdrag inte värnas. Det finns en acceptans för att det är kaotiskt på akuten. Mitt mål är att vi ska ha lika höga kvalitetskrav som resten av sjukvården.
Bortsett från covid-19, vilka utmaningar står den svenska sjukvården inför på kort och lång sikt?
Vi står inför ett skifte där primärvården ska få en större roll och där äldre ska få en mer sammanhängande sjukvård och omsorg. Det kräver inte bara en ny organisation utan innebär också att olika kulturer ska mötas och samverka. Den medicinska, den omvårdnadsmässiga och den sociologiska grundsynen ska hitta ett gemensamt sätt att arbeta som utgår ifrån den äldre individens behov och intressen. Jag tror att det kommer att ta tid.
I Sverige bedrivs en förhållandevis stor andel av sjukvården av specialister på sjukhus i stället för i primärvården. Politikerna verkar eniga om att ge primärvården en mer central roll. Det kommer att ta tid att bygga upp den kapaciteten i primärvården och kräver också en omfördelning av resurser från sjukhusen, vilket inte är politiskt oproblematiskt.
Det finns en efterfrågan på service i sjukvården. Man vill kunna be sin läkare om råd, ungefär som man kan anlita en personlig tränare, och få omvårdnad på samma sätt som man kan boka en massage. Här har politiken ett stort ansvar för prioriteringar, men också för att söka svaren på hur de behov som inte omfattas av den skattefinansierade vården ska kunna tillgodoses, samtidigt som vi håller ihop ett gemensamt sjukvårdssystem.
