Hur mycket är egentligen ett människoliv värt? Frågar du någon i vården får du troligen en lång utläggning till svar, med alltifrån att ett människoliv är ovärderligt till att människan är alldeles för komplicerad för att mätas i siffror. Frågar du i stället en hälsoekonom är svaret enkelt: 40,5 miljoner. Det är nämligen värdet av ett statistiskt människoliv (VSL), fastställt av Trafikverket. Kostar det mindre än 40,5 miljoner att bygga vägräcken som minskar dödsolyckorna från 3 till 2 per år, så ska det göras. Annars inte. 

Siffran för VSL är inte tagen ur luften utan bygger på studier av människors betalningsvilja för en riskreduktion. Studierna är komplexa, men enkelt uttryckt kan man sammanfatta det som att varje svensk är villig att lägga fyra kronor på att förebygga en dödsolycka i landet. Det var just nya studier av betalningsviljan som ledde till att Trafikverket höjde VSL kraftigt 2018, från 24 miljoner till 40,5 och VSL är förvånansvärt konstant över världen. 

OECD rekommenderar ett utgångsvärde för EU-länder på 3,6 miljoner dollar. Värdet viktas egentligen bara efter BNP. I rekommendationerna tas inte hänsyn till ålder, eftersom studierna inte visar att det tydligt spelar någon roll för betalningsviljan, annat än när åtgärder är särskilt inriktade på barn där man rekommenderar att värdet sätts 50 till 100 procent högre. 

Det är så fyrkantigt. Ett liv är ett liv. Oavsett om personen som riskerar att dö på grund av den farliga järnvägsövergången har underliggande sjukdomar, är gammal och skör eller en arbetsför yngling. I vården vill vi i stället se varje människa som unik och lyfta fram komplexiteten. Vi vill inte tänka att vi skulle låta bli att rädda liv för att det blir för dyrt. 

I praktiken innebär det nog i stället att vi sätter värdet på ett människoliv betydligt lägre. Vi satsar allt på människan framför oss, men underlåter att göra de strukturförändringar som minskar risken att dö för alla som är akut sjuka. Sverige har bland den lägsta dödligheten i trafikolyckor i världen med ungefär 250 omkomna per år. Till följd av vårdskador inträffar varje år 1 400 dödsfall, varav 39% bedöms ha kunnat undvikas. Det fyrkantiga angreppssättet verkar ha bättre förutsättningar att rädda liv.

Jag förklarar för min akutläkarkollega att om det enda vi två uppnår under ett års arbete på akutmottagningen är att en patient som annars skulle ha dött överlever, så har vi varit väldigt kostnadseffektiva. Vi skrattar åt tanken. Samtidigt är det inte självklart att det är så lätt att faktiskt rädda det där livet. 

Det är sällan uppenbart avgörande att just min insats räddade ett liv, utan det är genom att vi som organisation möter patienternas akuta behov som vi skapar en säker och livräddande akutverksamhet. Vi upptäcker patienten med sepsis tidigt, ser till att hon snabbt får antibiotika. Efter att vi stabiliserat andning och cirkulation, ser vi till att hon hamnar på rätt vårdnivå på sjukhuset. Varje steg i detta innebär en riskreduktion som har ett värde. Vi måste träffa många patienter med akut bröstsmärta för att hitta den där en åtgärd i slutänden förhindrar ett dödsfall. De där övriga besöken är inte onödiga, utan en förutsättning.

Att Trafikverket kraftigt höjde värderingen av ett statistiskt människoliv 2018 innebar inte mer resurser till transportsektorn, men däremot att trafiksäkerhet värderades upp i förhållande till andra viktiga aspekter av trafiken som restid eller miljöpåverkan. Hur prioriterar vi säkerhet i akutsjukvården i förhållande till att någon får vänta på ambulans eller på att bli omhändertagen på akutmottagningen? Kostnaden för att använda ambulanser för icke-akuta transporter blir hög om risken för att någon avlider till följd av att de inte får hjälp i tid ökar från 1 på 10 000 till 1 på 1 000 när den riskökningen är värd 36 000kr. Vi vet att överbelastning på akutmottagningen ökar risken för död. I Stockholm beräknas detta leda till 25 dödsfall per år. Kostnaden för ett besök på akutmottagningen för något som skulle kunna skötas på vårdcentralen eller en mottagning är alltså inte bara merkostnaden för det akuta besöket, utan även kostnaden för den riskökning det innebär för övriga patienter som befinner sig där. 

Sjukvårdsdiskussionen handlar oftast om hur vården ska organiseras för att kunna öka produktionen. Som om vård vore målet snarare än medlet för att producera insatser som räddar liv och leder till ökad hälsa. Vi effektiviserar vården i stället för att fokusera den. 

Jag skulle vilja ersätta den eviga förbättringscykeln med en mer fyrkantig diskussion, där varje räddat liv har ett värde som det faktiskt finns en väldigt hög betalningsvilja för. Hur startar man en sådan?