Regeringens vårbudget är historiskt omfattande. Det är i sin ordning, eftersom situationen under pandemin är extraordinär. Men risken är att det blir en ovana.
På torsdagen presenterade finansminister Magdalena Andersson (S) regeringens ekonomiska vårproposition och tillhörande vårändringsbudget, ett paket som i folkmun kallas vårbudgeten.
En vårbudget är traditionellt inget avgörande politiskt ögonblick. Den innehåller normalt huvudsakligen små justeringar av den redan förda politiken för innevarande år. Det är i höstbudgeten som de stora fleråriga reformerna – och kostnaderna – återfinns.
Under pandemins krispolitik ser dock en vårbudget annorlunda ut. Utgifterna har svällt tio- eller rentav tjugofalt jämfört med normalläget. Vårbudgeten 2019, året innan pandemins utbrott, innehöll nya reformer för 4,5 miljarder kronor. Men det var ingen vanlig vårbudget, det heller, eftersom den utgjorde första chansen för regeringen att flexa musklerna efter januariöverenskommelsen. Året dessförinnan, 2018, satsades 2,6 miljarder kronor. Det är så det brukar se ut.
Pandemiåret 2021 lägger regeringen 44,8 miljarder på bordet.
Lejonparten går till att rädda näringslivet och därmed framtida arbetstillfällen från pandemins följder. Närmare 24 miljarder utgörs av olika stöd till företagen.
En stor del – drygt 7 miljarder kronor – slussas till vaccinering, smittbekämpning och vård.
Evenemangsstöd och andra plåster på såren till kultur och idrott slukar drygt 5 miljarder kronor. Kollektivtrafiken får 1 miljard. Och härutöver finns en lång rad smärre poster, som under ett normalår varit huvudnyheter i sig.
Utgiftsexplosionen är inte unik. Övriga länder har också tvingats till räddningsinsatser. Sverige har ännu gott om utrymme. Vår statsskuld uppgår till 38,4 procent av bruttonationalprodukten. Snittet i EU är 89,8 procent. Tyskland ligger vid medianen med 70 procent.
Att regeringen tar i från tårna är alltså kanske inget att bråka om. Oppositionen hade gjort sammaledes. Situationen är extraordinär.
Penningregnet möts också med gäspningar i pressen. Det var tydligt redan under förra våren, att prislappen för att få en rubrik vid ett politiskt utspel steg rejält under pandemin. Där ett parti tidigare hade kunnat visa handlingskraft genom att kräva några hundra miljoner i tillskott till något behjärtansvärt, krävdes det plötsligt mångmiljardbelopp för att komma i tidningen. Och efter att Moderaterna hade föreslagit 100 miljarder kronor i månaden i direktstöd till företagen gick det liksom inte att höja budet. Stjärnstopp?
Inflationen i priset på trycksvärta tycks fortsätta. Det kommer under lång tid att vara svårt för partierna att trappa ner överbudstendenserna.
Nästa år är det val. Under valår brukar budgetarna inflateras. Inte minst Socialdemokraterna är erkända experter på att slänga in fläskiga mutor till väljarna i sista stund.
Oppositionen bör inte låta sig luras med i det spelet. Nästa val kommer inte att handla om finanserna. Det är tryggheten på gatorna och oron för att Sverige förändras till oigenkännelighet som är de viktiga frågorna. Där har Socialdemokraterna och deras stödpartier inte en chans – däremot är de överlägsna på att spendera pengar.
