I Lydia Sandgrens hyllade debutroman Samlade verk (2020) läser den unge litteraturstudenten Martin ett av 1900-talets mest omtalade diktverk – Marcel Prousts romanserie På spaning efter den tid som flytt (1913-1927).

Han måste först bli färdig med litteraturvetenskapen. […] På skrivbordet låg […] På spaning efter den tid som flytt. Det var seminarium på tisdag och han hade läst en fjärdedel. Men han hade oändligt med timmar att ägna sig åt Proust. (s. 400)

Anspelningen på Marcel Proust fungerar hos Sandgren som en tidsmarkering. Den unge Martin studerar litteraturvetenskap vid en tid – mitten av 1980-talet – då André Maurois ryktbara bok På spaning efter Marcel Proust just kommit ut på svenska. Nyutkommen var också Till bords med Proust, ett praktverk med fokus på måltidsskildringarna i På spaning efter den tid som flytt. Dessutom hade Proust aktualiserats av Volker Schlöndorffs omtalade film Un Amour de Swann. Den bygger på en retrospektiv berättelse – ”Swann och kärleken” – som ligger inbäddad i första delen av Prousts sju band långa romanserie.

Mycket har hänt sedan 1980-talet, men Marcel Proust har inte förlorat sin aktualitet. Den 10 juli 2021 firas över hela världen hundrafemtioårsminnet av författarens födelse och den 18 november 2022 högtidlighåller man hundraårsminnet av hans död.

Det betyder att Proust alltjämt är en av världslitteraturens mest omtalade författare, men han är också en av de mest förtalade. Romanserien På spaning efter den tid som flytt har tyvärr fått ett helt oförtjänt rykte som tung och svårforcerad. Sanningen är emellertid en annan. Om man bortser från romanseriens enorma längd – över 4 000 välmatade sidor – är den inte alls svår att läsa. Prousts berättelse är aldrig någonsin svårbegriplig! Däremot är den så rik på människor och miljöer att den kan vara svår att överblicka. Kanske är det därför som många vana bokläsare – i likhet med Jean-Paul Sartre – nöjt sig med att läsa seriens första del, det vill säga Swanns värld.

Lyckligtvis finns det numera roliga genvägar för den som snabbt vill orientera sig i Prousts gigantiska verk. Dit hör tecknaren Stéphane Heuets serieversion av romansviten. Projektet är visserligen inte fullbordat – än så länge har bara fem av de sjutton planerade delarna kommit ut – men man kan ändå konstatera att det är ett av de hittills mest lyckade försöken att överföra en romantext till tecknad serie.

Prousts romansvit brukar framför allt förknippas med den manliga huvudpersonen Marcel, vars liv vi får följa från barndomen på 1880-talet fram till början av första världskriget. Han anses med goda skäl vara skildrad med utgångspunkt från författaren själv, det vill säga Marcel Proust, låt vara att denne i motsats till romanernas Marcel var homosexuell.

Marcel är också huvudpersonen i Heuets första album, Combray, som kom på svenska 2009. Skildringen av hans liv är rik på spänning och omväxling, men i yttre mening är den inte särskilt dramatisk. Tonvikten ligger på sådant som vanligtvis brukar komma bort i tecknade versioner av litterära verk, det vill säga tankar, känslor och förnimmelser. Likväl har Heuet lyckats häpnadsväckande bra med att återge Marcels inre liv. Det gäller särskilt romanens mest kända episod, där smaken och doften av en madeleinekaka doppad i lindblomste återuppväcker hans förträngda barndomsminnen.[1]

Läs även: ”Bloom fick mig att plocka fram klassikerna igen”

Heuet lyckas också göra rättvisa åt ett av romanens viktigaste teman – den sofistikerade måltidskultur som kännetecknade Frankrike under de glansfulla årtionden kring sekelskiftet 1900 som brukar kallas ”la Belle Époque”. Om det vittnar hans återgivning av det mest minnesvärda av Marcels många barndomsminnen, en släktmiddag i hans barndoms Combray. Här får vi en tidstypisk översikt över matvanorna i den högborgerliga, till hälften judiska miljö där han växte upp.[2]

För den som i likhet med undertecknad är fanatiskt intresserad av litterära måltider finns också den nyss nämnda bilderboken Till bords med Proust (1982), sammanställd av stjärnkockarna Ann Borell och Alain Senderens i samarbete med fotografen Jean-Bernard Naudin. Den innehåller ett generöst urval av Prousts mest minnesvärda måltidsskildringar, men också kärleksfullt rekonstruerade recept till mycket av det som konsumeras i hans böcker. Sålunda får vi receptet till den berömda madeleinekakan som i seriens första del lockar fram den unge Marcels halvt förlorade barndomsinnen.

Små madeleinekakor

Ingredienser: 90 g + en klick smör, 90 g mjöl, 75 g strösocker, 10 g farinsocker, 10 g honung, 2 ägg, salt.

Smält smöret på svag värme. Vispa ihop ägg, socker och salt. Sikta ner mjölet. Rör med träsked. Blanda i det kalla smöret. Och honungen. Rör ordentligt men inte för energiskt. Låt vila i kylskåp i en timme.

Värm ugnen till 220 grader. Tag ut degen och låt den stå i rumstemperatur i en halvtimme. Smält smöret och pensla formarna innan de fylls med deg.

Grädda små formar i 5 minuter och stora i 10. Låt kallna en aning före serveringen.

Men det finns också andra sätt att lära känna Prousts värld. Dit hör några välgjorda dramatiseringar för film, TV och radioteater.

Den mest ryktbara av dessa är Volker Schlöndorffs Un Amour de Swann (Swann och kärleken). Den utnyttjar visserligen bara en tjugondel av romanseriens cirka 1 300 000 ord. Likväl måste den ses som ett heroiskt och förhållandevis lyckat försök att på liten yta göra rättvisa åt Prousts subtila världsbild.

Liksom Heuets serie fokuserar Schlöndorffs film sitt intresse på Prousts alter ego Marcel, som ju inte bara är romanseriens manlige huvudperson utan också – med ett viktigt undantag – dess berättare. Här får han emellertid dela med sig av intresset till en annan av romanseriens huvudpersoner, Odette de Crécy, med bravur spelad av italienskan Ornella Muti.

Hos Proust får vi redan från början klart för oss att det är något speciellt med Odette. Hon omtalas redan i romanseriens inledning, om än i dunkla ordalag. Här antyds att hennes lättfärdiga leverne gett henne så dåligt rykte att Marcels familj inte vill ta emot henne som gäst, trots att hon gift sig med en nära vän till hans föräldrar, den stormrike och högt ansedde världsmannen Charles Swann, som i filmen spelas av Jeremy Irons.

I Schlöndorffs filmatisering tar skildringen av Odette sin utgångspunkt i det mittparti av den första boken som på svenska kallats ”Swann och kärleken”. Tematiskt utgör detta avsnitt på flera sätt en mikrokosmisk miniatyrversion av hela romanserien. Men det är samtidigt också en tillbakablick – ett slags ”flashback” – som skildrar förhistorien till äktenskapet mellan Odette och Swann. Trots sin placering mitt inne i första boken utgör det alltså en prolog till de händelser som skildras i hela romanserien. Historien utspelar sig under några år kring 1880, alltså före Marcels födelse. Av detta följer att den i motsats till resten av romanserien måste berättas i tredje person, ett grepp som framstår som naturligt med tanke på att händelserna utspelas före berättarens födelse.

Men Schlöndorffs film är inte någon slavisk återgivning av Prousts berättelse ”Swann och kärleken”. Förutom tillbakablickar på förhistorien innehåller filmen några framåtblickande partier, där vi får glimtar ur Swanns senare öden, till exempel hans äktenskap med den vanemässigt otrogna Odette, hans sjukdom och hans förberedelser inför sin annalkande död.

Detta långa tidsperspektiv har i Schlöndorffs film pressats ihop till ett enda dygn. Filmen börjar med hans uppvaknande och morgontoalett, och den slutar med samma procedur 24 timmar senare. Däremellan får vi följa honom under en lång dag, där minnen och farhågor blandas med dagdrömmar och verkliga händelser.

Swann bevistar först en mottagning hos sina högadliga vänner de Guermantes, där han blir bemött som en ärad och varmt avhållen celebritet. Därefter nedstiger han i det inferno av svartsjuka, misstankar och svikna förhoppningar som hans kärlek till Odette innebär. För att få klarhet om hennes vandel följer han henne i spåren genom ett på en gång glansfullt och depraverat Paris. Först uppsöker han henne på det lyxiga Café Prévost, och sedan följer han henne hem till hennes extravaganta bostad, där han ser henne klä upp sig inför en fest, som han inte är medbjuden till. Efter festen söker han åter upp henne i den fåfänga förhoppningen att få sina misstankar skingrade. Förtärd av svartsjuka beslutar han sig för att bryta med henne, men när dygnet är till ända inser han att han inte är kapabel till ett så drastiskt steg.

Dessa händelser glider gång på gång över i korta glimtar från tidigare och senare episoder i På spaning efter den tid som flytt. De är ibland nästan omärkliga, men inte sällan annonserade genom sådant som färgen på Odettes klänningar eller skiftningar i scenens ljussättning. På så vis sammansmälter den tidvis kallsinnigt avvisande Odette med en yngre och mera tillmötesgående version av samma person. På samma sätt glider bilden av den rike och omsvärmade ungkarlen Swann ihop med den sjuke och deklasserade familjefader, som han förvandlats till i de senare delarna av Prousts romanserie.

Läs även: Med homofobin som vapen i Putins Ryssland

Filmens mest centrala sekvens är dock ett drömartat parti, där Swann återerinrar sig Odettes första besök i hans av prydnadsföremål överlastade ungkarlslägenhet. Här tänds den första gnistan till en passion, som snart ska vålla honom svåra lidanden, främst därför att Odette hela tiden bedrar honom. I slutet av Un Amour de Swann antyds visserligen att han skulle ha blivit fri från sin bundenhet, men detta dementeras i den ramberättelse som i Schlöndorffs film omgärdar berättelsen. Där får vi ju veta att han trots Odettes otrohet gift sig med henne och att de tillsammans fått dottern Gilberte, som i de senare delarna av romansviten blir föremål för berättaren Marcels obesvarade kärlek.

Swanns passion för Odette är sålunda filmens huvudtema. Likväl framstår den till en början som obegriplig, inte bara för honom själv, utan också för människorna i hans omgivning. Gång på gång understryks att Swann inte förstår varför han är så bunden till Odette, och i slutet av filmen hävdar han att hon inte alls är hans typ.

I Un Amour de Swann uppträder Odette som en lättfotad partypingla, som vid behov försörjer sig som kokott eller kurtisan. Dessutom uppfattar Swann henne som en smaklös och vulgär ignorant, i total avsaknad av den bildning och finess som han själv och hans aristokratiska vänner anser sig besitta.

Denna bild av Odette är dock svår att förena med Swanns bundenhet till henne. Ändå går det att ana en förklaring till detta mysterium! Odettes makt över Swann består sannolikt i hennes förmåga att med grovt smicker inge honom en illusorisk känsla av överlägsenhet.

Att Swann faller för Odettes smicker beror nog på att han egentligen inte alls är den lärde och intelligente man som han själv och hans vänner tror eller vill ge sken av. Men det är inte bara han som visar sig mindre glansfull än vad ryktet förmäler. Detsamma gäller med få undantag om hela den privilegierade grupp av oligarker och aristokrater som han tillhör. Inledningsvis – och på avstånd – framstår de visserligen som underverk av förfining och intelligens, men efter hand visar det sig att det bakom de glansfulla fasaderna bara döljer sig en samling pretentiösa och talanglösa nollor. Likväl är de liksom Swann ytterst angelägna att upprätthålla en grandios självbild, vilket gör dem till lätta offer för smicker, som det Odette ägnar sig åt.

Om oligarkerna och aristokraterna så småningom visar sig mindre glansfulla än sitt rykte gäller motsatsen om Odette. Av Swann ses hon visserligen som en banal och obegåvad ignorant, men samtidigt understryks det att hon har kvaliteter som han inte förmår uppfatta. För sina egna vänner framstår hon som en god och generös kvinna, försedd med ansenliga resurser vad gäller charm, skönhet och social kompetens.

På så vis blir Schlöndorffs Un Amour de Swann en upprättelse av den ringaktade samhällsgrupp som Odette kommer ifrån, det vill säga ”le demi-monde” eller ”halvvärlden”.

Begreppet ”demi-monde” syftade ursprungligen på det lättrörliga och ofta ganska fördomsfria samhällsskikt som i modernitetens kölvatten växte fram i Frankrike under 1800-talet. Genom sin fria moral och hedonistiska livsstil stod denna grupp i tydlig kontrast till de mera konventionella delarna av den etablerade överklassen, som ju befolkades av män och kvinnor ”av värld”. Inte sällan utmärkte sig medlemmarna i ”le demi-monde” genom mer eller minde exklusiva njutningar i form av flärd, lyx, droger, hasardspel, promiskuitet och extravagant kulturkonsumtion. Som redan påpekats, försörjde sig många av kvinnorna i denna grupp som ”kokotter” eller ”kurtisaner”. Det innebar att de finansierade sin hedonistiska livsstil genom mer eller mindre väl maskerad prostitution, en ofta mycket inbringande verksamhet som vid denna tid inte ansågs alltför vanhedrande.

Kanske kan vi också se Swann och kärleken som en hyllning till storhetstiden för ”le demi-monde” – de flärdfulla decennier kring decennieskiftet 1900 som med viss rätt kallade sig ”la Belle Époque”, den vackra tiden. I varje fall är det uppenbart att Schlöndorff och hans fotograf Sven Nykvist fascinerats av uppgiften att låta denna på en gång glansfulla och depraverade epok stå upp ur det förgångna.

På så sätt kom Un Amour de Swann också att passa väl in i den patriotiska filmpolitik – le Cinéma du patrimoine – som i början på 80-talet hade lanserats av Frankrikes omstridde kulturminister Jack Lang. Syftet med denna politik var att sprida kännedom om landets kultur och historia med hjälp av filmer som inte bara tilltalade cineastiska filmnördar utan också den breda publik som gillar att titta på glamorösa skådespelare, vackra kläder och blottade kvinnobröst.

Detta till trots blev Un Amour de Swann inte den kritikersuccé man hade kunnat vänta sig. Många kritiker ansåg att den inte hade ett tillräckligt djup och att den inte levde upp till komplexiteten hos Proust. Andra menade att den var ett alltför tydligt uttryck för den nationalistiska filmpolitik som lanserats av Jack Lang.

I ett efterhandsperspektiv framstår denna kritik av Schlöndorffs film som missriktad och orimligt snobbistisk. Men kanske kan man hoppas på att SVT ska ta upp Un Amour de Swann i samband med de förestående minnesdagarna, det vill säga 150-årsfirandet av Prousts födelse den 10/7 2021 och hundraårsdagen av hans död den 18/11 2022.

I väntan på det kan man omläsa Lydia Sandgrens roman Samlade verk. Det är en mycket mångfacetterad berättelse, men ur vissa perspektiv ter den sig som en light-version av På spaning efter den tid som flytt. Särskilt tydligt är detta i passager där Sandgren tematiserar vårt förhållande till tiden, det förflutna och minnet. Ett exempel bland många får vi då Sandgren i anslutning till Proust och Carrolls Alice i underlandet skriver om Martin:

”Det fanns inte en gata i denna stad som han inte gått tusen gånger. Det fanns ingenstans att ta vägen utan att riskera att trampa ner i ett kaninhål rakt ner i det förflutna.”

När Martin här trampar ”rakt ner i det förflutna”, påminns man om den scen i sista delen av På spaning efter den tid som flytt, där en ojämnhet i stenläggningen plötsligt får berättarens ungdom att framträda i förklarat ljus. Liksom Proust har Sandgren här velat visa att historien och det förflutna aldrig är helt frånvarande i våra liv.

Torsten Rönnerstrand är historiker, samhällsvetare och docent i litteraturvetenskap. Hans senaste böcker är Krisernas Grekland i politik och litteratur (2015) och Kärleksinviter i litteratuen från Bibeln till Millenniu (2019).

[1] Bilder från Heuets Combray, s. 15–17.

[2] Bilder från Heuets Combray, s. 27.