KRÖNIKA. Ett homosexuellt par förbereder sig för att träffa sitt nyligen adopterade barn på ett ryskt barnhem. När den adopterade pojken frågar sin nye pappa var hans mamma är, pekar mannen på en annan man, som står i närheten och är sminkad och klädd som kvinna. Scenen följs av en signatur som visar ”Det är därför den konstitutionella reformen är viktig! Det handlar om det Ryssland ni väljer”. Det var med sådan reklam Kreml drev kampanj för den nya konstitutionella reformen, med proklamationer för ryssarnas tro på Gud och en definition av äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna, vilket exkluderar homosexuella äktenskap.

Garanten för dessa traditionella värden är Vladimir Putin själv som hädanefter, efter den konstitutionella reformen, kan stanna kvar vid makten till 2036. ”Så länge jag är president kommer detta inte att hända”, har Putin deklarerat apropå legalisering av homosexuella äktenskap i landet. Den nyligen godkända konstitutionella reformen är bara ytterligare ett tecken på den statsunderstödda homofobi som råder i Ryssland.

HBTQ+-personer har alltid levt under osäkra förhållanden i Ryssland men sedan 2013 visar sig fientligheten gentemot de sexuella minoriteterna öppet. Det var det året som lagen om ”gaypropaganda” gick igenom. Med motivet att ”skydda barnen mot information som uppmuntrar förnekandet av traditionella värden” förbjuder lagen från 2013 information om HBTQ+-personer i press, television och till och med på internet. Lagen har redan använts för att förfölja aktivister, stänga ner informationssajter, censurera oberoende medier och förbjuda stödgrupper för HBTQ+-personer att verka i Ryssland.

Men de negativa effekterna av förbudet mot ”gaypropaganda” sträcker sig mycket längre än till individuell repression ty fientligheten gentemot HBTQ+-personer i samhället har bara intensifierats under senare år. Enligt en undersökning från Levadacentret 2020 är det bara 47 procent av ryssarna som stödjer tanken på att homosexuella förtjänar samma rättigheter som resten av befolkningen i landet.

Läs även: La Veneno, giftet vi precis nu behövde

Dessutom vägrar 37 procent av cheferna på små och medelstora företag att anställa folk som har en annan sexuell läggning än den traditionella. Och på den lista som gjorts av ILGA-Europe över de länder som är mest välkomnande gentemot HBTQ+-personer hamnar Ryssland på 45:e plats bland de 49 länderna på listan.

Och bakom den här statistiken döljer sig dessvärre inte bara diskriminerande handlingar utan också förfärliga mord och våldshandlingar. Den 21 juli 2019 hittades en av de viktigaste HBTQ-aktivisterna i Ryssland, Yelena Grigoryeva, mördad i närheten av sin bostad i Sankt Petersburg. Hon hade knivhuggits ett antal gånger i ansiktet och i ryggen. I ett av hennes sista meddelanden på hennes Facebookvägg berättade Yelena Grigoryeva att hon funnit sitt namn som måltavla på en lista gjord av en självutnämnd grupp för ”jakt på homosexuella” som kallar sig för ”Pila” (en såg).

Grigoryeva tog inte hotet på allvar och nöjde sig med att förlöjliga hoten mot henne och de andra personerna på listan. Det grymma mordet på henne sände chockverkningar genom HBTQ+-gemenskapen i Ryssland. Och även om det har varit svårt att bevisa att Pila-gruppen låg bakom knivattacken mot Grigoryeva har HBTQ-aktivister icke desto mindre kunnat signalera hur den homofoba organisationen – som regelbundet lägger ut dödshot och listor på måltavlor med personlig information om HBTQ-ryssar – sprider och uppmuntrar tanken på att döda personer på grundval av deras sexuella läggning och att det inte bara är normalt utan utgör en ädel sak till försvar av den ”ryska identiteten”.

Efter mordet på Yelena Grigoryeva anklagar HBTQ-aktivister myndigheterna för att vägra utreda brottet korrekt; polisen betraktade attacken som resultatet av en personlig fejd och har vägrat att starta en utredning om möjliga band mellan brottet och den homofoba gruppen Pila.

2017, när den enda oberoende tidningen i Ryssland, Novaya Gazeta, publicerade en fördjupad undersökning om kränkningen av de mänskliga rättigheterna i den tjetjenska republiken i Ryssland, kränkningar som implicerade bortförandet av och masstortyr av homosexuella, nekade myndigheterna i Grozny och Moskva till anklagelsen och vägrade att starta någon utredning: ”Alla de som försvarar grupperna till försvar för de mänskliga rättigheterna och homosexuella som vi påstås ha i den tjetjenska republiken är utländska agenter,” svarade den tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrov när en journalist från BBC bad honom kommentera skandalen 2018.

Och om nu det stora antalet fördömanden från den internationella gemenskapen av de här brotten och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna inte förhindrat de ryska myndigheterna att fortsätta manifestera den statsunderstödda homofobin, så handlar det om att det är just detta som är meningen. Genom att iscensätta vad man skulle kunna kalla för en ”politisk homofobi” insisterar Putinregimen på att peka på skillnaderna mellan ”den ryska världen” och Väst och den använder sig av detta för att misskreditera och förlöjliga Rysslands politiska fiende sedan lång tid tillbaka, USA.

Läs mer: Kvinnan bevakad av kärlekens polis

Kreml lyfter systematiskt fram HBTQ+ som en perversion importerad från Västeuropa och Nordamerika. Putin själv kommenterade Prideflaggan på USA:s ambassad under Pridemånaden och menade att flaggan ”säger något om de personer som arbetar på den ambassaden”. Det är på det här viset som den ryska homofobin har blivit ett politiskt verktyg i Putins kalla krig med Väst.

Inna Chevtchenko, feminist från Ukraina som är bosatt i Paris sedan ett antal år. Hon är ledare för FEMEN, en feministisk aktionsgrupp som gjort sig känd för ett antal spektakulära demonstrationer mot patriarkala strukturer av olika slag. I februari i år kom hon, tillsammans med Pauline Hillier, ut med boken L’Anatomie de l’oppression (Förtyckets anatomi) på förlaget Éditions du Seuil i Frankrike.

Översättning från franska: Fredrik Ekelund/Marisol M.

kultur@bulletin.nu