Eftersom alla verksamheter och aktiviteter i Sverige ska vara inkluderande, behöver ingen känna sig exkluderad.

Ambitionsnivån är hög, åtminstone på det symboliska planet. När biblioteken vi besöker och tjänstemännen vi möter blivit certifierade finns inte någon anledning till oro. De frikostiga projektbidragen talar sitt tydliga språk: alla vet vad de ska säga för att det ska bli rätt.

Ord har stor betydelse. Språkets makt innebär att påtagliga missförhållanden kan förvandlas till utmaningar. Samhällsfrågor som fortfarande söker sina svar integreras i den löpande verksamheten och ingår därmed som beståndsdelar i en ny normalitet. 

Vi iakttar problemen – arbetslösheten, skolan, vården, tryggheten – och får veta att en utredning tittar på dem. Vi inkluderas alla i denna väntan på att något ska hända. En styrgrupp är tillsatt för att se till att ingen hamnar utanför.

Visserligen exkluderades under många år personer som nämnde de här svårigheterna – några kallades fula saker, andra bemöttes med tystnad, andra åter fick besvär på jobbet – men numera talas det om skavankerna även i tv. 

Journalisterna frågar ministrarna hur de tänker kring det här. En politisk kommentator menar att situationen är komplex varpå studioreportern avslutar med att vi får se hur det går.

En sak som man vill veta: blir det reformer eller repression, akuta utryckningar eller förbättrat brandskydd? En annan sak: tänker man förbättra tillvaron eller retuschera bilden av den?

Det finns de som trots all tillgänglig information, och ibland som en följd av det stora utbudet, inte längre betraktar sig som delaktiga i det gemensamma. Varför betala till ett system som missbrukas? Varför ta plats i ett sammanhang vars värderingar man ogillar? 

När fler kontrollinstanser måste skapas och byggas ut för att förhindra fusk och kriminalitet, blir det för dem ett tydligt tecken på att – som det heter i den där ofta citerade dikten av W. B. Yeats – centrum är för svagt, ”things fall apart; the centre cannot hold”.

Vi ser nu många centrifugala rörelser; ut i parallellsamhället, ut på husmarknaden, ut på landet, in i identiteten. De förenas i viljan att komma undan, att förflytta sig bort från den skrumpnande mittpunkt de finner oattraktiv. 

Okända människor utgör ju inte bara en potentiell fara genom att de kan bära på vapen eller virus, de hyser kanske andra åsikter och klarar därför inte heller av att diskutera.

I det inkluderande samhället har folk allt mindre gemensamt.

Många tror kanske att den lössläppta frihetslängtan kom med yuppies eller selfies eller hipsters, men vissa rottrådar kan man nog finna i det 1960-tal vars frigörelse från konformismen tog livet av det arbetsmoralistiska folkhemmet. Individualismen som norm, fast med bestämda regler. 

Den proklamerade solidariteten visade sig sedan ofta vara abstrakt – med en samhällsklass man inte tillhörde, med befrielserörelser som blev diktatoriska – och kritiken av de gamla eliterna öppnade vägen för nya hegemoniska värderingar inom statsapparaten och kulturinstitutionerna.

Efterkrigsgenerationen ville ut ur anonymiteten och det kunde ske på olika sätt. Man kunde bli alternativ asket, sybaritisk syndare eller, vilket med tiden blev vanligare, sitt eget varumärke.

Att vara inkluderande har i egokulturens kollektiva projektspråk blivit ett uttryck bland många för självberöm. Det är ett omdöme man sällan får av andra. Ju mer det talas om integration och inkludering desto större skäl att misstänka att verkligheten har stuckit av i annan riktning. 50 miljoner kommunikatörer kan faktiskt ha fel.

Jag vill påstå att det i dagens Sverige finns tre grupper med reella inkluderingsproblem: de gamla med hjälpbehov, de funktionshindrade och de som är utsatta för hedersförtryck. De flesta av dem skulle förmodligen vilja uppmärksammas mer av omgivningen, men delar med varandra en osynlighet som grupper försedda med ett tydligare inkluderingsprivilegium saknar.

Välfärdssamhället urholkas av dem som vill montera ner det, av dem som utnyttjar det utan måtta och av det enkla faktum att det är svårt att upprätthålla ett vänligt system i en elak värld. Kanske var det bara möjligt under en kort period i ett bestämt historiskt sammanhang; de åren då det sociala kontraktet inte behövde signeras för att anses giltigt, den tid då statistiken var tillförlitlig och reformerna populära i breda lager.

Den sortens välfärdssystem bygger på förtroende, men det är långt ifrån säkert att dagens skolor undervisar om systemets förutsättningar. Ändå verkar samhälle, samband och sammanhang hänga samman.

Förra årets danska ord var enligt grannlandets språknämnd samfundssind. Det låter melodiskt snyggt och har under pandemin på ett smart sätt använts av statsminister Mette Frederiksen för att peka på det medborgaransvar som varje samhälle är beroende av för att fungera väl. I ett lite magsurt debattinlägg i Weekendavisen, min danska favorittidning, hävdas att det mest betyder att Socialdemokraterna får som de vill, men begreppet förtjänar en generösare tolkning.

Samhällssinne appellerar på ett vackert vis till individen och är inkluderande, på riktigt. Sinne för samhället. Är det inte just det som ofta saknas och som därför lockar så?

Efter ett pandemiår, då jag inte varit inkluderad i någonting, är det just de samhällssinnade jag längtar efter.

LARS ÅBERG

lars@bulletin.nu