KRÖNIKA. ”Det ska gå att skriva avhandling med bara en intervjuperson!” Orden var seminarieledarens, professor till titeln. Hon sa så för att bestämt avfärda den oro som ansatte doktoranden till följd av skral empiri och därför osäkra resultat.  

På det viset fick vi juniorer veta att även om man bara har en ynka persons utsaga att tillgå, kan tolkning av intervjusvar och resonemang identifiera de diskurser och maktordningar som forskningsfrågan avser att belysa. Samhällets osynliga strukturer kommer att uppenbara sig också i den enskilda individens exempel. Med ett sådant recept går det tvivelsutan att koka soppa på en rostig spik! 

Professorns hållning är tyvärr inte alldeles ovanlig inom den form av vetenskap som blivit frälst av teori och lovat grundteserna evig trohet. Tillvägagångssättet för att producera forskning förenklas raskt: I stället för att undersöka om något förhåller sig på ett visst vis, ska du visa att så är fallet. 

Ta till exempel fallet med de två forskare, den ena genusvetare och den andra docent i socialt arbete, som nyligen tog en långpromenad på Järntorget och redovisade resultatet i en artikel i Göteborgs-Posten (23/1). Det är egentligen ett lovvärt initiativ med forskare som spatserar i verkligheten. I Göteborg finns mycket att observera, inte minst vid Järntorget.

Sedan en tid har narkotikabrott och personrån stört ordningen runt torget. Polisen gick i november ut med en varning om att man inte bör vistas på platsen utan sällskap. Under senhösten skedde därtill flera sprängningar på Första Långgatan, som ligger nästgårds. Mest uppmärksammad blev detonationen inne på vårdcentralen Hagakliniken, med två skadade kvinnor som följd. 

Det saknas således inte skeenden eller fenomen att belysa för den som har samhället eller mänskliga relationer som vetenskapligt intresse. De två forskarna på torget styrde emellertid kosan mot brunnen i mitten. Där står en staty som heter ”De fem världsdelarna”. Med hjälp av ”svart feministisk metodik, dekoloniala metoder och minnesarbete” sökte forskarna kontakt med den afrikanska kvinna som utgör en av de fem nakna kvinnofigurer som omgärdar fontänen (i folkmun kallad ”Järntorgsbrunnen”).  

I frågor som rör jämställdhet, kriminalitet och migration har ideologiska preferenser styrt och skygglappar dolt problemen.

Det vetenskapliga äventyret föranleddes av att de båda forskarna hade haft ”liknande känslor kring statyn” och ”fångats av att något inte står rätt till” där kring brunnen. De försökte därför, under den flera timmar långa cirkelpromenaden, lyssna på vad kvinnofiguren, gjuten i brons, ”viskade” till dem. Tolkningarna blev sedan byggstenar i en mallad analys om västvärldens koloniala förtryck, rasstereotyper och – givetvis – könsmaktsordningen. Ordningsstörningarna kring fontänen tycktes däremot inte bekomma de forskande flanörerna. 

På avgörande områden har svensk forskning kommit till korta i att beskriva samhälleliga förändringar som berör och påverkar oss alla. Mönstret går igen i frågor som rör jämställdhet, kriminalitet och migration; där har ideologiska preferenser styrt och skygglappar dolt problemen. Därför är det inom genusvetenskap ont om forskning som belyser hedersförtryck. Därför är det tunt med vetenskapliga studier inom sociologi och kriminologi som förklarar klanstrukturernas och de kriminella nätverkens framväxt. Att ställa sådana frågor har under lång tid förutsatt att forskaren vågar utmana kollegor och den åsiktskorridor som alltför ensidiga teoretiska perspektiv och förklaringsmodeller har skapat.

I början av 2000-talet deltog jag i en utbildning som länsstyrelsen arrangerade om hedersrelaterat våld. Jag hade tidigare arbetat på en gymnasieskola där eleverna sökt min hjälp för att bemästra tryck hemifrån ifråga om umgänge och fritid. Jag visste att det som kallas hederskultur och hedersförtryck finns. Kollegorna på min akademiska institution ansåg emellertid att det var något skumt med både begreppet och utbildningen. Det var ”problematiskt” att delta. Många gånger har jag i samtal med lärare använt det jag lärde mig i denna utbildning.  Jag kan tyvärr inte säga att de delar av universitetet jag uppehållit mig vid i krönikan har bidragit på samma vis. Tvärtom har man blundat hårt för denna form av könsförtryck. 

I botten ligger en förväxling av roller. Som forskare ska man alltid vara kritiker i vetenskaplig mening, men inte en sådan kritiker vars frågeställningar och slutledningar bestäms av politiska och ideologiska hänsyn. Finns dylik lojalitet, grumlas forskarblicken. Då dräneras också forskningen på trovärdighet. Som ytterligare en konsekvens blir samhället illa rustat att hantera de problem som följer i fenomenets spår, oavsett vad det handlar om.

I värsta fall gör teoritrohet att man sätter verkligheten på undantag och bara söker efter det som perspektivet och kollegiet tillåter en att se. Man stirrar på brunnen och ignorerar det som pågår runt omkring. Man tänker att det håller att intervjua blott en person. Eller, om det verkligen kniper, räcker med viskningarna från en staty.

TEXT: Anna-Karin Wyndhamn
Fil. dr i pedagogiskt arbete och krönikör i Bulletin

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.