KRÖNIKA. ”Klassamhället finns, om nån tvivlade. Och det dödar”, skrev S-politikern Veronica Palm apropå en studie som visade att ”risken är fyra gånger så hög att dö i covid-19 i låginkomstgruppen jämfört med gruppen med hög inkomst”. Någon kommenterade: ”Så går det i det nyliberala samhället...😠😠”.  Jenny Wennberg från Arbetarbladet skrev en ledare att: ”fattigdom coronadödar”. Talla Alkurdi (S) sjukvårdsregionråd i opposition i Stockholm, konstaterade att smittspridningen var stor i ekonomiskt utsatta områden ”för att man i grunden har en sämre hälsa”, vilket berodde på ”moderat marknadsstyrd sjukvårdspolitik”. 

Det passar så fint in i vänsterns narrativ, att det är brist på pengar som leder till allt från kriminalitet till sjukdom – samt att detta kan skyllas på annat än individens egna val. Syndabocken är klyftorna eller nyliberalismen, sällan individen själv.

Men sanningen är att vi faktiskt själva har makt över hur vi mår. I en rapport konstaterades att 28 procent av alla cancerfall i Sverige kan kopplas till våra levnadsvanor, det vill säga hur vi själv väljer att äta, röra oss eller synda. Institutet för Hälso- och sjukvårdsekonomi och Cancerfonden fann att rökning, solning, alkoholintag, kostvanor, träning och övervikt kunde kopplas till cancer.

Observera att detta alltså inte är faktorer som automatiskt följer med låg inkomst. Snarare är väl cigaretter, vin och skräpmat svindyrt medan citronvatten, kikärtor och morötter – som är utmärkt mat för att hålla en frisk – kostar mindre. 

Gång på gång framställs ändå personer som väljer att leva ohälsosamt som ett slags offer. 

När en studie från Gymnastik- och idrottshögskolan fann att dålig kondition, fetma och rökning nästan var dubbelt så vanligt hos personer inom vissa yrken med lägre utbildning än inom yrken med högre utbildning, kommenterade en forskare att exempelvis omsorgspersonal hade svårare att styra sin egen arbetstid ”och kanske därför också sämre möjligheter att ta hand om sig”.

Hmmm … Nog är det möjligt att ta en snabb löprunda i kvarteret vid nästan alla tider på dygnet, och inte stoppas väl cigaretter i munnen på en bara för att man har låg lön? 

Men tyvärr är det så tabu och fy-fy att tala om egenansvar; folk kan bli upprörda, känna sig trampade på tårna. 

För några år sen rapporterade P4 att ”Sjukvården diskriminerar tjocka” och att tjocka kände sig kränkta tre gånger så ofta som smala. Tydligen hade överviktiga patienter fått oombedda råd för hur de skulle gå ner i vikt. En kvinna berättade: ”Jag känner mig förminskad och åsidosatt. Jag drar mig för att söka vård, jag vet ju att de ofta gör det till en viktfråga och jag orkar inte höra det alltid”.

Men det är väl högst relevant för en läkare att ge råd som gör en patient friskare! Att det skulle vara en kränkning är ju bara trams.

Nog är det möjligt att ta en snabb löprunda i kvarteret vid nästan alla tider på dygnet, och inte stoppas väl cigaretter i munnen på en bara för att man har låg lön? 

Träningsskribenten Jacob Gudiol skrev i en artikel att det fungerar dåligt att peka finger och snacka om eget ansvar när det kommer till fetma, dels eftersom gener spelar så stor roll, och dels då ”vi” utsätter folk för en miljö med skräpmat och reklam för sådan. I stället för att prata om självkontroll, disciplin och föräldraskap borde ”vi” därför fokusera på att förändra miljön som vi alla lever i. 

Hur tänkte han? Måste man äta chips bara för att OLW gör reklam? Och borde inte samma logik då gälla om Friskis & Svettis kör en kampanj? Nähä, inte det …

Oviljan att själv ta kommandot över det egna livet kan få folk att efterfråga tvång.

G-P:s kulturchef Björn Werner testade att leva enligt Jordan B Petersons 12 livsregler; han började sträcka på sig, bädda sängen och skriva en ”att-göra-lista”. Men efter några dagar slutade han och meddelade att: ”Det är också något med Petersons auktoritära röst som helt enkelt inte talar till mig”. Han började äta skräpmat i stället för egenlagad eftersom han blev så deppig av experimentet. Werner hånade Petersons livsråd som truismer på högstadienivå, samtidigt som han menade att råden visserligen inte var dumma, ”bara omöjliga att fullfölja eftersom livet inte är lätt”. Efter en vecka var hans lägenhet stökigare än på länge och en krukväxt hade torkat bort. Skribenten konstaterade att Petersons 12 livsregler var ”närmast destruktiva” – det vill säga att han själv var oskyldig? 

Och för att verkligen smocka tanken om eget ansvar i nyllet la han till att det kanske var bättre att införa allmän värnplikt för alla i stället. Han ville alltså hellre ha tvång för alla än att själv lära sig vattna sin egen krukväxt.

Det är verkligen inte lätt att ta eget ansvar för sin hälsa, men om fler gör det mår fler bra – så jag fortsätter peppa och heja på. Att gå till gymmet fast man mest känner för att ligga under en filt i soffan och käka lösgodis kräver målmedvetenhet och motståndskraft. Men omöjligt är det inte, och alternativen är värre. 

TEXT: CAROLIN DAHLMAN
Krönikör på Bulletin.
carolin@bulletin.nu

(Jag är själv uppvuxen med rökande föräldrar med låga inkomster och fattar att det kan påverka, men att använda det som ursäkt kommer knappast att göra någon varken frisk eller lycklig.)

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.