Den inkompetens som regeringen hittills har visat kring hanteringen av corona-epidemin i vårt land ägnar inte att förvåna den som är någorlunda politiskt härdad. Ty när senast lyckades denna regering hantera någon kritisk politisk fråga, än mindre en politisk kris, på ett någorlunda hyggligt sätt?
Under såväl förvirrade som förvirrande former tog för någon vecka sedan regeringen Löfven över kommandot kring åtgärder för bekämpande av corona-epidemin. Dess expertinstitution, Folkhälsomyndigheten (FHM), som regeringen hela tiden skjutit framför sig angående vad som skulle anstaltas, degraderades till remissinstans.
Tidigare hänvisade statsminister Löfven och övriga ansvariga ministrar genomgående till vad FHM rekommenderat, förutspått eller gjort en framställning om. Men när de tvärsäkra uttalandena från i somras om att en andra epidemivåg inte skulle drabba Sverige, söndersmulades med de gångna veckornas tiodubblade dödstal jämfört med sommarens nedgång, rågades tydligen måttet. Utan att ha tillfrågat sin expertmyndighet meddelade regeringen ett antal skärpta restriktioner.
Beslut kan delegeras, men inte ansvar.
Likväl kan inte statsminister Löfvens regering undkomma ansvaret för vare sig FHM:s eller sitt eget agerande. Det sista framgick tydligt alldeles nyligen när coronakommissionen pekade på regeringen som ytterst ansvarig för den stora dödligheten bland äldre, framförallt inom äldreomsorgen. Beslut kan delegeras, men inte ansvar. En klassisk minnesramsa i svensk officersutbildning lyder: ”Vem bär vad i vilken hand? Chefen bär ansvaret i första hand!”
Om regeringen Löfvens medlemmar någonsin funderar över vem som är chefen, kan de med fördel gå in på Regeringskansliets egen hemsida, under uppslaget Så styrs Sverige, och underkapitlet Så arbetar regeringen. Där framgår: ”Regeringen styr riket.”
Och hittills har regeringens styrning av riket genom corona-epidemin resulterat i närmare 8000 döda (när dessa rader författas), och ett andelstal om döda per miljon invånare som är över 350 procent högre än Danmarks, över 800 procent högre än Finlands och över 900 procent högre än Norges.
Men den inkompetens som regeringen hittills har visat kring hanteringen av corona-epidemin i vårt land ägnar inte att förvåna den som är någorlunda politiskt härdad. Ty när senast lyckades denna regering hantera någon kritisk politisk fråga, än mindre en politisk kris, på ett någorlunda hyggligt sätt?
Den så kallade flyktingkrisens hantering hösten 2015 är det tydligaste exemplet på samma slags oförmåga som under corona-epidemin.
Den så kallade flyktingkrisens hantering hösten 2015 är det tydligaste exemplet på samma slags oförmåga som under corona-epidemin. Också då sköt man andra myndigheter framför sig, Migrationsverket och Polisen, tills det inte längre bar. Också då hänvisade man initialt till att myndigheterna inte hade gjort några framställningar om mer restriktiv hantering. Det var då man på några veckor gick från tal om inga murar i Europa och halleluja-möten med regering och statsledning och utsagor om att det inte existerade någon inhemsk svensk kultur, till att söka införa vad man kallade för EU:s miniminivå för migration.
Hanteringen av de permanenta kriserna i försvarspolitiken, kring utanförskapet eller vad gäller brottsbekämpningen och rättsväsendets erbarmlighet, har varit lika underhaltiga.
Ett turkiskt talesätt lyder: ”Varför är din hals så böjd, frågade man kamelen. Svaret löd: Var är jag rak någonstans?”
Regeringen Löfven verkar ha gett sig tusan på att belägga att Ronald Reagans gamla skämt från 1986 om de nio mest skrämmande orden på det engelska språket, också skall vara sanna i Sverige: ”I'm from the government and I'm here to help.”
Thomas Gürs kolumn publiceras varje vecka på onsdagar – årets alla veckor.
