Inte hade jag tänkt att Ingvar Carlsson kunde vara något av en filosof. Men Sveriges statsminister 1986–1991 och 1994–1996 har visat sig vara detta i sin senaste bok I sällskap med döden (Albert Bonniers förlag) som nyligen gavs ut. Som recensent är det en fantastisk känsla att inse att de man troligtvis var djupt oense med politiskt har tänkande och klurande sidor. Men jag är för ung för att ha ogillat ”Foten” på riktigt, däremot har jag kommit att uppskatta honom som en äldre statsman och detta på grund av hans bokproduktion.

Hans memoarer som hade titeln Så tänkte jag: politik och dramatik (Hjalmarson & Högberg, 2003) har en befriande aura av akademiserande. Fullt av fotnoter, självkritik och reflektioner. Men också de sedvanliga angreppen på motståndarsidan som närmast personifieras av Carl Bildt. Dock bör påpekas att han själv erkänner att det ibland blev partiskt i politiken och så ska det vara i en blodfylld demokrati. Tage Erlander tyckte illa om dåvarande oppositionsledaren Bertil Ohlin, Olof Palmes relation till Torbjörn Fälldin var allt annat än god och Carlsson själv gillade inte Carl Bildt, när de båda befann sig på olika sidor i politiken. Tjabbel är tjabbel och snus är snus om man ska kombinera två olika citat av OIof Palme och Stefan Löfven. Men Carlsson erkänner även att socialdemokratin kunde landa fel och ibland horribelt fel och det var därför man utmejslade ”Den tredje vägens politik”, och i alla fall klädsamt tillstod att man inte riktigt var så engagerad för Baltikum som man var emot apartheid.

Den andra boken, Lärdomar (Norstedts, 2014), är om något ännu mer intressant. I den ger han unga människor rådet att bli ledare. Oavsett om det handlar om politik, idrott eller annat föreningsliv. När jag läste Lärdomar var det en bok jag helt sonika inte kunde slita mig ifrån. Skaderegleraren från Borås hade satt fingret på en öm punkt: Varför vågar inte unga människor ta ansvar? Lära sig leda? Eller inse att det ibland inte blir som man tänker sig. Bravo, Ingvar Carlsson, från djupet av mitt hjärta, bravo.

I sällskap med döden går i samma fotspår. När Carlsson sitter isolerad under pandemin och med sin livskamrat Inger på ålderdomshem som är sjuk i alzheimers börjar han reflektera. Mannen som alltid har lärt sig att dölja sina känslor vågar skriva om detta och allt handlar om döden. Det jordiska frånfället har präglat Ingvar Carlssons liv alltifrån när han som tolvåring hittade sin pappa död i Borås till mordet på vännerna Olof Palme och Anna Lindh. För att inte tala om att hans bästa vän sedan barndomen dog i Estonias förlisning 1994. Det är ett varmt porträtt av en människa i livets slutskede, och det finaste är att han skriver rättframt, spännande och reflekterande.

Läs den.

Läs även: Tack Tina Turner