Hur påverkas mina barn av sociala media? Det är en fråga som troligen alla föräldrar med olika grad av förfäran ställt sig, då de beskådat hur deras barn växt upp med en smartphone i handen. Det är trots allt en påfallande annorlunda värld än den de själva växte upp i. En värld där den digitala kommunikationen aldrig tar uppehåll och där vi förväntas vara ständigt tillgängliga. En värld där även barn förväntas anstränga sig för att stärka sina digitala ”varumärken”, då det ofta är dessa online-själv deras jämnåriga kommer att utvärdera och döma dem utifrån. Och som om detta inte vore nog – en värld där barnen ständigt jämför sina verkliga jag med de ofta högst overkliga jag som Instagram och Facebook svämmar över av.

Just den sistnämnda aspekten uppmärksammades nyligen av Wall Street Journal (14 september). Man kunde då avslöja att Facebook (som även äger Instagram) de senaste tre åren i hemlighet studerat eventuella skadliga effekter av Instagram-användning bland tonåringar. I de interna och hemligstämplade dokumenten presenterades slutsatser såsom “Tonåringar kopplar ökad ångest och depression till Instagram” och ”En av tre tonårsflickor får ökade problem med kroppsbilden på grund av våra produkter”.

Av uppenbara skäl har dessa fynd inte tidigare tillkännagetts för allmänheten. ”Benägenheten att endast dela de bästa stunderna och pressen att ha ett perfekt utseende, i kombination med en beroendeframkallande produkt, kan leda till en nedåtgående spiral som slutar i ätstörningar, en förvrängd kroppsbild och depression”, sammanfattar Facebook den omfattande internrapporten från 2020. Alltmedan företaget förbereder lanseringen av en Instagram-produkt riktad mot barn under 13 år.

Läs även: Lärde vi oss något av Benny Fredriksson?

Man behöver dock bara zooma ut en smula för att se att Instagram är en del av en större fråga, som rör sambandet mellan sociala medier och ungas psykiska hälsa. En amerikansk studie från 2017 visade att andelen elever på högstadiet och gymnasiet med svåra depressiva besvär ökade med 33 procent mellan 2010 och 2015. Självmordsfrekvensen bland flickor i samma ålder ökade med 65 procent. I Sverige har antalet flickor i åldrarna 15–17 år som får psykiatrisk vård (BUP) för depression och ångestsyndrom tredubblats sedan 2006. Enligt Socialstyrelsen är ökningen som mest uttalad sedan 2010.

Det är svårt att undvika att se en koppling till de smarta telefonernas ankomst 2007, och hur de kring 2015 kom att bli var tonårings egendom. Enligt den amerikanska studien kan man konstatera en tydlig korrelation mellan de smarta telefonernas segertåg över västvärlden och ökningen av psykisk ohälsa.

Den oundvikliga frågan inställer sig: vems ansvar är detta? Och vem åligger det att göra något åt det? Räcker det med att skylla på bolagscheferna och deras programmerare, eller möjligen föräldrarna som inte är tillräckligt stränga gentemot sina barn gällande den så kallade ”skärmtiden”? Kanske fyller apparaterna och apparna helt enkelt ett tomrum som existerade redan före deras ankomst?

I samband med publiceringen av de dittills okända dokumenten uttalade sig tre av Wall Street Journals redaktionsmedlemmar om sin syn på forskningsfynden. Gällande effekten på tonårsflickors mående framlade Jillian Melchior åsikten att det är föräldrarnas ansvar att skydda sina barn från Internets skadliga influenser – ”Om din tonårsdotter börjar bli deprimerad ska du hjälpa henne att sluta använda Instagram. Ge henne istället ett exemplar av Little women [en sedelärande bok från 1868], det kommer hjälpa henne”.

Jag kom att tänka på min 3,5-åriga dotter och vad som krävs av mig för att hon ska lägga ifrån sig iPaden med dess trollbindande tecknade filmer. Aldrig har det hänt att hon låtit mig stänga av apparaten i utbyte mot en bok. Men å andra sidan har hon nästan aldrig kunnat tacka nej, om jag föreslagit henne att vi ska läsa en bok tillsammans.

Är det möjligen så att vi föräldrar omedvetet tonar ner vår egen roll i våra barns känslomässiga och mentala utveckling?

Läs även: Bali om anklagelserna: ”Ung person har fått agera som bricka i spelet”

Sociologen Sherry Turkle namngav sin bok Alone Together efter ett i dag vanligt förekommande fenomen: vänner eller familjemedlemmar tillbringar tid tillsammans – men var och en klistrad vid sin egen skärm. Tonåringar som vuxit upp med sociala media, menar Turkle, saknar ofta förmågan till fördjupad kommunikation. Ungdomar som fötts in i en värld där smartphones från början varit en oskiljbar del av deras verklighet är så vana vid textbaserad kommunikation, att blotta tanken på ett telefonsamtal eller ett möte ”face to face” fyller dem med ångest. ”En dag – men kanske inte just i dag – skulle jag vilja lära mig hur man för ett samtal”, säger en 18-årig pojke som intervjuats för boken.

Kanske är det just detta som krävs av föräldrar vars tonåriga barn visar tecken på depression eller ångest – ett samtal? Med någon som är villig att acceptera dem så som de är, utan krav på redigering eller förskönande filter?

Kanske tangerar detta ytterligare ett problem. Nämligen att föräldern vid det här laget blivit så beroende av sin mobiltelefon att det blir till en oväntad utmaning att ge barnet den odelade uppmärksamhet ett fördjupat samtal kräver. ”Tonåringar erkänner villigt att de ofta uppskattar när en förälder ber dem lägga ifrån sig mobilen och sätta sig ner och prata. Men detta kräver förstås att också föräldern lägger ifrån sig telefonen.” Vuxnas intensiva mobilanvändande har eventuellt vid det här laget gjort att deras barn – omedvetet eller ej – accepterat att deras föräldrar aldrig är fullkomligt närvarande och tillgängliga. Vilket i sin tur hänvisar dem tillbaka till den digitala värld där vi, som Sherry Turkle uttrycker det, ”offrar anknytning för simpel anslutning”.

Vilka risker medför ett sådant offer?

Den franske sociologen Émile Durkheim gav 1897 ut boken Le Suicide (Självmordet, 1968, Argos förlag). Han hade gett sig i kast med den besvärande frågan om varför industrialiseringen, modernitet och ökat välstånd ackompanjeras av allt högre självmordstal. Durkheim bevittnade den gradvisa övergången från ett traditionellt bondesamhälle till en kapitalistisk och konsumistisk livsstil. Urbaniseringen är för oss sedan länge ett faktum, men kanske kan Durkheims fynd också appliceras på vår tids stora omställning: från traditionell till digital kommunikation.

Durkheim gjorde iakttagelsen att ju mer integrerad en individ är i en grupp, desto starkare blir hans upplevelse av mening och syfte med livet. Durkheim skriver: ”Bandet som förenar individen med gruppen binder henne också till livet, och förhindrar henne att fastna i personliga bryderier”. Tillhörigheten har alltså en preventiv funktion och skyddar från känslor av isolering och existentiell meningslöshet. Vi föds alla med både ett behov att tillhöra och en prosocial orientering. Känslan av samhörighet är resultatet av de kontinuerliga, vårdande och väl omhändertagna relationer vi finner i grupper, samfund och familjer.

Det var just kopplingen till familjen som fick mig att åter begrunda mamman, dottern och Instagram. Om det hon allra mest behöver är känslan av samhörighet, är det då tillräckligt för mamman att förlita sig på Little women för att korrigera hennes dotters låga självkänsla?

I boken Hold on to your kids gör psykologen Gordon Neufeld följande iakttagelse: dagens föräldrar ser ofta sina tonåriga barns distanserade beteende som ett uttryck för tilltagande vuxenhet. Men faktum är att tonåringars fjärmande från sina föräldrar inte är ett tecken på mognad, utan på en försvagad relation. Detta bör inte stillatigande accepteras av föräldern, menar Neufeld, utan bli ett incitament att stärka deras band – då denna relation alltjämt är helt avgörande för barnets fortsatta utveckling. En förälder bör uppfatta sig som barnets mest självklara källa till ovillkorlig kärlek, trygghet och vägledning.

Han tydliggör att barnets behov av anknytning består långt bortom småbarnsåren, och att när barn saknar en trygg anknytning till föräldrarna kommer de på andra sätt att fylla det känslomässiga tomrummet. Men sann mognad möjliggörs endast inom ramen för ett fostrande förhållande till en förälder vars kärlek är ovillkorlig. ”Vi kan inte förväntas uppfostra barn utan en relation präglad av närhet”, säger Neufeld. Undervisning, av vilken sort det än må vara, är bara möjlig inom ramen för en kärleksfull relation. Därmed är det orimligt att tro att vi ska lyckas påverka våra barn utan kontinuerliga ansträngningar för att stärka det relationella bandet till dem. Med andra ord: förvänta dig inte att du ska kunna influera ditt barn om du bara figurerar i hans liv då du har krav att ställa.

Detta kan för oss föräldrar framstå som både hoppingivande och oroväckande. Det innebär att det inte finns några ofelbara strategier eller snabba fixar. Det handlar inte om att ha rätt ”verktyg” för att rätta till våra barns beteende eller psykiska mående, utan om en större kontext och en större fråga: hur samspelar vi med våra barn? I denna digitala era är det kanske tydligare än någonsin tidigare att barnen inte främst behöver skarpare regler och gränser, utan oss.