När Bulletin når Brandon Mitchell befinner han sig på ett sjukhus i Kiev. Han är skadad efter att hans fordon kört in i ett minfält och en mina exploderat. Han överlevde lyckligtvis men har vårdats på sjukhus i tio dagar för sina skador. Han väntas bli kvar på sjukhuset minst fem dagar till.

Mitchell inleder samtalet med att berätta om sin uppväxt. Han är född och uppvuxen i Kanada och tjänstgjorde i den kanadensiska militären innan han bestämde sig för att lämna landet. Resan gick först till England och sedan till Sverige, där han valde att bosätta sig.

Mitchell levde ett typiskt svenssonliv som han själv beskriver det. Han bodde med sin sambo och deras hund. Han jobbade för ett företag som byggde IKEA-kök och på helgerna brukade han fotvandra. Han beskriver sitt liv som fantastiskt.

Det ändrades dock ganska drastiskt när kriget i Ukraina drog igång, säger Mitchell. I likhet med andra svenskar följde han nyheterna från kriget slaviskt under de första dagarna. Ett inslag från SVT med en ung ukrainsk flicka fick honom att reagera starkt.

– Jag tror att det var under första veckan av kriget som jag såg det inslaget och bestämde mig för att jag måste göra något. Tio dagar senare lämnade jag Sverige och åkte ner till Ukraina som volontär, säger Mitchell.

Inslaget som fick Mitchells att bestämma sig visade en ung ukrainsk flicka som hjälpte sin pappa att klippa tyger som han sedan skulle använda för att göra molotovcocktails, glasflaskor som fylls med brännbar vätska, och används som brandbomber, ofta i samband med uppror eller gerillakrig. Dessa försluts sedan med textil, textil som den unga ukrainska flickan hjälpte sin pappa att klippa till.

Saknade koppling till Ukraina

Mitchell visste inget om Ukraina och hade inga som helst kopplingar till landet, men han tvekade inte att åka ner. Detta trots att Migrationsverket varnat honom för att lämna landet då han endast har uppehållstillstånd i Sverige, vilket kan dras in. För Mitchell var det viktigare att hjälpa till i Ukraina.

– Jag kom egentligen för att göra vad som helst. Jag hamnade i en ukrainsk militärmedicinsk bataljon som accepterade volontärer från hela världen, inte bara ukrainare. I början av april påbörjades vår träning och vi fick bland annat lära oss ryska utöver vår medicinska utbildning.

Namnet på Mitchells bataljon är Hospitallers och kvinnan som skapade gruppen skadades under kriget och sitter nu i rullstol, men hon leder fortfarande bataljonen. Hospitallers uppgift är framför allt att erbjuda medicinsk hjälp, men även evakuering.

Mitchell beskriver hur de skickas runt till olika platser i Ukraina. Ibland stationeras de vid frontlinjen i några veckor, ibland över en månad, eller så arbetar med sjukhusen. Ibland jobbar Mitchell som ambulanspersonal, eller vid vad de kallar för “stabilisationspunkter”.

– Vissa är så pass allvarligt skadade att de inte klarar sig till närmaste sjukhus, därför har vi stabilisationspunkter som då kan vara gamla byggnader, skolor, folkets hus eller liknande. Där sätter vi upp material för att hjälpa de allra mest kritiskt drabbade personerna innan de kan föras vidare till ett riktigt sjukhus, berättar Mitchell.

De har gått snart fem månader sedan Mitchell lämnade Sverige för Ukraina. Det har varit intensiva månader där de tvingats sova på alla möjliga platser. Mellan bokhyllor i övergivna bibliotek, förstörda skolor eller i byggnader utan fönster. Soldaterna har fått tvätta sig i sjöar och ätit vad som funnits tillgängligt. Det har inte varit lätt, men det stoppar inte Mitchell från att vilja fortsätta kämpa.

Många som dött framför mina ögon

För drygt en månad sedan stationerades han i Donetsk, i Donbassregionen, där krigets mest intensiva strider äger rum för närvarande. Där hade han bland annat i uppgift att evakuera människor från byarna som hamnade i kläm mellan destridande.

– Vi behövde främst evakuera äldre människor från sina hem. De befann sig väldigt nära de ryska frontlinjerna och kunde hamna i skottlinjen. Det är konstigt nog bland det svåraste att göra. De äldre vill dels inte lämna sina hem, men de vill också lämna på sitt sätt, säger Mitchell.

På frågan om vad som varit svårast, säger Mitchell att det bland annat är just att övertyga äldre personer att låta evakuerasig. De tvingas lämna sina hem och allt de känt till hela sitt liv, med ovissheten om huruvida de någonsin kommer att kunna återvända. Det gör att många tvekar inför att evakuera, men många är också rädda för själva flytten.

– Du ser bomber explodera runt dig och så försöker du få en 80-årig kvinna att lämna sitt hem, men hon vägrar att lämna det under bombnedslag. Det finns ingen träning av specialstyrkor som kan förbereda dig på en envis mormor. Om hon inte vill gå så kommer hon inte att gå.

När jag frågar vad som varit tuffast att bevittna berättar Mitchell om sina minnen från sina första veckor i Ukraina när han fick hjälpa till vid ett sjukhus och en kvinna i 50-årsåldern kom in. Ett av hennes ben var helt bortsprängt och hennes ena arm var nästan av.

– Jag fick hålla i kvinnans arm för att läkaren skulle kunna operera den. Samtidigt fick jag se till att trösta henne då hon var vaken. Hon bara skrek och grät av smärtan. Många har dött med mig i ambulansen på väg till sjukhuset, men att bevittna den här kvinnans smärta på så nära håll var något helt annat. Det var den första riktiga patienten som jag fick ta hand om.

Efter några dagar besökte Mitchell den skadade kvinnan som tackade honom för hans hjälp. Idag menar Mitchell att han är mer immun mot sådana händelser efter att ha sett flera liknande fall. Det är sorgligt menar han, men det är en del av deras vardag nu.

Sprängdes i luften

För några veckor sedan stationerades Mitchell i Soledar i Donetsk. Staden har varit under kraftig beskjutning senaste veckorna och är en viktig strategisk punkt för ryska trupperna att försöka överta.

– I Soledar har det varit väldigt farligt. Från gata till gata har intensiva strider ägt rum. Vi har haft ett väldigt stort evakueringsarbete där. På tre dagar lyckades jag och andra volontärer få ut 100 personer, fem dagar senare lyckades vi få ut ytterligare 300 personer från staden.

Det var även där som Mitchell körde in ett minfält och en mina sprängde hans transportmedel i luften. Han klarade sig, men skadades allvarligt. Ukrainska soldater hittade honom och riskerade sina egna liv i minfältet för att rädda honom.

Han skickades till ett sjukhus i Kiev där han för närvarande vårdas. De senaste månaderna han delat bilder och videor från kriget. Det är ett sätt att sprida information om vad som fortfarande försiggår när allt färre nyhetssidor väljer att skriva om kriget.

För Mitchell är det även ett sätt att samla in pengar till utrustning och andra förnödenheter som behövs på plats. Varje dag spenderar han två till tre timmar med att svara människor på sina sociala medier och skriva uppdateringar om kriget.

– Svenskar har varit väldigt generösa och hjälpt till mycket. De gör mer än britter och amerikaner. Sverige har nog varit bäst med sitt stöd.

Mitchell avbryts av en sjuksköterska som ser till hans dropp och han tvingas avsluta intervjun. Det sista han säger är att han är tacksam för Sverige gjort, men att de fortfarande behöver all hjälp de kan få.

– När något händer så kan man alltid räkna med Sverige.

Om du vill bidra till Mitchell och hans förband:

Swish: 0763465261

Paypal: Brendan Mitchell

Läs även: Expert: “Ryssland har avsikt och förmåga att påverka valet”