”Som medarbetare på SR hade jag varit orolig”, säger Expressenmedarbetaren och före detta chefredaktören på Gefle Dagblad Anna Gullberg som har blivit mordhotad av Al-Duhan, islamisten som hade en relation med en Ekotreporter. Terrorforskaren Magnus Ranstorp är inne på samma linje: ”Har han varit inne i Sveriges Radios byggnad?” Det är inte heller första gången Al-Duhan knyter förbindliga relationer med journalister.
Efter Dokus avslöjande om att en av Sveriges Radios reportrar hade en relation med islamisten Raad Al-Duhan, som betraktas som ett säkerhetshot, växer nu frågetecknen kring public service-företagets agerande sedan historien blev känd. Reportern har rört sig fritt i en anläggning som enligt lagen är klassad som ett skyddsobjekt.
– Hon har haft en nära relation med en person som är registrerad som ett hot mot rikets säkerhet. Hon har rört sig fritt i ett skyddsobjekt. Som medarbetare på Sveriges Radio skulle jag känna stort obehag. Vilka uppgifter kan jag ha lämnat?
Inte första gången Al-Duhan agerar så
Den frågan ställer sig Expressens medarbetare Anna Gullberg, som var chefredaktör på Gefle Dagblad 2016 då hon blev mordhotad av Raad Al-Duhan efter att tidningen under en tid hade granskat moskén i Gävle. Granskningar som ledde till bombhot, förhöjd säkerhet, polisbevakning och oroade medarbetare.
Hon menar att det inte heller är första gången som Raad Al-Duhan knyter förbindliga kontakter med reportrar som sedan skriver om honom i positiva ordalag. I en krönika i Expressen den 5 maj skrev hon: ”Al-Duhan äger bevisligen en förmåga att odla relationer till journalister som varit välvilligt inställda till att ge hans bild”.
– Han hade en dokumenterad förmåga redan då, i Gävle, att odla kontakter med journalister och vara centrum för medialt intresse. Han uppfattades av många som en karismatisk person som många intresserade sig för. Jag tror ju att det kan vara lätt hänt att man får en uppfattning om honom som den här schysste killen, säger hon och fortsätter:
– Men en journalist måste kunna ha två saker i huvudet samtidigt. En person kan uppfattas som väldigt trevlig och social men samtidigt vara fullt kapabel att mordhota någon. Det ena utesluter inte det andra, säger Anna Gullberg.
”Flera inställsamma reportage”
Och en snabb googling ger en handfull reportage som framställer Al-Duhan i god dager. Den 12 februari sänder Sveriges Radio P4 ett 14 minuter långt inslag med rubriken ”Raad ägnar sitt liv åt att hjälpa unga” och beskriver hans engagemang i en ”mångkulturell sportklubb”. Aftonbladets kulturreporter Martin Aagard har fikat med Al-Duhan och skrivit en lång artikeln i Aftonbladet där säkerhetshotet ifrågasätts och där Raad får lägga ut orden fritt.
Sveriges Radio har inte vidtagit tillnärmelsevis tillräckliga åtgärder, menar Anna Gullberg.
– Jag hade inte tvekat att säga upp henne. Det gjorde inte Sveriges Radio. Det var hon själv som tog beslutet att lämna sin anställning, säger Anna Gullberg om hur hon själv hade agerat i ärendet.
Ett skyddsobjekt är en anläggning som enligt skyddslagen har beviljats stärkt skydd mot sabotage, terroristbrott, spioneri med mera. Även terrorforskaren Magnus Ranstorp, docent vid Försvarshögskolan, undrar om Sveriges Radio har insett vidden av det inträffade.
”Har han varit inne i SR:s byggnad?”
– Det här är inte vilken person som helst. Det är ett fåtal personer som klassas som hot mot rikets säkerhet. Och Sveriges Radio klassas som ett skyddsobjekt. Hon har rört sig fritt där inne, men kan det till och med vara så att han har varit på besök där?
Magnus Ranstorp undrar också hur reportern har kunnat utsätta sig själv och sina nära och kära för fara på det sätt hon har gjort.
– Han är skriven på reporterns mammas adress. Om Säpo snabbt behöver vidta åtgärder för att få tag på personen i fråga kan det innebära en mycket otrevlig situation för mamman, säger Magnus Ranstorp.
Ekot-chefen Klas Wolf-Watz berättade i en notis att reportern självmant lämnade sin tjänst. Reporterns inslag ligger fortfarande kvar, men har försetts med notiser som beskriver omständigheterna.
Men händelsen är så allvarlig och av sådan dignitet att tydligare åtgärder hade behövt vidtas, menar Anna Gullberg och vill även påtala den skada som det har åsamkat förtroendet för public service i stort.
Enorm förtroendeskada för public service
– Detta belyser hur en enda person kan åsamka en enorm förtroendeskada för hela public service. Genom att själv säga upp personen i fråga visar man allmänheten att man tar denna förtroendeskada på allvar, säger hon.
Hon anser också att Sveriges Radio själva borde ha gått ut och berättat om det inträffade, i stället för att låta händelsen enbart vara en intern fråga.
– Det är oerhört pinsamt för Sveriges Radio att det var Doku och inte de själva som berättade det här. Det borde ligga i Ekots intresse att själva göra ett journalistiskt granskande reportage om den egna redaktionen angående detta. Att tillsätta en extern reporter för att granska den egna redaktionen är ett bra verktyg och något jag själv använde mig av i min tidigare roll som chefredaktör, säger Anna Gullberg.
Redan när reportagen började sändas upplevde hon att det var något som inte riktigt höll måttet avseende objektiviteten i inslagen om Raad Al-Duhan, runt femton stycken, enligt Doku.
– Jag reagerade redan då på att de kritiska frågorna aldrig ställdes. Och det kunde knappast bero på tidsbrist i ett femton minuter långt inslag, säger Anna Gullberg.
Även Magnus Ranstorp reagerade på den bristande objektiviteten i inslagen, och framför allt på den volym av reportage som sändes under perioden. Han har själv blivit utsatt för Raad Al-Duhan i sociala medier där han av honom blivit kallad för bland annat ”parasiten” och ”smutsen”.
Stor mängd inslag
Ranstorp gick redan i december ut i Twitter och kritiserade Sveriges Radio för att opartiskheten kunde ifrågasättas. Nu har det visat sig hur rätt han hade.
– Det var en enorm volym av inslag om Al-Duhan som gjordes av en och samma person. Jag undrar hur redaktionen har tänkt kring detta. Det borde ha funnits misstankar om varför hon fick möjlighet att fördjupa sig så mycket kring bara honom, säger Magnus Ranstorp.
Han undrar också hur händelsen egentligen kom till redaktionens kännedom, och att det borde göras någon form av internutredning kring det.
– Det intressanta är när ni fick reda på detta och av vem? Berättade hon själv det? Eller tog säkerhetspolisen kontakt med säkerhetschefen på Sveriges Radio? Hur fick de upp ögonen för det?
Anna Gullberg vill kritisera Ekot-chefen Klas Wolf-Watz för att inte heller ta den viktiga frågan om public service trovärdighet i beaktande.
– Jag vill betona att det är olyckligt att Ekot-chefen väljer att se detta som ett personalärende. När den publicistiska trovärdigheten och lojaliteten måste ligga hos lyssnarna, säger hon.
”Det är ett personalärende”
Till Bulletin har Klas Wolf-Watz bara en sak att säga:
– Detta är ett personalärende. Jag pratar inte om personalärenden offentligt. Jag var chef för denna medarbetare och det går bara inte att göra det. Det är det enkla svaret, säger Klas Wolf-Watz.
Bulletin har försökt, och fortsätter att försöka, få en intervju med Sveriges Radios vd Cilla Benkö, samt en fördjupande intervju med Klas Wolf-Watz. Vi vill ha svar på följande frågor: Kommer det att göras någon form av utredning? Vad anser ni om det säkerhetshot det kan ha inneburit att reportern har rört sig fritt i skyddsobjektet Sveriges Radio? Vad tänker ni om de medarbetare som nu är oroliga för den saken? När och hur fick ni först reda på händelsen? Berättade hon själv det? Eller tog säkerhetspolisen kontakt med säkerhetschefen på Sveriges Radio?
TEXT: Henrik Sjögren
