Ett allt vanligare grepp i debatter och diskussioner är att i stället för att diskutera en sakfråga reducera opponenten till ett invektiv (rasist, kolonialist etc). Syftet med det tillvägagångssättet är tudelat. Dels att förhindra eller i alla fall försvåra en seriös debatt, dels att utmåla motståndaren som en rent ond kraft, vars själva existens bör bekämpas och förnekas. Till detta kan läggas tidens trend att bortse från fakta, rationalitet och kunskap till förmån från känslomässiga utspel.
I en artikel i Svenska Dagbladet av Shora Esmailian utmålar hon Israel som den angripande onda kraften mot försvarslösa palestinier, vars barn dör under ”bombmattor” utlagda av Israel.
Esmailian tar sin utgångspunkt i en bok av professor Rashid Khalidi. Hon skriver att Khalidi väljer bort ”den torra akademiska prosan”. Det är förståeligt då en ”torr akademisk prosa” inte sällan ramar in en verklig bild och inte en tillrättalagd berättelse. Det passar inte in i Esmailians bild, där det inte finns några nyanser hos någon part. Det är antingen onda israeliska kolonister med ett oavbrutet syfte att rensa bort alla palestinier, eller goda palestinier som lider under sagda politik.
I sina artiklar sällar sig Esmailian till en trend som blivit allt vanligare, nämligen att reducera komplicerade frågor till en fråga om onda och goda. Till detta kan läggas tidens trend att bortse från fakta, rationalitet och kunskap till förmån från känslomässiga utspel.
Språkbruket hos Esmailian säger mycket om ansatsen, där hon blandar friskt mellan selektiv historieskrivning och rena lögner. Men Esmailian är självklart medveten om att verkligheten inte är svartvit eller enkel. Hon vet att senast ”bombmattor” användes av någon var under Andra Världskriget.
Hon vet att Hamas är en terrororganisation som håller befolkningen på Gaza i ett järngrepp där protester (såvida de inte riktar sig mot Israel) bemöts med fängelse eller avrättning. Hon vet att ingen (varken barn eller vuxna) hade behövt dö om inte Hamas, som denna gång, då och då initierar raketattacker mot civila mål i Israel.
Israeliska mödrar har lika stor anledning att fundera över var deras barn skall sova då Hamas- till skillnad från Israel – medvetet riktar in sig på civila mål. Hon vet att Balfour-deklarationen inte ”skänkte bort” Palestina 1917, utan explicit villkorade ett hem för det judiska folket mot att det inte skulle förhindra ett palestinskt dito, nämligen den tvåstatslösning som FN beslutade om i november 1947.
Hon vet att det finns en majoritet hos palestinierna för en fredlig lösning med Israel och att Hamas och andra islamister är det främsta hindret för en sådan utveckling. Hon vet att Hamas slängde ut den palestinska myndigheten med våld 2007 och att samma myndighet inte haft demokratiska val sedan 2006.
Hon vet allt detta, men att medge det skulle förstöra hennes berättelse om det onda Israel som måste bort för att en lösning ska till. Hon slutar med vackra ord om lika rättigheter för judar och palestinier. Det finns ett land i Mellanöstern idag där detta är en realitet, Israel.
Det betyder inte att det inte råder diskriminering i Israel eller att detta inte är ett stort problem, men det betyder att även om Israel upphörde att existera, vilket blir resultatet av hennes resonemang, skulle det inte ändra behovet av att Hamas avväpnas och sann demokrati blir norm hos palestinska myndigheter.
Med sådana vänner behöver palestinierna inga fiender.
Dr. Magnus Norell är forskare med särskild inriktning på terrorism och säkerhetspolitik i Mellanöstern
