Ivar Arpi: De kommer att ta mina barn ifrån mig
Ivar Arpi
Krönikörer
Ivar Arpi: De kommer att ta mina barn ifrån mig
Ivar Arpi, chef för nya medier och krönikör i Bulletin. Foto: Karl Gabor.
Ivar Arpi, chef för nya medier och krönikör i Bulletin. Foto: Karl Gabor.

Plötsligt ligger brevet från Socialtjänsten på hallmattan – någon har gjort en anonym orosanmälan om att mina barn far illa. Ett par veckor senare sitter två socialsekreterare och intervjuar mina barn utan att jag får vara med i rummet, skriver Ivar Arpi i en krönika. 

22 Dec 2020 06:15

KRÖNIKA. Jag höll just på att hjälpa min femåriga dotter, äldst i skaran av tre, att ta på regnjackan när vi såg ett brev på hallgolvet. Vi hade bråttom till förskolan, en femminuterspromenad bort. Min fru skrattade förvånat till när hon läste brevet och räckte det till mig. Det har inkommit en orosanmälan till socialtjänsten avseende era barn. Anmälaren är orolig för att era barn far illa.

Min dotter och jag höll varandra i handen som vanligt, på vägen till förskolan. Vår mops Bibi var med. Jag gick närmast vägen, med hund och dotter på insidan. Vi pratade om Tor, Freja och Iduns äpplen den morgonen, eftersom vi högläst om asagudarna kvällen innan. Duggregnet gjorde luften frisk. Allt var som vanligt, men i magen fanns en isande känsla som bara växte efter att jag kramat henne hejdå. Mamma hämtar dig i dag som vanligt. Vi ses ikväll.

Anledningen till att utredning inleds beror på att det finns misstankar om att barnen blir utsatta för psykiskt våld. Det räcker med en misstanke om att barn far illa för att kunna lämna in en orosanmälan. Man kan, som den som anmält oss, vara någon som vill förbli anonym. Som offentlig person har jag haft i bakhuvudet att det här skulle kunna hända. Journalisten Lisa Bjurwald har beskrivit hur orosanmälningar används som hämnd i olika situationer (Dagens Arena 11/9). En mamma kritiserar sitt barns fritidsverksamhet och får en anonym orosanmälan på sig. En kvinna, Karin, visselblåste mot sexism på en rättsvårdande myndighet. Cheferna svarade med en orosanmälan om hennes tonåriga barn.

Ett par föräldrar som krävde extra hjälp i skolan till sitt barn, som hade autismspektrumtillstånd, blev orosanmälda av rektorn. Det handlade, enligt mamman, inte om omtanke om deras son, utan om att jävlas eftersom de ansågs jobbiga (SR 12/4 2016). När man vill komma åt någon går man på personens barn. Jag ringer upp Lisa Bjurwald som berättar att tipsen strömmade in efter att hon skrev sin artikel. Så många att hon inte kunde följa upp alla. På Socialtjänsten känner man till fenomenet, vilket de personer jag kommit i kontakt med bekräftar.

Nästan vart tolfte barn i Sverige kom till socialtjänstens kännedom genom en orosanmälan under 2018. Foto: Håkon Mosvold Larsen/NTB/TT

Det började med att våra grannar klagade på att våra barn flyttade stolar, att de lekte för mycket, att de sjöng för högt. Sedan eskalerade det fort. De ringde på. Gång på gång på gång. Har ni möbeltassar på era stolar? Ni måste ha mattor i alla rum. Era barn är inte normala! Jo, det är normalt att barn låter. Bostadsrättsföreningens ordförande fick in klagomål från dem. Måste verkligen barnen vara i köket under kontorstid? Vi störs när vi arbetar. Grannarna blev inte gladare av att hans utlåtande blev att man måste få ha barn även om man bor i lägenhet. Jag har svårt att tänka mig att någon annan gjort anmälan. 

Är mamma en arg nalle? Är pappa en ledsen nalle? Är de glada nallar? 

Två veckor efter att brevet legat där bland barnens gummistövlar på hallmattan kom två personer från Socialtjänsten hem till oss. De var vänliga, yngre än vi, hade förmodligen inga egna barn. De förhörde sig om vår familjesituation. Om hur vi hanterar känslor som ilska och frustration. Sedan var det barnens tur att intervjuas. Då skulle vi gå ut ur rummet. Lämna dem ensamma med två fullständiga främlingar. Hur förbereder man sina barn på att förhöras av en myndighet? ”Det är ungefär som BVC – de hälsar på hemma hos barn för att se att de har det bra?” Därinne fick de titta på bilder med nallar som uttryckte olika känslor och bestämma sig för vilka av dem som liknade mamma och pappa mest. Är mamma en arg nalle? Är pappa en ledsen nalle? Är de glada nallar? Plötsligt kommer äldsta dottern ut i köket och viskar till mig att hon vill ta fram kladdkakan vi bakat ihop dagen innan. ”Kan vi inte bjuda dem på fika?” Situationen är absurd.

Barn som far illa måste ha ett skyddsnät. Fallet med den familjehemsplacerade flickan “Lilla hjärtat” är färskt i minnet hos de flesta av oss. Och innan detta hände oss tänkte jag att det inte är några problem att hantera så länge man inte har några skelett i garderoben. Men det satte igång en självrannsakan som inte liknar något jag varit med om. Vi nagelfor vårt föräldraskap. Lever vi i något slags förnekelse? Är vi arga nallar? Min fru vaknade med ångest på nätterna. Tänk om de tar barnen! Någons anonyma lögn leder till att en myndighet inte bara har rätt, utan skyldighet, att förhöra våra barn i enrum. Hur vet man att man kommer att få en rättvis bedömning? Maktlösheten är kvävande.

Ett par jag pratar med, som jag kom i kontakt med genom en gemensam bekant, orosanmäldes som hämnd för att de själva hade orosanmält en grannfamilj. Sonen i grannfamiljen ropade ”låt mig vara mamma”, ”du gör mig illa”, ”aj aj” och liknande. Även om det var uppenbart att paret jag pratar med utsatts för vad tjänstemännen på Socialtjänsten kallar en “motanmälan”, mådde kvinnan som utsattes för detta dåligt. 

– Jag ångrar det inte, men jag har inte velat göra fler orosanmälningar trots att de fortfarande bråkar häftigt, eftersom jag inte vill att våra barn ska förhöras igen. Detsamma gäller de andra grannarna. Och jag är orolig för att låta arg med barnen, så att de ska orosanmäla oss igen.

Att försättas i en situation där någon ska avgöra om du är lämplig som förälder är ångestframkallande, även om man vet att situationen orsakats av en lögn. Andra grannar som hade orosanmält samma familj fick också motanmälningar.

“Lever vi i något slags förnekelse? Är vi arga nallar? Min fru vaknade med ångest på nätterna”, skriver Ivar Arpi. Foto: Jorma Valkonen/TT

För ett år sedan gjorde Socialstyrelsen sin allra första nationella kartläggning av orosanmälningar. Under 2018 gjordes 331 000 anmälningar om barn som misstänks fara illa, vilket är nästan 1 000 om dagen. Under de senaste tio åren har antalet anmälningar ökat rejält. I riksdagen har detta inte varit någon större fråga. För sex år sedan frågade Jonas Eriksson (MP) statsminister Stefan Löfven vad han tänkte göra åt det kraftigt ökade antalet orosanmälningar. Löfven svarade med att Barnkonventionen skulle bli svensk lag. Men ökningen fortsatte.

Man talar ibland om ett mörkertal, men faktum är att nästan vart tolfte barn i Sverige kom till socialtjänstens kännedom genom en orosanmälan under 2018. Det behöver inte bero på att fler barn far illa. Men man vet inte riktigt vad orosanmälningarna beror på, eller hur många som är motiverade, eftersom det saknas aktuell forskning på området. Enligt Therese Olmsäter, utredare på Socialstyrelsen, har dock svenskar en låg tröskel för när en anmälan ska göras, just för att det bara är en misstanke som sedan ska förhandsbedömas av socialtjänsten (GP 11/12 –2019). Ungefär fyra av tio går vidare till utredning. 

Tänk om de också tror att vi utsätter barnen för psykiskt våld? Ingen rök utan eld. 

Vi tillhör alltså dessa. Vi ombeds uppge referenspersoner som kan vittna om vilken sorts föräldrar vi är. Vågar vi be dem prata med våra förra grannar, som vår äldsta dotter ofta var hemma hos? Tänk om de också tror att vi utsätter barnen för psykiskt våld? Ingen rök utan eld. Det är så människor tänker när det gäller sånt här. Kanske borde jag inte ens skriva den här texten.

Socialtjänsten eftersträvar ”frivillighet”, man vill ”samarbeta” med hela familjen. Men vad har man egentligen för manöverutrymme som förälder? Jag vågade inte fråga vad som händer om man säger nej till att de ska samtala i enrum med barnen, av rädsla för att frågan i sig skulle väcka misstankar. Vi är högutbildade, hela och rena, och kan lägga fram vår sak. Det finns mor- och farföräldrar, mostrar och vänner med god insyn i vår familj. Jag kan till och med skriva i tidningen, när jag känner behovet. Så om även vi känner oss maktlösa, hur upplever då mindre resursstarka samma situation? 

Två månader av återkommande vånda går innan beslutet fattades. ”Ingen åtgärd”. Alla referenspersoner har sagt samma sak, det finns ingen anledning till oro. Socialtjänsten tycker att vi verkar vara bra föräldrar. Jag önskar att jag aldrig hade träffat er, men tack för att ni varit så vänliga genom hela processen, säger jag till handläggaren under det avslutande telefonsamtalet. I bakgrunden leker barnen högljutt. Hoppas, hoppas att de inte börjar bråka, hinner jag tänka, och oron fladdrar till i magen. En ny sorts oro, som aldrig funnits där tidigare.

TEXT: IVAR ARPI 
Chef för nya medier och krönikör i Bulletin.