KRÖNIKA. ”…om detta må ni berätta…”. Jag minns när jag började läsa Stéphane Bruchfelds bok om Förintelsen, som Göran Perssons regering gav ut 1998. Jag minns bilderna särskilt, av alla dessa människor vars liv släcktes, deras blickar. Jag minns att jag fick ett slags svindelkänsla. Grymheten var så utstuderad och utfördes samtidigt i en sådan skala att det blev vardag. Någon körde tågen till Auschwitz, någon lagade mat i lägren, andra gick till sina jobb eller åt middag med familjen medan deras grannar kördes bort för att utrotas. Grymhet och vardag. Den där svindeln kommer fortfarande tillbaka när jag närmar mig Förintelsen.

Förintelsens minnesdag den 27 januari är till för att minnas offren i denna unika händelse. Händelsen har en sådan dignitet att det borde räcka, kan man tycka. Men i takt med att de sista som överlevde utrotningslägren försvinner, blir Förintelsen mindre av en historisk händelse, och bleknat som minne, och antar mer rollen som en symbolisk ondska.

Och medan Förintelsen som historisk händelse är viktig att påminna och berätta om, är Förintelsen som symbolisk händelse något annat. Som symbol är den en del av en sekulär religion. Religion fyller en helt annan funktion i samhället än vad exempelvis historia gör. Religion handlar inte om sanning utan om mening. I vår sekulära religion fyller oftast Hitler ungefär samma funktion som Satan. Förintelsen är vårt syndafall. Ondskan anses ta sig in världen igen, när personer inte lär sig 30-talets läxa. Därför måste man hålla utkik efter kättare.

Låt mig bara kort definiera vad jag menar med religion. Ordet används ibland som motsats till verkligheten, som irrationella trossatser, och på svenska är det ofta synonymt med tro på en transcendent Gud. Men en religion berättar också för oss vilka vi är, vad vi kommer ifrån, vilka krafter som finns i världen och inom oss själva. Det är genom tron, snarare än vetenskapen, som vi finner mening. Med den här definitionen finns egentligen ingen skarp åtskillnad mellan dem som tror på traditionella religioner, och dem av oss som ser oss själva som sekulära. De flesta av oss tillhör något trossystem, även om de kanske inte är lika uttalade som exempelvis kristendomen. Det är i detta avseende Förintelsen är en del av en sekulär religion, och det var med utgångspunkt i just Förintelsen som deklarationen om de mänskliga rättigheterna antogs. Så skulle man förhindra att historien upprepade sig. Men själva deklarationen är minst sagt religiös till sin natur. (Jag är medveten om att även historierevisionister använt begreppet religion för att de ifrågasätter att den historiska Förintelsen ens ägt rum. Men det är alltså inte så det används i den här krönikan.)

Auschwitz är inte längre bara en verklig historisk plats, utan även en mytologisk plats som Gehenna eller Golgata. Därför kunde dåvarande vice statsminister Åsa Romson (MP) under flyktingkrisen 2015 kalla medelhavet för Auschwitz utan att blinka. Därför kan Morgan Johansson varna för att Moderaterna, om de samarbetar med SD, ska upprepa misstaget som de konservativa begick 1933 i Tyskland när de släppte fram Hitler till makten. Samma svenska regeringssamarbete får Peter Hultqvist att höra ”stövlar mot asfalt”. Centerkvinnorna kan kritisera Ulf Kristersson för att han på Förintelsens minnesdag rekommenderade Margit Silbersteins bok om Förintelsen. Det sistnämnda borde ha varit berömvärt, kan man tycka, men eftersom Kristersson öppnat för någon form av samarbete med SD har han med detta sätt att tänka förverkat sin rätt att med trovärdighet ta avstånd från Förintelsen. Förmodligen sker detta i ett cyniskt maktspel där regeringen nu försöker fula ut oppositionen. Man får känslan om att de mer är ute efter att brännmärka kättare än att verkligen bry sig om historiens offer. Eller offer för antisemitism här och nu för den delen. 

Kanske är det inte så konstigt att Socialdemokraterna därför är mer intresserade av att varna Moderaterna för Förintelsen än av att bekämpa den växande antisemitismen i Malmö, som är en stad de själva styrt så gott som alltid. Och att ideligen använda Förintelsen och Hitler som tillhygge är inte bara ovärdigt, det devalverar också det faktum att miljoner judar mördades. 

Hela det europeiska projektet, med EU som främsta manifestation, tar avstamp i ett avståndstagande från det Europa vars synder ledde fram till andra världskriget. Det förflutna är inte bara ett annat land, det är ett land vi febrilt försöker emigrera från. Av vissa anses hela den europeiska historien peka fram mot Förintelsen. Sven Lindqvists grundtes i ”Utrota varenda jävel” (Albert Bonniers Förlag, 1992) är att Förintelsen är den logiska följden av Europas historia. Förintelsen var därför ingen avvikelse utan tvärtom resultatet av europeisk kultur och kolonialism. För honom var Walter E. Kurtz i ”Mörkrets Hjärta”, skriven av Joseph Conrad år 1899, själva sinnebilden för västerlandets rasism. Många andra har gjort samma analys. Hur kunde det ha gått på något annat sätt när själva fundamenten är ruttna? 

Att spåra rötterna till 1900-talets fasor bakåt, till kolonialismens förbrytelser och ideologiska återvändsgränder, är förstås alldeles rimligt. Men det är en förenkling att se det som att allt som skedde innan pekade framåt till Förintelsen. Lika förenklat är att jämt ställa upp 30-talet bredvid alla samtidsfenomen, som den enda verkligt giltiga referensramen. Särskilt som det ofta görs utan att man är genuint intresserad av alla olikheter vår tid uppvisar jämfört med det tyska 1930-talet, vad gäller politisk situation, styrelseskick, närtidshistoria, rättsprinciper och så vidare. Det är sällan verklighetens tyska 30-tal man jämför med, utan snarare det mytiska 30-talet. 

Det är i det sammanhanget man kan placera vad Anna Nachman, från judiska församlingen i Stockholm, sade i Radio Bulletin (4/2) apropå att Förintelsen används som politiskt slagträ: ”Förintelsens minnesdag handlar inte riktigt om judar. Sluta att göra billiga poänger. Det var inte judar som fixade Förintelsen. Det här är andras grej. Inte vår.”

TEXT: Ivar Arpi är programledare för Radio Bulletin och krönikör.