KRÖNIKA. Det var lätt att känna vind i seglen när min medförfattare Ivar Arpi och jag på debattsidor och allsköns arenor diskuterade vår bok ”Genusdoktrinen” (Fri Tanke 2020). I den visar vi genom en lång rad exempel och intervjuer hur jämställdhetsintegreringen av svenska högskolor blivit ett bitvis extremt projekt, som i grunden förändrar våra universitet. Sedan hände något under sommarmånaderna: Frågan om konflikter mellan akademisk frihet och politikens ingrepp i forskningens och utbildningarnas innehåll blev legitim, också när det gäller genus och jämställdhet. Men de där krusningarna ändrade alls inte premisserna i jämställdhetsintegreringens fortsättning i praktiken. 

Ministern för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans, verkar inte oroas av att jämställdhetsintegreringen möjligen har drivits för långt. Tvärtom. Det anses fortfarande gå för sakta på akademifronten. När året bara var några dagar gammalt meddelade regeringen sålunda nya skärpta mål för önskvärd könsfördelning bland nyrekryterade professorer vid landets högskolor och universitet. Sådana procentsatser har förvisso aviserats sedan slutet av nittiotalet, men därefter har politiken successivt dragit åt tumskruvarna. År 2030 ska hälften av de nyrekryterade professorerna vara kvinnor varför varje lärosäte och högskola får ett exakt antal tillsättningar att jobba mot, också för det kalenderår som just börjat.  Ernkrans har också förlängt påbudet om integrering. Jämställdhetsmyndigheten fick genast en ny dusör specifikt avsedd för att fortsätta att övervaka arbetet. 

Och man fortsätter göra det på sitt vinklade vis. När Jämställdhetsmyndigheten i slutet av förra året arrangerade ett webbinarium på temat ”Jämställdhet i akademin – hur når vi dit” undervisades tittaren i utvalda ”goda” exempel på integrering. Bland de som lovprisades fanns Högskolan i Gävle som gjort en poänggivande kurs i normkritik och genusanalys till obligatorium för samtliga chefer. Kursen ska hjälpa dem att rätt förstå vilka problem de har, liksom hur de ska åtgärdas. Det låter misstänkt likt en styrning ifråga om tolkningsperspektiv. Vidare framhölls Polismyndigheten vid Malmö universitet som ytterligare ett lovvärt exempel, då de särskilt månar om normkritik. Man har ”infört ett normkritiskt spår i sin utbildning för att skapa förutsättningar för polisen att helt enkelt ha kunskap att lösa fler brott”. Det vore onekligen intressant att ta del av belägg för detta påstående. För att fullständiga de vägvisande exemplen framhävs också Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, som med vicerektor Anna Wahl ”riggat upp” ett särskilt Equality Office, vars samordnare och ”förändringsledare” ska sörja för att rätt värdegrund ”sipprar ner och genomsyrar verksamheten”. Det är, med förlov sagt, tämligen radikala grepp som Jämställdhetsmyndigheten berömmer och lyfter fram som föredömen. 

Ett nedslag vid mitt eget lärosäte, Göteborgs universitet, ger vid handen en liknande samling lokala tips. Den som vill veta hur jämställdhetsperspektivet kan integreras i utbildningen kan inspireras av Samhällsvetenskapliga fakulteten som ”arbetar systematiskt med att ha så jämställda litteraturlistor som möjligt”. Högskolan för scen och musik granskar nya kursmål med ”hänsyn till jämställdhet ur ett intersektionellt perspektiv”. Vid institutionen för biomedicin får lärarna kompetensutveckling i normkritik, medan en av de pedagogiska institutionerna ”arbetar med att de manliga studenterna inte ska känna att de tillhör en stigmatiserad grupp”. Vän av normkritik-kritik frågar sig försiktigt om inte känslan av ett sådant stigma kan springa ur den maktanalys som orienterat världens illvilja till just vita, heterosexuella män. Och så rullar det på, i listan med uppslag. 

Det spelar roll att ”de goda exempel” som lyfts fram av central myndighet liksom av lokala lärosäten huvudsakligen drar i en riktning mot den maktanalys som normkritik och intersektionell teori har förväxlat med sanning. Det ger signaler ut i högskolesystemet om vad som är ”rätt” och vad som bör göras. På samma vis är detaljmålen för rekrytering av betydelse.  Jag har funnits med som granskare av just de procedurer som leder fram till vem som man väljer att anställa. Jag har försökt identifiera luckor och slarv som gör att tillsättningsprocessen skevar i endera riktningen. Hur nogsamt en verksamhet än har genomfört utlysning, urval, sakkunniggranskning och intervju, kan en försåtlig uppmaning att särskilt beakta könsbalansen utgöra en knuff i processens slutfas som alls inte stärker meritokratin, utan sätter den i gungning. Rekryteringsmålen handlar om att uppvisa lika utfall, inte säkra lika möjligheter; det är en omständighet som tål att upprepas.

Och på Jämställdhetsmyndigheten är man ivrig att öka tempot i omstöpningen. Kanske är signaler, rekommendationer och goda exempel inte nog. ”Det måste hända något om inget händer!” sägs i utsändningens avslutning. 

TEXT: Anna-Karin Wyndhamn
Fil. dr i pedagogiskt arbete och krönikör i Bulletin

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.