KRÖNIKA. ”Vi ska hålla i taktpinnen!” På Nationella Sekretariatet för genusforskning var det där med pinnen ett mantra, då ledningsgrupperna vid landets högskolor och universitet skulle få sig en duvning i maktteori och normkritik. Samma uppmaning ljöd, då lokala planer för jämställdhetsintegrering nitiskt granskades, rättades och skärptes. Sekretariatet var vant vid rollen som dirigent; innan man kom till landets lärosäten hade samma akt spelats med rikets alla övriga myndigheter.

När så Jämställdhetsmyndigheten inrättades 2018, lyftes nämnda uppdrag från Sekretariatet och landade i Angered. Här vidgades både uppdrag och ansvar. Nyligen släppte Jämställdhetsmyndigheten en uppföljning av hur makt och inflytande fördelas i Sverige. I denna rapport, på 184 sidor, redovisas en attitydundersökning baserad på 6 400 svenskars syn på jämställdhetsläget i landet. 

Av rapporten framgår att det finns skäl till oro eftersom de unga, särskilt män, inte förstår jämställdhetens vikt och värde. Budskapet hamras in i en debattartikel undertecknad av generaldirektör Lena Ag: Män i åldersspannet 16-24 år har så pass svajiga åsikter om jämställdhet att vi inte längre kan lita på att ”den unga generationen ska vända utvecklingen” (DN 29/1). Det jämställdhetspolitiska målet om lika makt och inflytande kan vara i fara. Om målet alls ska uppfyllas brådskar det, eftersom vi ”riskerar ett bakslag” om inte ”verkningsfulla åtgärder” sätts in. Enligt Ag är attitydläget så illa att ”medvetna åtgärder och påtryckningar över hela det politiska spektrumet” är nödvändiga. 

Hur illa är det då? Döm själva: En otvetydig majoritet av de unga, män och kvinnor, instämmer i att samhället inte är helt jämställt. De flesta verkar tycka att det finns mer att lägga till rätta; en attityd som närmast borde få Jämställdhetsmyndigheten att falla i korinter. En av fem män i åldern 16-24 år instämmer förvisso inte till fullo, men en övervägande del gör alltså det. Och det är denna lilla grupp av avvikare som Jämställdhetsmyndigheten lyfter fram. En majoritet av de unga män som tillfrågats tycker vidare inte att kvinnor generellt överdriver sin upplevelse av att de blir ojämställt behandlade i Sverige. Endast en av fyra unga män anser att kvinnor uppförstorar detta. Många i samma grupp håller med andra ord med om, att villkor och möjligheter kan skilja mellan könen, något som antyder en insikt om de orättvisor som myndigheten har att bevaka. 

I undersökningen sammanställs också inställningen till kön och chefskap. En tveklös majoritet delar inte alls uppfattningen att män är bättre chefer än kvinnor. Hela 85 procent av kvinnorna och 72 procent av männen har greppat att lämpligheten att vara boss inte är något som avgörs av könstillhörigheten. Ändå finns en attityd som bekymrar Jämställdhetsmyndigheten: de unga männen, igen i åldern 16-24, tar inte i tillräcklig omfattning avstånd från påståenden att män är bättre chefer och politiska ledare än kvinnor.  Endast strax över häften av de tillfrågade, 57 procent, prickar in rätt attityd här.  

Att generaldirektören inte bara tolkar och framlägger attitydundersökningen, utan också beställer ”verkningsfulla åtgärder”, går att se som en del i ett större mönster i hur svenska myndigheter både prioriterar och agerar. Det är alls inget de hittat på själva. Tvärtom. I en numera väletablerad och politiskt sanktionerad myndighetstradition, söker de påverka såväl individers åsikter som den samlade opinionen. Detta är kännetecknande för hur myndigheter har kommit att gå från utredningsväsende och expertinstans åt politiken, till att från 1990-talet och framåt arbeta med närmast ideologiskt infärgade uppdrag; svenska myndigheter opinionsbildar och påverkar. 

När Nationella Sekretariatet inrättades 1998 fick det en sådan explicit funktion, Diskrimineringsombudsmannen likaså. Sedan några år är nu även Jämställdhetsmyndigheten ute och bedriver kampanj i samma härad. Opinionsarbete sker gentemot befolkningen, men även mot politiken, helst regeringskansliet. Om det förra påverkansprojektet kan kännas väl mäktigt med minst sju sorters moralkakor, är det senare ett demokratiskt problem. För den som glömt är det till riksdagen vi väljer våra företrädare, inte till myndigheterna. Det är därför på många sätt tveksamt när generaldirektör Ag beställer ”verkningsfulla åtgärder”. Vips blir politiken mottagare och utförare av den agenda som myndigheten driver. 

Kanske vore det rimligare att Ags skarpa ord istället riktades mot den egna verksamheten och fördelningen av makt och inflytande vid denna institution. 

Kanske vore det rimligare att Ags skarpa ord istället riktades mot den egna verksamheten och fördelningen av makt och inflytande vid denna institution. Ledningen vid Jämställdhetsmyndigheten består av en man och fem kvinnor. Den taktiska ledningsgruppen utgörs av fyra kvinnor och noll män, och i det vetenskapliga rådet återfinns två män och fem kvinnor. Av de totalt nittiotre anställda, är tjugoen män. I myndighetens jämställdhetsintegreringsplan finns jämn könsfördelningen uppsatt som ”strategisk målbild”. Möjligen måste man ta i mer för att inte riskera ytterligare ”bakslag”. Kanske bör myndigheten överväga ”etappmål och generationsmål”, motsvarande de som man djärvt föreslår politiken att sätta upp på de områden där jämn fördelning av makt och inflytande ännu inte uppnåtts. Kvotering?  

Receptet står ju förresten svart på vitt i Ags debattartikel: ”Målmedvetenhet behövs på andra håll för att politiken ska bli effektiv och få genomslag.” Jämställdhetsmyndigheten kan mer än gärna visa vägen. Väck med pekpinnen och upp med takten. 

TEXT: Anna-Karin Wyndhamn