Författaren, entreprenören och den tidigare riksdagsmannen Jan Emanuel är just nu aktuell med sin debutroman Knas, som kom ut under sommaren. I tidigare intervjuer har han berättat att det var inget förlag som ville ge ut boken för 10-15 år sedan.

Varför tror du att den kunde ges ut nu och inte då?

– För att tiden har kommit ikapp den. Det våld som var för brutalt för att återge ens i fiktion då är ju i mångt och mycket verklighet idag, svarar Jan Emanuel.

– De gängen som jag beskriver i boken, som Aftonbladet [i en recension] till exempel refererar till som rasistiskt, det var ju av den anledningen som ingen ville ge ut den. För att man tycker att det är rasistiskt att återge saker så som de faktiskt ligger till.

– Att det är en etnisk majoritet av icke-svenskar i de kriminella gängen, det borde ju inte vara superhemligt idag. Men då var det ju det. Då fick man verkligen inte säga det.

”Aldrig blivit bevisad fel”

Debattklimatet idag jämfört med då beskriver han som mer eller mindre natt och dag.

– Det finns väl egentligen inget varken formellt eller politiskt sammanhang som jag inte har blivit utstängd från på grund av att jag har gett uttryck för vad jag tycker och tänker i olika frågor.

– Jag har ju aldrig blivit bevisad fel någon gång utan det är snarare sättet som jag har gett uttryck för det som andra har tyckt varit fel.

Huvudkaraktär från Gottsunda

Romanens huvudkaraktär är från Uppsalastadsdelen Gottsunda – precis som Jan Emanuel. Han sitter också i riksdagen, vilket även Jan Emanuel har gjort en gång i tiden för Socialdemokraterna.

– Jag tror att jag pratar för alla som har skrivit en bok [när jag säger att det är] ingen som kan skriva en bok utan att relatera till det man själv har läst eller upplevt.

– Så det är klart att när jag skriver om riksdagen så är det utifrån att jag vet hur det ser ut och hur det är i riksdagen. Och när jag skriver om våld och missbruk så är det utifrån en erfarenhet att jag vet vad jag pratar om.

– Men därifrån ska vi inte frångå att det här är fiktion. Det är en påhittad bok och precis som jag skriver i inledningen att alla eventuella likheter med verkligheten är just eventualiteter.

Kvinnlig könsstympning

Ett ämne som avhandlas i romanen är kvinnlig könsstympning.

– Det är en av de vidrigaste kulturella företeelserna som existerar. Och om grymhet skulle personifieras i handling så blir det ju inte värre, säger Jan Emanuel.

– Det här är riktat just mot kvinnor och man gör det bara för att de ska ägas av mannen; att de heller inte ska kunna njuta av sin sexualitet utan plågas hela livet vid sexuella handlingar.

Enligt Unicef har uppskattningsvis över 230 miljoner flickor och kvinnor blivit utsatta för könsstympning. Områdena där flest flickor har könsstympats är i Mellanöstern och Nordafrika, enligt FN-organet.

”Plikt hos det civiliserade”

Jan Emanuel ser det inte bara som Sveriges plikt att hindra företeelsen från att ske på hemmaplan eller att stoppa flickor från att flygas till andra länder, ofta föräldrarnas hemländer, för att genomlida övergreppet.

Han ser det också som Sveriges ansvar att tillsammans med andra europeiska nationer gå in i andra länder och se till att det inte sker i överhuvudtaget – någonstans i världen.

– När det kommer till sådana här extrema vidrigheter så finns det en plikt hos det civiliserade att göra någonting åt det. För att det är för vidrigt för att få förekomma.

– Om man ska hårdra det: vi kanske inte bara ska gå in när det finns olja och politiker vi inte gillar, utan vi kanske också borde agera när det är de mest utsatta, i det här fallet kvinnor och barn, som råkar ut för det. Då om någon gång så är det väl tid att verkligen agera.

Militära interventioner

Inrikes anser han att de hjälporganisationer som är engagerade i frågan, exempelvis GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime), borde få mer stöd och möjligheter att tala om ämnet i skolorna för att föra det på dagordningen.

– För att det är så satans vidrigt och så väldigt viktigt.

Men när du tänker agera i andra länder, menar du militära interventioner då?

– Ja, precis så menar jag. Och det kan ju låta hur tokigt som helst. Men säger man så här: vet du vad, det här får inte ske. Om ni fortsätter med det, då gör vi så här. Punkt.

– Det kan låta radikalt och konstigt, men ser man till hur vi har agerat i andra länder tidigare så är det inte så attans konstigt. Det är liksom inte helt omöjligt att agera.

Vidare säger han att det inte är i de mest utvecklade länderna som kvinnlig könsstympning sker och tar det för givet att de skulle lyssna.

– De har ju ingenting att sätta emot om vi hade bestämt oss.

Läs även: Jan Emanuel: ”Vi ska vara kulturchauvinister”