Riksdagsledamot. Entreprenör. Socialdemokrat. Debattör. Provokatör.

Jan Emanuel, tidigare Jan Emanuel Johansson, har levt ett händelserikt liv och titlarna han har kunnat benämna sig med är många.

Från den brokiga uppväxten i Uppsalastadsdelen Gottsunda – idag klassad av polisen som ett ”särskilt utsatt område” – nådde han 2002 maktens korridorer när han valdes in i Sveriges riksdag. Året dessförinnan blev han känd för svenska folket som vinnare av dokusåpan Expedition: Robinson.

Idag är han kanske främst känd som en frispråkig debattör och socialdemokraten som allt som oftast går stick i stäv med partiledningen. Uppskattad för sin rättframhet av vissa, ansedd som provokativ av andra.

I sin nya bok Så var det med det skriver han bland annat om uppväxten i Gottsunda och sitt politiska engagemang, där den förda migrationspolitiken var något han redan 1997 varnade för.

– Det här var en tidsera då alla pratade om det mångkulturella samhället och där det fanns en politisk enighet om att det begreppet var perfekt. Så skulle det vara. Jag lyssnade på det begreppet, tog det på allvar och insåg att så kan det ju inte vara. Vadå mångkulturellt?

Ifrågasatte volymen på invandringen

Jan Emanuel menar att man inte kan ha ett mångkulturellt samhälle där alla kulturer anses likvärdiga.

– I stort sett tycker jag väl att den frågan är okej att prata om nu. Men då var man ju väldigt illa ute när man ifrågasatte visionen om det mångkulturella samhället.

Utöver idén om det mångkulturella samhället berättar Jan Emanuel att han 1997 också ifrågasatte mängden människor som kom från andra länder. Idén om fri invandring relaterar han till nyliberalismen.

– Jag lyfte fram att det här är den största hotbilden som arbetarrörelsen har att stå inför. Anledningen till varför de vill ha en fri invandring är ju för att man vill slå undan fötterna på fackföreningsrörelsen och att trycka ner lönerna för att arbetsköparna fritt ska kunna välja att pressa ner lönerna för vanliga arbetare.

– Det är ingen svårtänkt tanke och det var exakt så det var: det är ett ideologiskt ställningstagande.

Utöver det menar Jan Emanuel att lösningen måste vara att hjälpa männskor i fattiga delar av världen att bygga upp deras länder, inte att ta världens alla människor hit.

”Det var svenskarna man såg ner på”

Jan Emanuel refererar till sin egen uppväxt i Gottsunda och hur det var där och då. Han berättar att det på den tiden var ungefär 50-50 med invandrare och svenskar i området, och att svenskarna i hans ålder blev en sorts ”andra klassens förortare”.

– För det var svenskarna man såg ner på. Det var svenskarna man rånade och det var svenskarna som fick stryk. Och som jag också tar upp i boken så skämdes jag när jag var 14–15 för min svenska bakgrund, utan lutade mig då mot mitt resande-blod.

– När folk frågade så sa jag att jag var resande. För att det var så pass låg status att vara svensk och för att jag skämdes över svenskarna, för att de var så satans svaga.

Medan han såg hur svenskarna backade var det istället människor med annan bakgrund som han såg upp till.

– De människorna som jag såg upp till var mestadels palestinier, libaneser; arabisktalande som tog plats och som har ett helt annat uttryckssätt.

Manade till debatt mot SD

Sedan slutet av 90-talet säger Jan Emanuel att han har varit ihärdig – mer eller mindre ordagrant – i sin kritik mot migrationspolitiken och idén om det mångkulturella samhället.

Och när Sverigedemokraterna började segla upp i svensk politik förespråkade han att man måste ta debatten. Detta efter att ha blivit utvald till en grupp inom Socialdemokraterna som skulle resonera om hur man skulle bemöta uppstickarpartiet.

– Om vi är trygga i våra argument, om vi litar på vad vi säger, varför ska vi inte ta debatten? Det är sinnessjukt, det är därför man har debatter, säger Jan Emanuel.

Han berättar att han genom åren har blivit kallad för okvädningsord för sin hållning i migrationsfrågan. Men nu har vindarna vänt.

– Det är klart att det känns lite udda att man har fått utstå spott och spe under så pass många år för att man tycker en sak. Nu säger ganska många samma sak som jag.

”Vi ska vara kulturchauvinister”

Ängsligheten i att påtala vad som är fel med andra kulturer är en drivkraft till varför ämnet har varit så tabu, menar Jan Emanuel.

– Grejen är att det är inte konstigt. Man ska se ner på andra kulturer som förtrycker kvinnor till exempel. Det är en del av en kultur. Däremot kan man inte säga hela kulturen, det finns ju positiva delar i en kultur som man kan ta med sig, för de stör inte huvudkulturen.

– Men alla former av kvinnoförtryck: det är klart att du ska se ner på en sådan del av en kultur, annars är du inte frisk. Annars ska du verkligen inte vara här. Eller du ska inte vara någonstans, för att det är där den internationella solidariteten ska ha sin spjutspets.

Enligt Jan Emanuel är det sådana engagemang som Sveriges bistånd bör gå till, att exempelvis motverka kvinnlig könsstympning och andra former av kvinnoförtryck.

– Det är så smutsigt att vi har tittat mellan fingrarna på sådana saker. Vi har liksom övergett de svagaste och mest utsatta för att vi är så satans rädda för att uppfattas som någon form av kulturchauvinister. Och grejen är att vi ska vara kulturchauvinister.

Sverige och den europeiska kulturen generellt kallar han för den ”frihetliga delen av världen”.

– Det är det som är civilisationen. Är man då civilisationskritisk och tycker att ”nej, men så där vill vi inte ha det” och ”vi tycker att den här klangrejen är ganska skön”, ja, då är man ju inte frisk. Eller åtminstone är man lite dum i huvudet och borde börja läsa böcker, som jag också försöker få folk att göra genom den här boken.

Ville bli partiledare

Jan Emanuel har länge varit kritisk till riktningen som hans parti har tagit och samarbetet med Miljöpartiet, som man satt i regering med från 2014 fram till och med slutet av 2021.

Inför valet 2022 meddelade han att han inte tänkte rösta på sitt eget parti. Nu anser han att partiet har börjat låta mer som socialdemokrater igen, men det krävs handling och inte ord för att de ska återfå hans förtroende.

När Stefan Löfven meddelade sin avgång som statsminister och partiledare för Socialdemokraterna 2021 sa Jan Emanuel att han stod till förfogande som ny partiledare, vilket Aftonbladet var först med att rapportera.

Är det något som du fortfarande skulle sikta på att bli?

– Hade det varit så att vi hade ett system som var mer likt USA, så hade jag faktiskt inte tvekat att ställa upp.

Du tror att du hade haft en större chans då?

– Ja, nu är det ju så att om du skulle åtrå en position inom ett parti, då måste du koka kaffe tillräckligt länge för att du ska hamna på en lista. Du ska få tillräckligt många människor att tycka att honom vill vi ge det här förtroendet.

Han menar att han i nuläget inte har något parti att ställa upp för.

– Det är ganska svårt att få mitt eget parti att säga: ”Vet du vad, vi vill ha dig som partiledare, fast du inte har röstat på partiet”. Den blir ju svår. Och det har jag fullförståelse för. Men däremot så vill jag påverka partiet så mycket jag kan till att bli sossar igen.

”Hade gjort det bättre”

Jan Emanuel anser emellertid att han hade gjort det bättre – både än Löfven och nuvarande ledning.

– Det som Löfven levererade det skulle inte bara jag ha kunnat gjort det bättre. Än mer storvulet: jag tror att jag hade gjort det bättre än partiet gör nu också.

I första hand hade han bytt ut de människor som på senare år har styrt över Sverige.

– Det är ingen hemlighet vilka ministrar och vilka politiker som står till ansvar för det moras som har varit i Sverige. Som ansvarar för den utveckling som har varit i Sverige. Jag hade inte tagit med mig dem.

– Då ska man komma ihåg att det här är vänner till mig. Det här är personer jag känner privat. Det är inte så kul att säga så, men det är inte viktigt. Jag är inte i politiken för att smöra för mina vänner eller lyfta deras karriärer, utan för att jag vill Sverige väl.

Läs även: Jan Emanuel ratar S på grund av invandringspolitiken