Facebook noscript imageJan Kallberg: Borgerlighet – mycket snack, lite hockey
Jan Kallberg
Krönikörer
Jan Kallberg: Borgerlighet – mycket snack, lite hockey
Leif Jansson/TT
Leif Jansson/TT

Vad har de borgerliga partierna egentligen levererat under 40 år? Det frågar statsvetaren Jan Kallberg. Knappast något alls, är hans slutsats när han jämför med Miljöpartiets inflytande över svensk politik.

KRÖNIKA. Jag gick med i Moderata ungdomsförbundet i slutet på 1970-talet i tron att det fanns en väg ut ur det socialistiska folkhemmet. När man nu börjar få perspektiv ställer jag mig frågan vad svensk borgerlighet egentligen har åstadkommit de senaste 40 åren. När jag ser tillbaka undrar jag varför den väg vi såg blev en återvändsgränd. 

Vissa saker skedde av sig själva borgerligheten förutan. Svenska politiker gjorde inte mycket för att undergräva sovjetdiktaturen utan sökte snarare vägar att rättfärdiga dess existens i ”rationella” termer. Tyskar i Öst ansågs var ett annat folk än tyskar i Väst. Berlinmuren hade stått än i dag om inte andra tagit sitt ansvar och ökat trycket mot Sovjetunionen och dess ekonomiska system. Muren revs, enkelt uttryckt, med amerikanska pengar, tredje världens blod och östeuropeiskt motstånd. Under de år som muren fanns var Sveriges bidrag för att det samhälle som skapat den, dess prickskyttetorn och dess taggtråd skulle kritiseras, isoleras eller undergrävas marginellt.

Jag och några kamrater motionerade i början av 1980-talet om nej till att lägga ner de svenska mellanvågssändarna. Balternas möjligheter att få del av fri opinionsbildning vägde tyngre än Sveriges Radios sparkrav, ansåg vi. En moderat riksdagsman svarade oss att Sovjet kunde uppfatta det som provokativt att aktivt söka sprida information i det ockuperade Baltikum. Vi hade förstått om vpk-ledaren C-H hade sagt så. Men en moderat?

En moderat riksdagsman svarade oss att Sovjet kunde uppfatta det som provokativt att aktivt söka sprida information i det ockuperade Baltikum.

Först när det blev fem minuter kvar i tredje matchperioden för Sovjetunionen började den poserande borgerligheten organisera protestmöten för balternas frihet. Inte förrän det var uppenbart att Sovjetunionen var på väg att kollapsa hade man kurage nog att kräva frihet för Baltikum. Och egentligen var det bara moderaternas konservativa gren (konservativa i traditionell mening och inte som den konservatism Sverigedemokraterna kapat) och ett antal folkpartister med Per Ahlmark i spetsen som stod på barrikaden för frihet för Östeuropas folk. Övriga teg, eller låtsades som om varken järnridå eller Östeuropa fanns till.

Samma borgerliga initiativlöshet möter vi i svensk inrikespolitik. Det är häpnadsväckande hur mycket av Socialistsverige som består efter fyrtio år av borgerlig politisk luftgitarr.

Ta det svenska medielandskapet som exempel. Vi växte upp med två statliga TV-kanaler – TV1 och TV2. Borgerliga politiker poserade i ständiga proklamationer och sade sig vara för kommersiella TV-kanaler. Den som i stället gjorde något var Jan Stenbeck, som med sina medarbetare i företag över hela medieindustrin genomförde ett större systemskifte än vad borgerlig politik någonsin lyckats med. Stenbecks driftighet lade grunden för ett normaliserat medieklimat. Riksmedia blev inte längre en förlängning av folkhemmets självförhärligande tyckarmaskineri. Det skapades alternativ – utan att borgerligheten bidrog särskilt mycket.

Men fortfarande seglar Sveriges Television och Sverige Radio i hallonsaften (fritt efter stenhuggare Bölja i Tomasbo), likt uppsvällda heliga kor. Varje krav på en fri mediemarknad utpekas som kätteri och som att häda folkhemmet. Svensk stats-TV har aldrig suttit så säkert i sadeln som nu. Miljarderna för att påtvinga medborgarna en kollektivistisk Weltanschauung rullar in, till glädje för 1968-generationens barn.

Den turbulens på bostadsmarknaden ett andra världskrig medförde skulle botas med reglerad hyresmarknad. Lagen om hyresreglering infördes 19 juni 1942. Den lagen är fortfarande i kraft, i dag 79 år senare. I fyra decennier har borgerligheten talat om en avreglerad hyresmarknad och den har varit i regeringsställning ett flertal gånger. Inget har hänt.

Trots borgerliga regeringar och svenskt EU medlemskap står Systembolaget lika säkert som när Centerpartiets nykterister tog bort mellanölet i tron att de utförde stordåd. Man får på ett sätt onekligen ge Systembolaget cred. Bolaget har verkligen fått människor att tro att det vore en domedagskatastrof om närbutiken sålde starköl eller Östermalmshallen vin. Förtroendet för Systembolaget är lika högt som för Högsta domstolen. Tala om effektiv indoktrinering.

A-kassan och facket går hand i hand. Att fristående a-kassor är ett fenomen avpassat för 1920-talets klara klasskillnader och bruksarbetaridentiteter har varit allmän kännedom sedan åtminstone 1980-talet. Har något hänt? Självklart inte. Det naturliga vore att a-kassan låg hos Försäkringskassan. Men som vanligt möts vi av borgerligt snack utan handling.

När Komvux infördes i slutet på 1960-talet blev folkhögskolorna överflödiga och deras utbildningsmodell obsolet. En traditionell borgerlighet ville – i ord – ersätta dem med den nya kommunala vuxenutbildningen. Vad har hänt? Folkhögskolornas ideologiskt drivna skattefinansierade verksamhet har inte försvunnit. I dag har vi betydligt fler folkhögskolor än för fyrtio år sedan. Verksamheten växer så det knakar – trots att utbildningarna i de flesta fall leder rakt fram till Arbetsförmedlingens blankettställ.

Valarbetare och väljare har fått föga för sina insatser för att ge Sverige borgerliga regeringar. 

Låt oss gå till det socialistiska låtsas-civilsamhället – med folkbildningen i spetsen. (Översätt folkbildning till tyska och det låter riktigt otäckt.) Studieförbunden fortsätter att vara kamouflerade socialkontor med ett enda syfte – att putsa på folkhemmets fasad. Självklart törs inte borgerligheten utmana dem och verksamheten har fått fortsätta i årtionden.

Ur ett rikspolitiskt perspektiv har borgerliga politiker lyckats med en enda reform – friskolorna – resultaten syns i kommunerna. Men valarbetare och väljare har fått föga för sina insatser för att ge Sverige borgerliga regeringar. Avkastningen är som Riksbankens ränta – bra nära noll.

De som verkligen fått avkastning är miljöpartisterna. Deras politiker har olyckligtvis levererat. Ringhals försvann. Barsebäck försvann. Kraftvärmeverk läggs ner. Vattenkraften är hotad.

Jag debatterade politik mot Inger Schörling 1988, som företrädde Miljöpartiet, vilket även var det år Miljöpartiet kom in i riksdagen.  Hon var helt övertygad om att ingen nationell energikris kunde finnas så länge det kom ström ur kontakten. Nu ser vi resultatet av miljöpartisternas insatser i vinterns elbrist och framtidens avsaknad av energi. Miljöpartisterna har sannerligen fått valuta för sin röst.

Så vad kan man säga? När borgerligheten fegar ur, styr de som inte fegar.

TEXT: Jan Kallberg

Jan Kallberg

Jan Kallberg skrev sin första lilla harmlösa insändare 1979. Det blev starten på en längre resa att hävda frihetliga allmänborgerliga värderingar i ett samhälle som övergett den värdegrund som en gång gjorde det framgångsrikt. Jan har under resans gång lagt en Ph.D., pol.mag, samt jur.kand. till handlingarna.