avatar
Krönikörer

Jan Kallberg: Vi har slagit in på den totalitära vägen

Man brukade lita på att människor kunde förvalta sin egen egendom. Men i dag anses en tjänsteman på länsstyrelsen förstå din fastighet, naturen runt dig, din situation och ditt bästa bättre än du själv. Karl Marx kunde inte ha formulerat det bättre, skriver Jan Kallberg.

21 feb 2021 07:00
Uppdaterad:
22 feb 2021 09:29

Man brukade lita på att människor kunde förvalta sin egen egendom. Men i dag anses en tjänsteman på länsstyrelsen förstå din fastighet, naturen runt dig, din situation och ditt bästa bättre än du själv. Karl Marx kunde inte ha formulerat det bättre, skriver Jan Kallberg.

KRÖNIKA. De senaste 50 åren har inneburit ett radikalt angrepp på egendomsrätten i Sverige. Det är inte rödgardisternas likvidering av kulakerna, men det är på svenskt manér en långsam reduktion med en förordning, en ny myndighet och ett nytt direktiv i taget. År ut och år in. Ingen generation har förlorat så mycket egendomsrätt som den generation som är medelålders i dag. Det började på 1960-talet och har fortsatt i eskalerande takt. Stegvis har område efter område avgränsats, beskurits och getts en förvaltningsrättslig ram i stället för privat ägande. 

Vi är idag så marinerade i att det finns strandskydd, att man inte får måla huset ljusblått och att det krävs en blankett att fylla i om man vill göra något med sin fastighet – och be om lov. Så har det inte varit i evinnerlig tid. Precis som Rom inte byggdes på en dag, så har Ramsberg och Ramsele inte tillkommit på en eftermiddag. I det glesbefolkade Sverige har man levt lyckligt i många hundra år utan blanketter, tillstånd och förlorad rådighet. 

När filosofen John Locke (1632–1704) blickade ut över ägorna, drack portvin och funderade under upplysningens första annalkande år, slog det honom att äganderätten var fundamental. Den måste försvaras. Den är grundläggande för det öppna, frihetliga samhället och ger välstånd. Därför måste det till skyddsmekanismer som skyddar äganderätten, annars glider samhället mot envälde och auktoritära tendenser. Ägande ger omvårdnad, skötsel, avkastning och skapar det välstånd vi alla kan njuta av.

Jean-Jacques Rousseau (1712–1778) hävdade att ägandet existerar enbart genom det faktum att vi respekterar det – och e contrario – om man slutar respektera äganderätten upphör den. Karl Marx, Fredrik Engels, följda av Vladimir Lenin och dennes efterföljare, satte detta i verket. Sovjetunionens förflyttning av enskilt till allmänt ägande byggde på en enda mekanism – samhället slutade respektera äganderätten.   

Min farfar Erik var bonde och odalman. Han ägde aldrig en bil, hade häst och var en fri man på egen täppa. Om man var bonde på 1950-talet kunde man dika ut marker, uppföra en byggnad som behövdes för jordbruket utan bygglov, vapenlicens fick man om man kunde uppvisa att man hade jaktmark och kände man för att fixa en ankdamm åt ungarna var det bara att åka till järnhandeln och köpa en kartong dikesdynamit. Pang! Tre-fyra fönsterrutor i grannskapet fick släppa till när ungarna skulle ha en damm. Behövdes det en bit skogsväg för att forsla ut virke var det bara att anlägga den.

Farfar byggde en notbod av traditionellt snitt för fiskeredskap vid sjön. Med dagens genomreglerade strandskydd, som sträcker sig så långt bort att det upphör långt efter att man kan se sjön, är det otänkbart. Strandskyddet skulle blockera en traditionell nyttobyggnad där den behövs – som en notbod vid båtplatsen. Med fiskerätt kunde farfar lägga ut nät och mjärdar, fiska med finmaskiga nät för betesfisk och grovmaskiga för stadiga gäddor till inbjudna gäster, och ingen annan var inblandad.

Ingen sa när, hur och med vad man fiskade. Inte en enda myndighet. Det var Erik, båten, vattnet och fisken. Det var allt. I dag är det ett fiskevårdsområde med länsstyrelsen vid ratten som hanterar andras egendomsrätt – som om den vore upplöst och överförd till länsstyrelsen. Jakten hanteras av jaktvårdsområden, älgskötselområden och snart står vattenskyddsområden för dörren där kommunalråden i grannkommunerna betraktar hela områden som vattentäkt. Och plötsligt är vartenda dike, varenda pöl eller bäck under deras tillsyn och förvaltning. Rådigheten är försvunnen. När och hur skog avverkas är mer ett myndighetsbeslut än en bedömning av enskilda människor som har levt med dessa fastigheter i decennier, kanske generationer. 

Allt detta bygger på att enskilt ägande fördärvar natur, sjöområden och landskap. Det är antagandet. Så för att skydda oss från oss själva behövs det tillsynsmyndigheter, mer lagrum och fler blanketter. Man antar att en tjänsteman på länsstyrelsen förstår din fastighet, naturen runt dig, din situation och ditt bästa bättre än du själv. Karl Marx kunde inte ha formulerat det bättre. 

Egendomsrätten är frihet att förvalta sin egendom efter eget huvud. Den skapar en myriad av sätt att förvalta fastigheter och ger mångfald, balans och harmoni. Dagens offentliga frontalangrepp på egendomsrätten leder även till bisarra avarter. Anta att jag är mörtens, abborrens och braxens vän, inte vill fiska på mitt eget vatten för att fisken ska få leva. Jag vill skapa mitt eget fiskreservat.

Det går inte – min fisk måste dö för länsstyrelsen tvingar min fastighet att vara med i ett fiskevårdsområde vars syfte är att maximera dödandet av fisken. Om du vill skydda natur från påverkan och skada är det på länsstyrelsens villkor och efter deras agenda.   

Det behöver inte vara så här. Människor kan ges förtroendet att förvalta sina egna fastigheter. Det har fungerat i hundratals år. Vill man inte ge oss det förtroendet då har vi, som John Locke konstaterade, slagit in på den totalitära vägen. 

TEXT: Jan Kallberg

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.