Igår var det två år sedan Liberalerna och Centerpartiet ingick januariöverenskommelsen med Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Därmed kunde Stefan Löfvens andra regering efterträda den första, trots ett historiskt svagt mandat. 

Några dagar efter att avtalet ingicks publicerade DN en artikel om ”vinnarna och förlorarna” i avtalet, utifrån vilket parti som hade fått igenom mest av sin politik rent numerärt (17/1 2019). Genomgången visade att 28 av avtalets punkter kunde härledas till Liberalernas valmanifest och ytterligare sex punkter innehöll förslag som delvis fanns i manifestet. Vidare motsvarade 27 av punkterna förslag från Centerpartiets valmanifest och ytterligare fyra punkter motsvarade delvis sådana förslag. Samtidigt var Socialdemokraterna det parti som fick gå emot flest av sina egna valförslag. 

Men även Centerpartiet och Liberalerna har fått ge upp stora delar av sin politik. Det är inte osannolikt att de hade fått igenom mer av sin politik genom att i stället ge sitt stöd till en moderatledd regering. Och även om Socialdemokraterna fick ge upp mycket rent sakpolitiskt så fick partiet behålla regeringsmakten och de styrinstrument som följer med den, som utnämningsmakten och styrning av myndigheternas övergripande arbete, vilket inte ska underskattas.

Överenskommelsen bygger inte på en åsikts- eller värderingsgemenskap partierna emellan, utan på en vilja att isolera ett annat riksdagsparti.

Även om C och L har lyckats med en del liberala punktinsatser, som avskaffandet av värnskatten, är det knappast tal om en liberal seger. Snarare har partierna agerat bromskloss och hindrat att Vänsterpartiet fått alltför stort inflytande i politiken.

Vissa punkter i januariöverenskommelsen hade gärna fått strykas helt, som höjd bensin- och dieselskatt inom ramen för den gröna skatteväxling som anges i avtalets femte punkt. Andra punkter hade med fördel kunnat konkretiseras. Till exempel har partierna enats om att en omfattande skattereform ska genomföras – men avtalet anger inte om reformen ska höja eller sänka det totala skattetrycket.

Innehållet är emellertid inte det stora problemet. Bristfälligheten består framförallt i grunderna som uppgörelsen vilar på. Överenskommelsen bygger inte på en åsikts- eller värderingsgemenskap partierna emellan, utan på en vilja att isolera ett annat riksdagsparti. Det är en porös grund att basera ett regeringsunderlag på.

Väljarna är de stora förlorarna.

Vad som saknas är en gemensam målbild kring vad man tillsammans vill uppnå politiskt. Partierna står långt ifrån varandra när det handlar om synen på staten och dess relation till medborgarna och samhället. Således lyckas man inte heller enas om, till exempel, huruvida det totala skattetrycket bör öka eller minska. Vissa skatter sänks – eller avskaffas – medan andra skatter höjs, men skattetrycket förändras inte nämnvärt. Och någon större förändring är inte heller möjlig, så som regeringsunderlaget ser ut. Även om Vänsterpartiet inte ingår i januariöverenskommelsen är partiet en variabel i Löfvens ekvation. Resultatet blir en spretig politik utan tydlig inriktning, som knappast tar itu med de stora problem som Sverige står inför kopplat till migration och brottslighet.

När Novus för ett år sedan genomförde en undersökning på uppdrag av SVT fick överenskommelsen underkänt av väljarna (9/1 2020). Sex av tio tillfrågade ansåg att den politik som regeringen förde utifrån avtalet var ganska eller mycket dålig. Endast en av tio väljare ansåg att politiken var ganska eller mycket bra. Att svara på vem som vunnit mest på avtalet är svårt. Desto tydligare är det att väljarna är de stora förlorarna. 

Idén om att till varje pris försöka isolera Sverigedemokraternas inflytande har varit destruktiv för svensk politik och lett fram till en uppgörelse som saknar väljarnas legitimitet. Överenskommelsen har emellertid visat att liberala partier kan agera bromskloss till en rödgrön regering och driva politiken mot mitten. Det skulle partierna även kunna göra om statsministern hette Ulf Kristersson och politiken i stället hade konservativa inslag.