– Nej, verkligen inte, utbrister hon och skrattar.

Det är svaret på frågan om hon kallar sig feminist.

Nej, inte feminist, däremot jämställdist, säger hon, den före detta elitidrottaren, ekonomen och numera politikern som sedan snart tre år är ledamot i Europaparlamentet för Sverigedemokraterna. Jessica Stegrud föddes i Bromma, bodde ett tag i Rinkeby, just när området började byggas, för att efter föräldrarnas skilsmässa vid sju års ålder flytta med sin pappa till Slite på Gotland.

Det hörs.

Trots att Gotland är den plats hon bott kortast tid på plockade hon upp gotländskan och har behållit den genom studier och arbete på många orter: Karlstad, Gävle, Frankrike – och Skåne där hon nu har bott i mer än 20 år.

– Det är konstigt… trots ganska kort tid där är jag verkligen gotlänning i mitt hjärta, säger hon.

Intresset för politik föddes tidigt. Diskussionens vågar gick höga hemmavid med en mamma som var socialdemokratisk fritidspolitiker och en pappa som röstade på Moderaterna.

– Jag har starka minnesbilder där jag som liten sitter bakom en högtalare på ett torg någonstans och lyssnar på förstamajtal.

Men att hon själv skulle engagera sig partipolitiskt, och för Sverigedemokraterna, det såg hon, för att travestera Stefan Löfven, inte komma.

Först var det studier: ekonomi, statsvetenskap, fastighetsförvaltning, juridik och franska, och idrottskarriären som dominerade. Hon höll på med bollsporter och friidrott. Tävlade i höjdhopp för att senare gå över till sjukamp. Därefter arbete inom privata näringslivet, framför allt energibranschen i närmare 20 år.

– Jag var det där som ingen vet vad det är – controller. Jag gjorde bland annat ekonomiska analyser och investeringsbedömningar.

De fyra sista åren innan hon blev politiker 2018 hade hon en chefsposition på energiföretaget EON där hon jobbat med alla kraftslag: vatten-, vind-, kärn- och värmekraft.

Jo, hon blev politiker till slut, men det skedde initialt med stor tvekan. Skälet till att hon föll till föga var det myckna inre skavandet när hon betraktade utvecklingen i Sverige.

– Jag som kommer från energibranschen såg hur politiker hanterade energipolitiken. Jag såg tidigt att det är orealistiskt att väderberoende energi skulle kunna ersätta kärnkraften. Det är tekniskt sett helt galet. Vill man ha en säker och effektiv elproduktion, grunden för industrin och välfärden, måste man ha stabil baskraft. Då finns bara vatten- och kärnkraft.

Varför kan inte sol- och vindkraft spela en avgörande roll?
– Vindkraft har sin plats, men det går inte rent systemtekniskt, överföringsmässigt. Det sägs att sol- och vindkraften ska skapa en massa nya jobb. Men solcellsindustrin har flyttat till Kina. Vi straffar ut vår egen industri. Vi har också gjort oss extremt beroende av Kina som har tagit kontrollen över merparten av alla viktiga metaller som behövs.

– Det är så många delar i det här som är så vansinnigt. Min analys är att man inte har haft ett helhetstänk. Man har bara sett till den politiska affärsidén, att det låter bra, miljövänligt. Men det är inte så miljövänligt och ställer dessutom till det för hela kraftindustrin.

Ska vi inte vara oroliga för slutförvaringen av kärnavfall?
– Man ska ha respekt för det, men inte vara rädd. Det är så väldigt liten mängd. Fel hanterad är den ju skadlig. Det man borde göra är att forska vidare. Hade vi satsat lika mycket pengar på den typen av forskning som vi gjort på väderberoende energislag så hade vi hamnat i ett läge där vi förbrukar allt kärnbränsle. Dessutom har vi snart en fjärde generation reaktorer som är något helt annat än de gamla verken.

Var det främst energifrågan som skavde inom dig?
– Jag har frustrerat sett utvecklingen, att den på så många sätt gick åt fel håll. Se på skolan, försvarspolitiken, migrationspolitiken…

– Redan före 2015 var det svårt att prata om invandringen och dess konsekvenser. När flyktingkrisen kom blev det ännu värre. Så fort man uttryckte en skepsis bland vänner, på jobbet, blev det… dålig stämning är väl bara förnamnet.

– Jag minns en middag jag var på. Då var det någon som sa: ”Det är ju jättebra att vi får hit så många högutbildade människor. Vi behöver läkare och forskare.” Jag sa: ”Det håller jag med om men är det troligt att det är den typen av människor som kommer?” Syrien hade då haft krig i flera år. Och inte ens innan det var landet känt för att ha en särskilt välutbildad befolkning. Jag tyckte det lät konstigt att syrierna skulle kunna höja vår utbildningsnivå.

– Jag ställde bara rimliga frågor: Vilka är det som kommer? Vad kommer det här att betyda för det svenska samhället? Vilka blir konsekvenserna, ekonomiskt, kulturellt etc. på lång sikt? Det här var när det kom 10 000 personer i veckan. Jag hade redan då, på avstånd via släktingar och vänner, sett utveckling på Järvafältet, hur svårt det var att få in folk i samhället.

Sökte du dig till politiken då?
– Nej, det började med att mitt sociala engagemang klev ut på sociala medier och sen i tidningar. Jag hade ett väldigt behov av att utrycka mig om att Sverige måste ändra kurs på en rad områden. På Facebook hittade jag likasinnade, människor som ställde vettiga frågor. Jag hittade bland andra Jonas Andersson, som sen blev sverigedemokrat. Sen började jag själv skriva allt mer och det fick genomslag.

– Ett Facebookinlägg om min mamma som vårdades för Alzheimers uppmärksammades.

– Jag skrev att jag var så trött på allt tal om enkla jobb, att människor som skulle jobba inom äldrevården trots att de varken kunde språket eller förstod kulturella signaler. Det kändes fel att använda äldrevården som ett integrationsverktyg. En journalist hörde av sig och tyckte att jag skulle skicka texten till Expressen som fick rubriken: ”Är min sjuka mamma ett enkelt jobb?”

Varför blev det Sverigedemokraterna?
– Jag hade röstat på dem sedan 2010. 2017 blev jag kontaktad av partiet. Jag blev uppringd av valberedningens ordförande som frågade om jag kunde tänka mig att ägna mig åt politik. Jag skrattade och trodde att det var ett skämt. Men han ringde igen. Han ville att jag skulle kandidera till riksdagen, men jag tackade nej, av privata skäl. Stigmatiseringen av partiet påverkade min närmaste omgivning stort och jag hade ju familj och barn att ta hänsyn till.

– För att illustrera: En gång på stranden tillsammans med några vänner stötte vi på några bekanta till dem. Efter en stund sa en av dem att Sverigedemokraterna är det vidrigaste som finns. Jag tänkte: nu har det gått så långt att man inför människor man inte känner är så säker på att det inte är kontroversiellt att uttrycka sig så. De hade ju ingen aning om vem jag var. Det var innan jag gått in i politiken. Det visar hur stigmatiseringen – från politiskt och medialt håll – hade lyckats. Och det är klart att man drar sig för att bli medlem i ett parti som många känner sådan avsky för.
Partiet bjöd mig hur som helst till Stockholm.

Hade du själv misstanken att det kanske var ett rasistiskt parti?
– Jag trodde inte det, men jag ville säkerställa att det inte var det. Jag var kanske mest orolig för att de inte var hundra procent professionella. Men jag fick ett väldigt gott intryck av Paula Bieler, Mattias Karlsson, Richard Jomshof, Josef Fransson och flera andra. Vi satt en hel kväll och pratade ideologi och samhällsutveckling, jag upplevde att det var insiktsfulla och fina människor som tagit mycket stryk för den här fighten. Trots det tackade jag nej.

– Men sen fick jag frågan igen, inför EU-valet. Jag hade länge känt att jag ville göra något annat och det politiska drog i mig. Och nu var jag redo, men visst var jag rädd för vad stigmatiseringen av partiet skulle göra med mitt varumärke och mina möjligheter att återvända till näringslivet om jag inte passade i politiken.

Men samtidigt är det ju välkänt att SD haft en mängd fall av uteslutningsärenden av människor som agerat och uttryckt sig olämpligt eller rasistiskt?
– Skulle jag upptäcka att partiet var i grunden rasistiskt eller byggde på andra märkliga avarter skulle jag lämna direkt. Att en hel del uteslutits på grund av bland annat rasism tyder dels på en nolltolerans för rasism men också på att partiet drog till sig en del udda typer i början, inte minst på grund av stigmatiseringen. Det hade helt enkelt ett högt pris att engagera sig. Man får också komma ihåg att det som av det offentliga betraktades som rasism igår på många plan inte görs i dag.

Nu efter några år i politiken, har ditt varumärke försämrats?
– Jag vet inte. I början var det flera bekanta som sa att de inte delar mina värderingar men att det är häftigt att jag går in i politiken och de önskade mig lycka till. Efter valet var det flera som sa att de hade kryssat mig. Ytterligare något år senare var det folk som knappt vågat prata med mig som visade stor entusiasm och sa att de följer mig. Det var helt ok nu. Jag ser nu att människor som varit väldiga antagonister börjat svänga. De skulle ju aldrig säga till mig att jag hade rätt, men jag ser ju att tillståndet förändrats och att det är lite lättare nu.

Vad är problemet, lite mer specifikt, med migrationspolitiken, menar du?
– Framför allt volymen. Det är helt omöjligt att få en naturlig integration när det skapas öar och stora områden med nästan bara invandrare. För mig är det ganska naturligt och självklart att man inte kan ha en sådan stor invandring.

– Jag känner muslimer som tyckte det var jättejobbigt att till exempel ta i hand men de vande sig till slut. Jag träffade en kvinna som varit väldigt konservativ och som nu sa: Mina döttrar ska gifta sig med svenska män. Det är möjligt att förändra sig, kultur är inte något statiskt. Olika kulturer influerar varandra, men det bör ske naturligt och organiskt och majoritetssamhället måste finnas i de nyanländas närhet och verkligen vara i majoritet. Det fungerar inte när volymen är för hög.

– Ett annat problem är den svenska synen på att det alltid är synd om invandraren och där man säger att de bör behålla sin kulturella identitet, till vilket pris som helst. Jag vet från nära vänner att det är smärtsamt att migrera till ett annat land även om man kommer som högutbildad, lär sig språket och kommer in i samhället hyfsat snabbt.

– Migration har ett pris. Man förstärker det smärtsamma genom att uppmuntra, från statens sida, att man ska fortsätta vara som man är, behålla sin kultur. Det är inte något som underlättar det redan svåra. Det vet ju jag som gotlänning (sagt med glimten i ögat). Jag kommer aldrig att bli skåning, även om jag älskar Skåne. Ändå: skåningar och gotlänningar har det gemensamt att vi är svenskar, vi har samma språk och kulturella koder. Man ska självklart inte behöva släppa sitt ursprung helt, men hög grad av assimilation bör vara slutmålet.

Vad är egentligen SD:s integrationspolitik, jag har svårt att hitta någon?
– Vi har ett detaljerat program, som jag inte kan rakt upp och ner. När man talar om integrationspolitik menar man oftast SFI och särskilda långtidssubventioner för arbetslösa. Vi tror mer på individen. Ge adekvat utbildning. Vi kräver engagemang, en motprestation om man ska få sitt medborgarskap och fullständiga rättigheter. När vi pratar integration handlar det om att uppgradera medborgarskapet och att man måste lära sig språket, åtminstone upp till en viss nivå och förstå grunderna för det svenska samhället. Man kan inte bara tala om rättigheter, man måste tydligare förmedla att det också finns skyldigheter. Det handlar om incitament.

Socialdemokratisk politik svänger delvis nu. Den säger allt oftare att man måste ställa krav på människor som kommer hit. Det är väl bra, eller?

– Att vi nu 2021, med nytillträdd statsminister, plötsligt får höra från henne att det ska krävas något av dem som kommer till Sverige. Det är årtionden för sent. Problemet är att det är så många paradigmskiften som måste till. Magdalena Andersson sa i regeringsförklaringen att hederskultur inte hör hemma i Sverige. Hur många har inte lyft frågan hur länge som helst och stämplats som rasister?

– Justitieministern Morgan Johansson sa i alla år att språkkrav för medborgarskap var rasistiskt. För någon månad sedan var det inte längre det. Det har skett en glidning av begreppet och dess ursprungliga mening finns knappt kvar. Om man inte gillar allt som sker i andra kulturers namn har man kallats rasist.

Du vill inte kalla dig feminist. Varför?
– Min mamma var det men i en tid då feminismen betydde något. Den tidens kvinnor kämpade verkligen för rätten till abort, möjlighet att komma ut i arbetslivet och in på högre utbildning. Vår generation skördar frukten av deras arbete. Men i dag när feminismen… jag brukar säga: I ivern att det ska vara lika utfall för alla, offrar man rätten för individen att välja. Vi brukar skoja i Bryssel att jämställdhetsutskottet där jag sitter är Europas dyraste debattklubb för vita välutbildade kvinnor. Men de talar aldrig om de verkligt utsatta – kvinnor i hederskulturer.

SD har haft svårt med rekryteringen av kvinnor. Är det ett problem?
– Det är det omvända förhållandet i flera andra partier. Då ses det aldrig som ett problem. Vi har trots allt fler kvinnor i absoluta tal än L, KD och C. En stor del handlar nog om den kraftiga stigmatiseringen av partiet. Kvinnor vågar kanske inte i lika hög grad som män.

Är kvinnor mer känsliga?
– Ja, det tror jag. Jag är själv känslig för det även om jag nu gått mot strömmen. Generellt sätt är kvinnor mer omvårdande, sociala, vill vara mer till lags och vara en del av det som uppfattas som ”gott.” Det räcker ju att titta på vilka yrken kvinnor på gruppnivå väljer. Det finns en bild av att socialdemokraterna står för omsorg och att vi fokuserar på hårdare frågor.

Har du haft någon mentor, förebild i livet.

– Lite olika genom åren. När jag var ung och friidrottare fanns det en svart tiokampare som heter Daley Thompson. Han fick frågan av en journalist: ”Hur är det egentligen att vara svart inom friidrotten?” Han svarade: ”What!? är jag svart, åh min Gud!” och så bröt han ihop av skratt. För mig sa det allt. Han ville inte vara offer. Han var en fantastisk idrottsman. Det räckte med det.
Annars är mina förebilder alla dem som vågar gå mot strömmen, undersköterskan som vill ha en förändring och som delar ut flygblad trots att någon ena dagen spottar, den andra kallar henne rasist. Men hon står där. Kvar. En verklig förebild.