Förra veckan briserade nyheten att justitieutskottets ordförande Richard Jomshof blivit misstänkt för hets mot folkgrupp. Förundersökningen grundar sig på två islamkritiska satirteckningar som Jomshof delat på plattformen X, och har väckt en het debatt om yttrandefrihetens gränser. Utvecklingen har samtidigt en djupare juridisk kontext som många inte känner till, och utgör en del av ett bredare mönster. Bestämmelsen om hets mot folkgrupp tycks på kort tid ha fått en mer extensiv tillämpning – och min uppfattning är att regleringen blivit ett hot mot den fria åsiktsbildningen.

Först och främst är en kort juridisk översikt nödvändig. Bestämmelsen om hets mot folkgrupp finns i 16 kap. 8 § brottsbalken (BrB), och kriminaliserar bl.a. våldsuppmaningar, hot eller uttryck för missaktning riktade mot vissa skyddade grupper. Begreppet “missaktning” är inte lätt att tolka, och frågan huruvida reglerna träffar exempelvis koranbränningar har varit omdebatterad i juridisk doktrin. Min uppfattning kring denna fråga – som jag utvecklat närmare i Svensk juristtidning 2023 s. 693 – är i korta drag att avkriminaliseringen av hädelse nödvändiggör en skarp åtskillnad mellan blasfemi och hets mot folkgrupp.

På senare tid förefaller dock en annan tolkning av bestämmelsen ha vunnit mark. Förflyttningen började i oktober 2023 då Linköpings tingsrätt dömde en man som bränt koranen för hets mot folkgrupp. Domen har följts av åtal mot Rasmus Paludan och Salmon Momika för deras respektive koranbränningar, och nu har även justitieutskottets ordförande kommit under lupp. Misstanken mot Jomshof avser förvisso en annorlunda typ av gärning – men sett till helheten går det tydligt att skönja en mer offensiv användning av 16 kap. 8 § BrB.

Viktigt i sammanhanget är att åklagarna inte juridiskt gör någonting fel genom att vara aggressiva. Åklagarnas grunduppgift är tvärtom att hävda statens straffanspråk, och det är såväl orättvist som kontraproduktivt att bli arg för att enskilda ämbetsmän sköter sin syssla samvetsgrant. Tvära kast och förskjutningar indikerar däremot att ett straffbud ur politisk synvinkel kan vara behäftat med problem.

Utvecklingen i allmänhet, och misstanken mot Jomshof i synnerhet, illustrerar också enligt min mening att 16 kap. 8 § BrB saknar tillräcklig tydlighet. Huvudproblemet är som tidigare nämnts rekvisitet “missaktning”, vars tillämpning ständigt tänjs ut och snävas in på ett sätt som är kryptiskt även för duktiga jurister. De senaste dagarna har till exempel väldigt många privatpersoner, nyhetskanaler och andra aktörer spritt satirteckningarna. Ibland har det varit för att stötta Jomshof, men ibland bara för att diskutera yttrandefrihetens gränser. Har alla som deltagit i denna meta-debatt härigenom begått hets mot folkgrupp?

Frågan har inget givet svar eftersom rekvisitet “uttrycka missaktning” är så svårfångat, och närmast beroende av vilka ord domaren lägger i gärningsmannens mun. Det visar i sin tur hur farlig 16 kap. 8 § BrB är för den fria åsiktsbildningen: inget annat yttrandefrihetsbrott har gränser som är så flytande, diffusa och godtyckliga. Problematiken har dessutom nyligen blivit extra akut eftersom regeringen infört en ny variant på brottet vid namn grov hets mot folkgrupp, vars minimistraff ligger på sex månaders fängelse.

16 kap. 8 § BrB har således, för att runda av, på kort tid växt till ett betydande hot mot Sveriges fria åsiktsbildning och i förlängningen demokratin. Genom drakoniska straffhot och oklara rekvisit riskerar regleringen på lite längre sikt att sticka hål på offentlighetens lungor. Min bestämda åsikt är emellertid att Sverige behöver tillföra mer snarare än mindre syre till viktiga debatter om religionens roll, och rekvisitet rörande missaktning bör därför plockas bort ur lagen. Satir hör hemma i samhällsdebatten, och den som tycker att en folkvald delat något plumpt eller dumt bör framföra sin kritik till folket – inte till Polismyndigheten.

Johannes Norrman

Jurist samt ersättare i Valnämnden i Kristianstads kommun (SD)