Nyss tillkännagavs att författaren Franz Kafkas brev och teckningar äntligen finns tillgängliga för allmän beskådan i digital form på Israels nationalbibliotek – efter många år av strider i domstolar runtom i Europa.

Kafkas litteratur var länge förbjuden läsefrukt i hans hemland och i övriga östblocket. Men vad hos Kafka kan uppfattas som regimkritiskt in i våra dagar – han levde ju för så länge sedan? För att förstå det måste man se på vad Kafka skrev, hur han levde och vem han var.

Han växte upp i en judisk familj i dåvarande konungariket Böhmen och levde mellan 1883–1924. När kommunisterna tog makten 1948 svartlistades vissa författares verk som av makten inte ansågs uppbygglig läsning för massorna. På den listan hamnade Kafka. Han ansågs dekadent, omoralisk och pessimistisk.

Under stalinismens dagar skulle stilen vara en realism som hyllade arbetarklassen. Och här passade Kafka inte in. Han var otydlig och individcentrerad och hans litteratur lämnade öppet för många tolkningar – och därmed subversiva tankar.

Det dröjde ända till 1962 innan Kafka fick upprättelse i sitt hemland. Det skedde under ett litteratursymposium i Liblice. Mellan 1963 och Pragvåren 1968 tillät man Kafka. Men efter Sovjets inmarsch bannlystes han igen. I Sovjet uppfattade man litteratursymposiet som en varning om att en reformvåg var på gång. Och denna skulle stoppas i sin linda.

Läs även: Länsstyrelserna ska avgöra licensjakt på varg – men osäkert om jakt medges

Men hur kunde egentligen en författare som själv ansåg sig ointresserad av politik och som skrev så kallat opolitiska böcker få en sådan politisk innebörd? Vad hos Kafka hotar makten i totalitära regimer?

Franz Kafka föddes i Prag av Herman och Julie Kafka. De tillhörde en tysktalande judisk övre medelklassminoritet. Och redan detta, att vara ghettoiserad i två bemärkelser, präglade Franz. Han gick i tyska skolor, läste tyska tidningar och talade tyska mitt i Tjeckoslovakien.

Att vara tjeck, men ändå inte tjeck, eller tysk men ändå inte tysk och dessutom jude i en tid då antisemitismen växte sig stark, måste ha präglat Franz i hans uppfattning om sig själv som annorlunda, främling. Och när han dessutom upplevde ett främlingskap i sin familj, blev saken inte bättre.

Familjen Kafka var ett patriarkat och fadern, som var förmögen köpman, en tyrann. Dennes karaktärsstyrka och beslutsamhet beundrades av Franz, som hade tre betydligt yngre systrar. Just relationen till fadern är en hatkärlek som är väsentlig för förståelsen av Kafkas verk. Han skriver själv i ett (ej avsänt) brev till fadern:

Mitt författarskap handlade om dig; där klagade jag ju därför att jag inte fick klaga vid ditt bröst. Min värdering av mig själv berodde mera av dig än av någonting annat, exempelvis yttre framgång. I familjen levde jag utstött, dömd, besegrad och fast jag ansträngde mig att fly någon annanstans var det fåfängt, ty jag försökte mig på något som var omöjligt.

Och omöjligt var det. Kafka lyckades aldrig frigöra sig från familjen och fadern, utan levde en stor del av sitt liv i ett rum i familjens lägenhet.

Kafka såg alltså maktmekanismerna på nära håll i familjens sköte och det är också detta han skriver om; att vara dömd och anklagad, annorlunda, ohyra mitt i en jättelik maktapparat som han är oförmögen att revoltera mot, göra något åt.

Han strävade hela sitt liv efter att bli accepterad för den han var, och i synnerhet av fadern.

Men hur skriver man om upplevelser när man befinner sig i apparatens maktsfär, och dessutom riskerar att bli läst av makten? Jo, man kamouflerar sina erfarenheter och förlägger dem till ett annat plan.

Kreativiteten transformerar det upplevda och när det förläggs till det allmänmänskliga eller samhälleliga planet får det politiska dimensioner. Ju starkare drift att kamouflera, desto känsligare är innehållet. Av detta skäl avslöjas aldrig några igenkännbara eller identifierbara personer eller Prag-miljöer.

Kafka har skildrat den lilla människans kamp mot auktoriteten. Att han ger auktoriteten (faderns ansikte) byråkratins skepnad är inte heller konstigt i och med att han själv utbildade sig till jurist. Det civila arbete han ägnade sig åt var som jurist på Arbetarnas olycksfallsförsäkringsbyrå.

Han kunde därmed hämta mycket av materialet till exempelvis Processen från institutionens korridorer. En halvtidstjänst gav honom utrymme att skriva. Ändå klagade han alltid över att han inte fick tillräckligt med tid för sitt konstnärliga arbete – som han levde för. Att han trots det behöll jobbet berodde i hög grad på att han inför fadern och familjen kände att han måste göra rätt för sig.

Franz skrivande uppskattades inte hemma. Av sin far fick han aldrig något erkännande och faderns förakt för sin ”odugling” till son internaliserade Franz. Fadern blev hans Överjag, för att tala i psykoanalytiska termer. Han inkorporerade fadern som prefektur i sitt eget psyke.

I Processen står det om Josef K, som just blivit väckt och anhållen i sitt hem:

Han medger att han inte känner till lagen och påstår på samma gång att han är oskyldig.

I den meningen ryms kärnan i Kafkas författarskap: Vad vi är kan inte bedömas utifrån individens synvinkel, utan enbart utifrån den lag som gäller där vi lever.

Detta citat är naturligtvis sprängstoff i ett samhälle där den officiella lögnen härskar. Där lagen och partiet definierar och formulerar vad som är rätt och riktigt, bra för folket och medborgaren. Där en rent mänskligt sett oskyldig människa kan kastas i fängelse för att hon inte ställer upp på att leva i lögn.

Idag kan vi läsa Processen i ett nytt ljus. Det som händer, att en ”oskyldig” människa genom rättsprocesser och förhör utvecklas till att till slut med tacksamhet erkänna skuld, acceptera sitt straff och bli dömd, är en nedbrytningsprocess som totalitära regimer använder sig av i sin tortyr av oliktänkande.

Läs även: Brittisk influencer efter kirurgiska ingreppen: Jag är äntligen korean.

Kafkas roman förutsåg Slansky-processerna på 1950-talet när stalinisterna rensade ut folk ur det tjeckiska socialistpartiet och elva personer dömdes till döden. Och det är vad som händer idag i Ryssland, i Kina, i Nordkorea och Myanmar.

För att skapa mening i tillvaron – och med allt som hänt dem – tar den anklagade successivt på sig offrets roll. Eftersom det härskande partiet alltid har ”rätt”, är den anklagade tvungen att rannsaka sig själv och erkänna domarnas legitimitet samt sin egen skuld.

Processen är en skildring av hur maktens förlängda arm alltid kan undergräva individens självförtroende och till slut hitta en punkt som är oklar – och på den punkten bygga en skuldbevisning. En persons samvete är naturligtvis aldrig till hundra procent rent – existerar sådana? – och letar vi upp ett aldrig så litet ”fel” och irriterar detta lilla sår, så växer det och den anklagades självförsvar rämnar med tiden.

Den tappre soldaten Svejk – i Jaroslav Hašeks bok – representerar den andra hållningen till fullkomlig maktutövning: Att se tillvaron som absurd och fly in i absurdismen – där allt är meningslöst.

Tjecken Kundera har skrivit att Raskolnikov i Brott och straff inte uthärdar sin skuld, utan frammanar sitt straff för att få frid. Skulden söker straffet. Hos Kafka är det omvänt: Den anklagade känner ej anledningen till straffet. Skuldens och straffets absurditet är så outhärdlig att den anklagade försöker rättfärdiga kvalen för att få frid: Straffet söker skulden och den anklagade finner sin skuld.

Här kan man jämföra med det psykologiska begreppet Stockholmssyndromet, enligt vilket kidnappade successivt övertar kidnappares synsätt – dömer sig själva och det samhälles värderingar de är sprungna ur.

I den totalitära staten kan vem som helst bli rättslös. Samhällskontraktet i en totalitär stat ser annorlunda ut än i det mellan medborgarna och staten i till exempel en demokrati. Den officiella lögnen är en teaterkonvention och liknar det en publik ingår när den bänkar sig i en teatersalong: Här gäller dessa regler och vi låtsas att det som sker på scenen är sanning.

Det högsta idealet för de styrande i totalitära stater, som till exempel Kina, är att befolkningen lever ett liv utan hemligheter, där full insyn råder. I sin extremaste form har det totalitära samhället en benägenhet att upphäva gränsen mellan det offentliga och det privata. Det övervakningssamhälle vi ser växa fram på olika håll är resultatet av ett sådant synsätt – där den fria tanken alltid betraktas som subversiv och utgör ett hot mot den bestående ordningen.

Detta lär oss Kafka.

Jan Sigurd