Bergslagens bergsmän har bebott sin hemtrakt sedan före järnåldern. I dag riskerar hundar – som funnits i den skogsboende människans närhet i tusentalet år – att dödas av varg som vilket annat villebråd som helst. Det är ett radikalt politiskt ingrepp i ett historiskt förankrat levnadsmönster, skriver Jan Kallberg.
KRÖNIKA. Regeringens och riksdagens låt-gå-mentalitet när det gäller den introducerade vargens utbredning och ökande population i Mellansverige, är ett bevis på dåligt ledarskap och brist på ansvarstagande. Om man introducerar ett flockrovdjur i ett ekosystem där det varit frånvarande en längre tid – den sista vargen i södra Skinnskatteberg anses ha dött 1852 – i hela Sverige 1965, och sedan inte tar ansvar för följderna leder man inte samhället. Man är poserande frånvarande. I stället för att avväga vetenskap, etnosociala faktorer som vad detta innebär för de glesbygdsbor som berörs och studera konsekvenserna av vad introduktionen av varg innebär, har det folkvalda ledarskapet varit frånvarande och ersatts av en följetong av myndighetsaktivism.
Vargen har sina fans eftersom varg är cool som skärmsläckare, i memes och på t-shirts. En älgkalv, hare eller grävling ger inte samma association till styrka och hårdhet för den urbana åsiktsmedelklassen. Man kan skäligen anta att om vargen hade ätit enhörningar och My little ponies hade småbarnsföräldrarna i den urbana medelklassen twittrat fingrarna blödiga för vargens utplåning. Nu äter vargen huvudsakligen hare, rådjur och älg – och det väcker inte samma varma känslor. I ett land som styrs av känslor försvinner logiken. Problemet är att samhället inte tar ansvar för att hantera vargen, och det finns ingen naturlig predator – vilket är en annan fråga än vargens vara eller icke vara.
I dag sätts agendan för statens hantering av vargen av några myndigheter, och som är fallet vid specialiserad myndighetsutövning är det ett fåtal tjänstemän som har givits fria händer att bestämma en ”acceptabel” vargpopulation. I grunden är diskussionen om vad som är acceptabelt ointressant, eftersom man inte avser göra något när det är oacceptabelt. För hur agerar man när det inte längre fungerar? Vad som är en acceptabel nivå av varg omdefinieras genom åren av Naturvårdsverket.
Hur omdefinierar man ”acceptabelt”? Genom att konstant öka hur många vargar som behöver finnas kvar för artens överlevnad, räknat i Sverige. Globalt sett är vargen inte hotad, givet de stora populationer som finns i Ryssland och Östeuropa. Tanken är att vargen då skall ha gynnsam bevarandestatus (GYBS). I klartext: Den är inte lokalt utrotningshotad och har en gynnsam prognos.
För runt tio år sedan beräknade tjänstemän så kallad ”minsta uthålliga population” (engelska Minimum Viable Population, MVP). Det innebär att man beräknar en balanspunkt mellan genetisk mångfald bland vargarna, födotillgång, skada på annat vilt, tänkbara sjukdomar och påverkan för människan. Man fann då att minsta uthålliga population var 25 - 50 vargar i Skandinavien, eftersom vargen vandrar mellan Norge och Sverige. Sedan börjar resan mot dagens situation. Det största steget tas när riksdagen ger Naturvårdsverket betydande frihet att avgöra om GYBS skall vara 170 eller upp till 270 vargar i Sverige och Naturvårdsverket väljer den högsta nivån. Så har vi på bara några år gått från MVP 25 - 50 vargar i Skandinavien till GYBS 270, som därefter har justerats ännu en gång till 300 enbart i Sverige. Hur mycket varg det idag finns i Sverige kan ingen på rak arm säga. En vargflock har ett revir som är ungefär som en normalsvensk kommun till ytan. Så det som var tänkt som ett fåtal vargar i västra Dalarna och norra Värmland är nu tjugo gånger så många med revir som nått Mälardalen och västra Götaland. Och reviren bara fortsätter utbreddas.
Situationen har gått från problematisk till okontrollerad och enda sättet på vilket man har sökt hantera detta, är genom att kontinuerligt öka det antal vargar som anses behövas för bevarandestatus. Man kan skäligen anta att GYBS går över tusenstrecket inom ett antal år, då populationen ökar med ca 20–25 procent årligen.
Det finns även en kulturell vinkel och något som har att göra med urbefolkning – som Bergslagens bergsmän är, då de har bebott dessa trakter sedan före järnåldern. Jakt med hund, drivande eller hämtande, har ägt rum sedan långt före vår nedtecknade historia (https://historiska.se/upptack-historien/foremal/jakt-pa-vilda-djur/). Det höga trycket från en ökande vargpopulation, som dödar hundar som vilket annat villebråd som helst, gör att hunden, som traditionellt varit till nytta i jakt och djurhållning och har funnits i den skogsboende människans närhet i tusentalet år, i dag antingen försvinner eller hålls inomhus. Det är ett radikalt politiskt ingrepp i ett historiskt förankrat levnadsmönster. Brukshunden är en del av Bergslagens identitet, precis som dess urbefolkning, morän och traditionella liv.
Vargen slår hårt mot övrigt djurliv. I Dr. Seuss barnbok The Lorax säger Lorax: ”Jag är Lorax, jag talar för träden för de har ingen röst”. Jag travesterar detta och säger; ”Jag talar för rådjuren och älgen, för de har ingen röst”. Den okontrollerat ökande vargstammen innebär en brutal reduktion av älg- och rådjursstammen, eftersom de är vargflockens stapelföda, och med en ökande vargpopulation kommer också större flockar med stigande aggressivitet i jakten. Den urbana berättelsen, sett från balkongen, är att vargen enbart tar sjuka, döende och veka bytesdjur och egentligen är en form av skogens barmhärtighetsängel som förskonar dessa djur från deras utsträckta lidande. Riktigt så är det inte. Med dagens nivå på vargpopulationen, och dess storlek på flockar, är fullstora och friska älgar ingen match för en vargflock. Det gör att rådjur och älg är väldigt utsatta och att älgar som annars skulle haft kalvar och säkrat älgstammen aldrig når vuxen ålder. Det är en direkt miljöskada.
Regeringens, men i slutändan riksdagens, uraktlåtenhet att agera, skapar en obalans mellan varg, övrigt vilt och sociokulturella konsekvenser för människan. Detta går i strid med god naturvård och hänsyn till medborgarna och djurlivet.
TEXT: Jan Kallberg
Jan Kallberg skrev sin första lilla harmlösa insändare 1979. Det blev starten på en längre resa att hävda frihetliga allmänborgerliga värderingar i ett samhälle som övergett den värdegrund som en gång gjorde det framgångsrikt. Jan har under resans gång lagt en Ph D, pol mag, samt jur kand till handlingarna.
Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.
