Under pandemiåret 2020 förlorade Socialdemokraterna 15 000 medlemmar. Det motsvarar nästan 17 procent av partiets medlemskår. Det rapporterade SR Ekot på fredagen. Partisekreterare Lena Rådström Båstaad förklarade raset med svårigheterna att driva folkrörelsearbete under distanserade former.

Partisekreterares förklaringar är gjorda för att framstå som rimliga. Men att tappa var sjätte medlem på ett år bara för att man inte kan ha fysisk kontakt med dem låter inte särskilt troligt. I så fall skulle även andra så kallade folkrörelsebaserade organisationer ha upplevt motsvarande förluster. 

Socialdemokraterna har i och för sig en gång tidigare drabbats av ett ännu mer radikalt manfall. I början av 1990-talet avskaffade partiet motvilligt den så kallade kollektivanslutningen. Innan dess blev alla som gick med i facket automatiskt medlemmar också i Socialdemokraterna. På 1980-talet hade partiet därför över 1 miljon medlemmar. Det kan jämföras med Moderaterna som hade knappt 140 000 medlemmar, och Centerpartiet, som hade omkring 130 000. 

När kollektivanslutningen upphörde förlorade Socialdemokraterna 550 000 medlemmar.

Och det svenska partiväsendet har haft pyspunka länge. Medlemsskarorna nöts ner, sakta men säkert. På 1990-talet var ungefär 10 procent av valmanskåren med i något politiskt parti. I dag är det snarare under 5 procent av väljarna som också är partigängare. Störst är fortfarande Socialdemokraterna med sina 75 000 medlemmar.

Ett liknande mönster går att se i andra europeiska länder, mest tydligt i Skandinavien. Generellt är det gamla breda catch all-partier som tappar mark. Mindre och yngre partier, och då särskilt grundade på nyare ideologier, kan däremot bibehålla medlemstalen och rentav växa, men då på relativt blygsamma nivåer.

Det är alltså inte förvånande att ett parti som S krymper. Men att tappa var sjätte medlem på ett år antyder att det kan vara något större i görningen.

Det kan ha att göra med pandemin. Men inte på det sätt som Lena Rådström Båstaad säger.

Socialdemokraternas partimedlemmar består till stor del av äldre och av anställda i offentlig sektor. Under pandemin har dessa fått se sitt parti, i regeringsställning, välja en smittbekämpningsstrategi som måste betraktas som ett hån. 

De äldre har fått se sin rörelsefrihet beskäras. Pensionärerna har i princip haft husarrest, medan unga och friska har åkt på skidsemester och gått på restaurang. Genom att tillåta en relativt hög smittspridning i samhället och genom att avstå från hårda restriktioner, har regeringen förvandlat ett enkelt ärende till mataffären till ett högriskprojekt för de äldre. Och gjort äldreboendena till veritabla dödsfällor. 

De offentliganställda har samtidigt kommenderats ut i frontlinjen för att möta smittan. De över 11 000 dödsfallen och nästan 5 000 intensivvårdade – vilka har tvingats hantera dem? 

Det är många som har anledning att gå ur regeringspartiet.