Av alla krångliga politikområden är kanske energipolitiken det allra krångligaste. Och det gör att hur många politikerdebatter du än hör så kommer du inte att bli klokare. Du kommer inte att förstå hur elmarknaden fungerar, vad som har skapat de förutsättningar vi har i dag, eller vad som krävs för att det nordliga elöverskottet ska kunna avhjälpa elbristen i söder. 

Du kommer inte att kunna ta ställning till om det var bra eller dåligt att stänga reaktorerna Ringhals 1 och Ringhals 2. De var inte ”lönsamma” och har stängts på rent marknadsmässiga grunder, hävdar ena sidan. Utan kärnkraft vågar svensk industri inte expandera, menar andra den sidan. Jaha, vilket av påståendena är mest relevant, undrar du.

Är vi mitt uppe i en spännande omställning som gör att det tjuter lite i systemet just precis nu, eller har vi underminerat en smart elförsörjning för lång tid framöver? Du famlar i blindo.

I söndagens Agenda kunde man lyssna på ytterligare en av dessa debatter, denna gång mellan Ulf Kristersson (M) och Per Bolund (MP). Du fick garanterat inte svar på en enda av dina frågor. 

Knepet kan vara att närma sig debatten från ett annat håll: Vem säger något som alldeles uppenbart är helt uppåt väggarna och vad kan man dra för slutsatser av det? Och då är svaret ”Per Bolund”. För inkilat mellan hans febriga tirader om den fantastiska förnybara omställningen, svarade han även ärligt på frågan varför reaktorerna i Ringhals stängts ner. Tjernobyl, sa han. Och Fukushima.

Alltså: Ett gammalt sovjetiskt kärnkraftverk med en typ av reaktorer som inte används längre, med illa utbildad personal som under ett experiment råkade framkalla en explosion. Och ett japanskt kärnkraftverk beläget på en plats där det var sårbart för jordbävning och en därpå följande tsunami.

Kommer ni ihåg broraset i Genua som dödade 43 personer sommaren för två och ett halvt år sedan? Det är ingen isolerad händelse. Runtom i världen rasar broar med jämna mellanrum. Människor dör, hundratals människor dör. Vi har ju till och med en egen brokatastrof. För 41 år sedan körde bulkfartyget Star Clipper in i Tjörnbron, varvid bron gav vika och föll ner över fartyget. Sju bilar körde över kanten under de 15 minuter som hann gå innan bron stängdes av. Ändå fortsätter vi att bygga broar här i Sverige. Vi utvecklar hållfastheten och är noga med underhållet. Att sluta bygga broar hade betraktats som galenskap.

Miljöpartiet – och numera också dess socialdemokratiska megafon – lägger ut ordmattor om marknadsmekanismer och lönsamhet. I själva verket handlar avstängningarna och den framtida avvecklingen om Miljöpartiets (och Centerpartiets) irrationella rädsla för kärnkraft. 

Det finns ett begrepp för irrationell rädsla, nämligen ”fobi”. Det är det ordet vi bör använda här. Kanske kan riktade insatser för utbildning och upplysning hjälpa? För så här kan vi inte ha det. Ska några småpartiers kärnkraftsfobi få leda till elbrist i södra Sverige och till att vi framöver ska tvingas till en fyrdubbling av vindkraften? Det är oerhört provocerande.