KRÖNIKA. I takt med att allt fler drabbas av det grova våldet, hävdar allt färre att längre fängelsestraff bara är populism. Sedan 2011 har 46 personer, utan inblandning i kriminella konflikter, dött eller skadats i sprängdåd och skottlossningar, enligt en inventering av kriminologen Joakim Sturup. Åtta av dem har varit barn under 15 år. 

Ännu fler blir skrämda och skärrade. Häromveckan åtalades en 22-årig man för två fall av anstiftan till allmänfarlig ödeläggelse. I åklagarens stämningsansökan framgår att bombattentaten drabbade närmare hundra personer, varav många har fått psykiska trauman.

Dessvärre är skjutningar och sprängningar endast den yttersta formen av det nya gangstervåldet. De gängkriminella är många och begår brott frekvent. Deras belastningsregister är likartade, vanligen innefattar det narkotikabrott, olaga hot, utpressning, misshandel, rån och vapenbrott. De döms till ungdomsvård med obefintliga resultat, skyddstillsyn med oklar effekt och böter som inte betalas. 

Likväl lever ett benäget motstånd kvar mot strängare straff, företrädesvis från intellektuella kommandohöjder

Fängelsestraff är sällsynta – ty så är lagen konstruerad. Och sådana undantag balanserar nästan alltid på straffskalans miniminivå. Tillkommer gör ungdomsrabatt, mängdrabatt och förtida frigivning.

Problemet är samtidigt större än lagöverträdelser. Genom sin blotta närvaro skapar våldsbenägna gangstrar otrygghet i åtskilliga förorter och stadsdelar, vars invånare sällan har möjlighet att flytta till icke-utsatta områden. De som tvingas utstå den mesta av samtidens brottslighet och barbari är samhällets svagaste. 

Likväl lever ett benäget motstånd kvar mot strängare straff, företrädesvis från intellektuella kommandohöjder. Argumenten är i huvudsak två: skärpta straff har liten avskräckande effekt, och vistelse i fängelse gör sällan förbrytaren till en bättre människa. Detta är i stort sett korrekt. Det som däremot förtigs eller förminskas är effekten av inkapacitering; den som sitter inlåst kan inte begå nya brott.

En relevant invändning är att varje fängelsedygn är dyrt. Det stämmer, men i statsbudgeten syns inte den samhällsekonomiska besparingen av minskad brottslighet. Beräkningar har visat att en gängkriminell under en 15-årsperiod kostar cirka 23 miljoner kronor. Att motsvarande tid förvara en sådan individ i fängelse är betydligt billigare. Och när han väl släpps har åldern gjort honom mindre brottsbenägen.

En mindre relevant invändning är att polisarbetet och brottsuppklaringen behöver bli bättre. Det är helt riktigt, men står inte i något motsatsförhållande till skärpta straff. Tvärtom. 

En taktisk avledningsmanöver är att med förnumstig ton påpeka att straff inte löser brottslighetens grundläggande orsaker. Det är som att invända mot brandkårens släckningsarbete för att det inte förebygger nya eldsvådor. 

Den sista försvarslinjen är missriktad humanism. Gärningsmännens unga ålder är en återkommande anmärkning. Den låga åldern har förbrytare emellertid gemensamt med sina brottsoffer. Och för den som arbetar med att hjälpa alla dem som misshandlas, hotas och rånas, är brottsofferperspektivet inte en teoretisk bisak. 

Att hårdare straff fungerar – och behövs – har de flesta nu insett. Men färre tycks förstå att det inte räcker med marginella justeringar av det befintliga systemet. I väntan på en bredare insikt om det senare kan vi förvänta oss en fortsatt ökning av hederliga människor som drabbas av såväl förlupna kulor som hotfulla blickar.

TEXT: FREDRIK KÄRRHOLM 
Krönikör i Bulletin. Han är författare, kriminolog och polisinspektör i Stockholm. Kärrholm har skrivit Polishandboken, utgiven i flera upplagor sedan 2009, samt boken Gangstervåld, utgiven 2020. Han har en mastersexamen i kriminologi från Cambridge University.