KRÖNIKA. Bara en tredjedel av alla dömda mördare får livstids fängelse. Regeringen vill att så sker ”i betydligt större utsträckning” och att fängelse på livstid blir normalstraffet för mord. En proposition för ändamålet bifölls av riksdagen 2019 och lagförslaget trädde i kraft den 1 januari 2020. I fredags kom slutligen ett avgörande från Högsta domstolen om hur lagen ska tolkas. 

Läser man justitieminister Morgan Johanssons Twitter framstår det hela som en succé. Läser man domen är resultatet av lagändringen mindre imponerande. 

I målet i fråga hade gärningspersonen skurit sitt mordoffer i halsen med en kniv. Av utredningen framgår att offret hade dödsångest och svåra smärtor. I domen står ordagrant att förloppet var förenat med ett svårt lidande. Han var vid liv ända till dess att ambulanspersonalen kom.

Den bestialiska gärningen anses dock inte tillräcklig för livstid bakom lås och bom. Brottet medförde 18 års fängelse, i praktiken 12 år – på grund av villkorlig frigivning efter två tredjedelar. Högsta domstolen slår också fast att utgångspunkten för straffvärdet vid mord ska vara fängelse i 16 år (i själva verket knappt 11 år). Detta prejudikat har nu tingsrätter och hovrätter runt om i landet att förhålla sig till.

Här bör dock inte Högsta domstolens beskyllas, utan kritiken i stället riktas mot regeringen. Om effekten av lagändringar uteblir i domslut har lagstiftningen helt enkelt inte varit tillräckligt genomarbetad och tydlig. Den svenska domarkåren ägnar sig inte åt lagtrots.

Om lagar skrivs väl kommer den dömande makten att verkställa i enlighet med lagstiftarens vilja.

Det är mer än en kuriositet att varje domare svär en ed, med vilken hon (majoriteten domare är i dag kvinnor) lovar och försäkrar, på heder och samvete, att ”döma efter Sveriges lag och laga stadgar” och ”aldrig lag vränga”. Om lagar skrivs väl kommer den dömande makten att verkställa i enlighet med lagstiftarens vilja.

Grundproblemet är således att den politiska makten saknar kompetens, vilja eller en kombination därav. Oavsett vilket går mönstret igen: Regeringens lagändringar har liten betydelse i verkligheten men omgärdas av floskulös retorik om hårdare tag. Problemet är dessvärre inte isolerat till den nuvarande socialdemokratiska regeringen.

Den tidigare borgerliga regeringen åstadkom knappt något beträffande straff. 2014 ändrades straffbestämmelser för mord med syftet att fler skulle dömas till livstidsstraff. I praktiken påverkades inte rättsläget. 2010 skrevs lagen om för att höja straffen för allvarliga våldsbrott samt vid upprepad brottslighet. Effekten blev liten, för upprepad brottslighet ingen alls. 

Utöver Högsta domstolen konserverande tendens finns en tröghet i regeringsmaskineriet. Enligt Bo Wennström, professor emeritus i rättsvetenskap, har det tidvis funnits ett ideologiskt motstånd från justitiedepartementets straffrättsenhet mot djupgående förändringar, vilket tycks ha satt sina spår. Ett självskrivet hinder är också finansdepartementet, då varje fängelsdygn kostar pengar. Att ökad inlåsning förvisso leder till minskad brottslighet, vilket långsiktigt är samhällsekonomiskt gynnsamt, är av underordnad betydelse för budgetavdelningen. Straffskärpningar måste finansieras, vilket kräver prioriteringar. Lägg därtill straffskeptiska remissinstanser.

För verklig förändring på straffrättens område räcker inte luftig talarkonst och goda ambitioner. Det krävs politisk handlingskraft och solid kompetens som renderar i genomtänkt och noggrant utredd lagstiftning. Trots historiska debacle finns lyckligtvis skäl att tro på nuvarande högeropposition i dessa avseenden. 

Det behövs dock mer än enskilda straffskärpningar inom det befintliga systemet. Det behövs en genomgripande straffrättsreform. En sådan bör – bland mycket annat – leda till att mördare i princip alltid döms till lagens strängaste straff. Och det enda sättet för en livstidsdömd att lämna fängelset ska vara genom en kortare vistelse på bårhuset.

TEXT: Fredrik Kärrholm

Fredrik Kärrholm är författare, kriminolog och polisinspektör i Stockholm. Han har skrivit Polishandboken, utgiven i flera upplagor sedan 2009, samt boken Gangstervåld, utgiven 2020. Kärrholm har en mastersexamen i kriminologi från Cambridge University.

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.

Fotnot: Läs Högsta domstolens avgörande här: Mål: B 4914-20