KRÖNIKA. En kvinnlig juridikstuderande på Pekings universitet berättade för mig, i närvaro av representanter för universitetet, rättframt om bristerna i rättssystemet: ”Om partisekreteraren i regionen behöver redovisa fler dömda spelar det ingen roll hur oskyldig du är.” Och så tillade hon, kanske bokstavligt dödsföraktande: ”Det här kan jag säga för jag är inget hot. Skulle vi vara fler som sa det, skulle man slå ner på oss direkt.” 

En kväll i juni 2007 satt jag bredvid Kinas dåvarande president Hu Jintao under en middag på Grand Hotell. Jag representerade regeringen och eftersom det var sista kvällen på hans statsbesök hade jag också till uppgift att följa med honom till Arlanda, inspektera ett hederskompani från Svea Livgarde och vinka av honom när han steg på sitt flygplan. Även om jag inte är den mest lämpade att inspektera hederskompanier tyckte jag det var intressant att få möjligheten att prata utförligt med Kinas president.

När vi klarat av några allmänna samtalsämnen under förrätten tog jag upp frågan om demokrati. Jag visste visserligen ungefär hur svaret skulle låta, men jag tror att det är viktigt att företrädare för diktaturer får klart för sig att vi i Väst inte mattas i vårt engagemang för mänskliga rättigheter. Och mot slutet av varmrätten var det dags att fråga om Kina inte borde hitta en fredlig lösning på konflikten med Taiwan.

Även om tolkarna ibland ser besvärade ut när man tar upp sådana frågor måste det göras. Och på den tiden hände det att det kom argument som öppnade för en dialog. ”Det är ett stort land som ska hållas ihop, det är inte säkert att ert system fungerar för oss. Men vi gör omfattande försök med lokal demokrati”, var ett standardsvar som också Hu Jintao använde en variant av. 

Nästan tio år senare, hösten 2016, höll jag tal vid en middag i Hongkong-ledaren CY Leungs residens. Han nickade bifall när jag talade om vikten av rättsstatliga principer, forskningens frihet och betonade den viktiga Hongkong-principen ”ett land-två system”. Han upprepade en del av det i sitt svarstal. Jag var där i egenskap av ordförande i Karolinska Institutet, som invigde ett forskningscentrum. Men nyligen såg jag på tv att just CY Leung stod på scenen när den nya säkerhetslagen presenterades, den som drar åt strypsnaran på demokratirörelsen.

Jag gjorde mig aldrig några stora illusioner om det demokratiska sinnelaget hos ledarna jag träffade. Men när man varit inne i en dialog, känns det extra tragiskt när utvecklingen går åt fel håll.

När Hu Jintao ersattes av Xi Jinping hårdnade förtrycket. Nu slås oppositionen i Hongkong ner brutalt, hundratusentals uigurer sätts i omskolningsläger, regimkritiker arresteras eller ”försvinner”, kontrollapparaten blir alltmer utbyggd för varje år. Dessutom tilltar aggressiviteten mot grannarna, inte minst Taiwan. Det är en stor besvikelse, för Xi:s bakgrund gav förhoppningar om annat. Hans far var en legendarisk kommunistledare som fallit i onåd under kulturrevolutionen och som under förspelet till massakern på Himmelska fridens torg visade viss öppenhet för studenternas krav. Han bar länge ett armbandsur som han fått i present av Dalai Lama. 

Men av denna öppenhet märks inget hos sonen. Och både jag själv och andra har märkt att tonen i kontakter med Väst har hårdnat: ”Varför skulle vi ta efter er, titta er i spegeln! Ert system verkar mest ge splittring och låg tillväxt.” 

Hur ska Väst reagera inför detta? 

En totalkonfrontation är naturligtvis inte önskvärd. Vi behöver kineserna på många sätt, inte minst i kampen mot klimatförändringar och pandemier. Vi behöver också den kinesiska ekonomins styrka, för den ger jobb och välstånd även hos oss och tränger tillbaka fattigdom runtom i världen. Konfrontationer har ett pris för alla parter. 

Men ett visst pris måste vi vara redo att betala. Att titta åt ett annat håll när demokratirörelsen krossas, minoriteter förtrycks och viljan att dominera över andra länder blir allt tydligare får förödande konsekvenser. 

Detta är ett område där EU-sammanhållning är helt avgörande. Och möjligheten till framgång ökar dramatiskt om EU och USA samordnar sina aktioner. Med Joe Biden i Vita Huset ökar chanserna för gemensamma tag.

Viktigt är att odla kontakter med andra länder i regionen. Där finns demokratier som Japan, Taiwan och Indien men också andra viktiga länder, som Indonesien. Gemensamt för de flesta av grannarna är att de på 2000-talet haft en god ekonomisk tillväxt men också problematiska relationer med Kina. Det är många som ser med oro på Kinas vilja att dominera.

USA:s nya handelsrepresentant Katherine Tai, som Biden nominerat, anser att pressen på Kina måste hållas uppe. Bland annat gäller det att sätta stoppa för gangsterfasoner i handelssammanhang, som patentstölder, avtalsstridiga subventioner och prisdumpning. EU:s nya investeringsavtal kom mycket olyckligt. Amerikanarna, både republikaner och demokrater, är mycket besvikna över att det inte samordnades med USA. Men det får inte hindra att Europa framöver krokar arm med USA och drar en gräns för hur beroende av kineserna vi ska bli.

Vi är, som EU tidigare konstaterat, ”systemrivaler”. Mot vårt liberala samhälle står deras auktoritära. Vi måste försvara vårt sätt att leva och våra humanistiska värderingar. Resten av världen följer kampen på första parkett. Vilket system visar sig mest framgångsrikt? Det bör tillföra en inspirerande dimension till allt politiskt arbete i Sverige och andra delar av västvärlden. Vi måste åstadkomma något annat och bättre än splittring och stagnation.

Ännu några år gäller att Kina har mer att förlora på ansträngda relationer än vi. De åren måste utnyttjas väl. 

TEXT: Lars Leijonborg

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.