Rysk aggression har återigen lyft säkerhetspolitiken till toppen av den politiska agendan. Som nästan alltid är det enligt regeringen något som var helt omöjligt att förutse och de har därför inget ansvar.

Men det finns också en annan märklig ton. Anne Ramberg, styrelseordförande för Uppsala universitet, är ett bra exempel på den. Hon skriver på Twitter om hur Nato militariserat de stater som förr var helt eller delvis ockuperade av Sovjet och därmed ökar spänningar. Det är ett narrativ som ofta används från ryskt håll.

Tanken bygger på att Ryssland är en stormakt och därmed har rätt att diktera villkor för sina grannstater. Som en tidigare supermakt har de kvar en fantombild av sig som en herrestat som får intervenera i sina grannländer.

Men Ryssland är en stat som andra. Om än med kärnvapen.

Det är lika orimligt att Sverige, Schweiz eller någon annan stat ska känna sig provocerad av att grannländer går med i Nato som att Ryssland gör det. På samma sätt har Ukraina lika stor rätt att ha synpunkter på rysk politik och ryska allianser som Ryssland har på Ukraina. Två suveräna stater som är lika i rättigheter. Att Ryssland har varit ett imperium ger inte Ukraina en mindre självständighet än andra stater. Ryssland är, igen, en stat som andra.

Läs även: Lindén: Inte ska väl Putin behöva gå till NK, Ramberg?

Den ryska självbilden är speciell. Under lång tid var de ett imperium som kontrollerade en mycket stor del av både Europa och Asien. Landet blev senare centrum för en elit inom Sovjetunionen, och den sovjetiska ockupationen av andra länder kännetecknades av en kraftig russifiering.

Fantomsmärtorna efter det fallna imperiet lever kvar i den ryska eliten. Putin vill inte återupprätta Sovjet och förvandla landet till en kommunistisk stat. Men makten, kontrollen och rädslan vill han återskapa. Ukraina, Georgien eller en annan grannstat som går en egen väg och rör sig mot Väst blir då en förolämpning och ett hot mot makten, vilket måste stoppas eftersom den ryska politiken både inrikes och utrikes bygger på makt snarare än legitimitet eller moralitet. Och visar sig Putin svag så finns alltid risken att det finns någon som vill ta hans plats.

När Ramberg och andra talar om att provocera Ryssland är det andra länders rätt att självständigt välja sin väg de syftar på. Ukrainas val att närma sig EU och Nato är en provokation eftersom Ryssland anser sig ha rätt att styra dem och hålla sin närmiljö oförändrad. Där är det självklart att Väst säger ifrån.

Det är så Nato blir en provokation. Nato erbjuder frihet från ryskt inflytande. Ingen kan ju rimligtvis tro att Nato har en hemlig plan att ockupera Ryssland, låta Kaliningrad återgå till att bli Ostpreussen, att baltstaterna delar upp området mot Moskva och huvuddelen av det europeiska Ryssland går till Ukraina. Nato, till skillnad från det forna östblocket, har aldrig varit tänkt att vara en organisation för territoriell expansion.

Låt grannländernas självständighet vara en provokation. Säg ifrån och låt inte bara Ryssland utan hela världen höra att även om ryska fantomsmärtor provoceras så är Ukraina självständigt och får göra sina egna val. Att ukrainare är lika mycket värda och fria som medborgare i andra stater. Blir ryssarna provocerade så låt dem bli provocerade.

John McCain sa vid ett tillfälle att Ryssland var en bensinmack förklädd som en stat. En rolig men lite missvisande kommentar då Ryssland är en supermakt med sina kärnvapen. Samtidigt finns en viktig poäng där. Ryssland påminner på många sätt om Nordkorea. Med hjälp av kärnvapen kan de förinta hela städer. Men i annat är de svaga. Den ryska ekonomin är i storleksordningen som Kalifornien och Texas kombinerat. Vid ett konventionellt krig tillkommer inte bara resten av USA:s ekonomi utan resten av Nato.

Läs även: Ukraina oroas över rysk invasion

Ryssland vet att de inte kan vinna ett konventionellt krig. Antingen måste de ta till kärnvapen och då kommer en vedergällning med kärnvapen. Eller så måste de bråka, ställa krav och ha lågintensiva konflikter för att få igenom sin vilja. Liksom skrämmas i andra länder genom skadegörelse, cyberkrig och liknande. Så kan de bit för bit få igenom sina krav och expandera.

Målet nu är förmodligen ett slags modern Münchenkonferens där Ryssland vill inlemma minst två av de fyra östligaste regionerna i Ukraina, dels för att få naturresurser och industri, men kanske viktigare för att säkra en landväg till Krim. Då har Ryssland en del av Svarta havet som ett innanhav, med goda möjligheter till handel och för att ha flottbaser i Svarta havet.

Världen nu är väldigt olik det sena trettiotalet i Europa. Men en lärdom vi kan göra är att om man från början säger nej till diktatorer som vill ha bitar av grannländerna så är det långt enklare att hålla konflikten nere än om den får växa. Det finns en uppenbar risk att Biden i en eller annan form kommer att försöka få ett avtal med Putin, så att han kan deklarera fred i vår tid.

Klas Hjort är fri skribent.