Vi ska vara glada att vi lever i ett Sverige där vi inte behöver slita ute på fälten. Men förklaringen till det är att våra förfäder hade karaktärsstyrkan att göra det, skriver Linnea Klingström.
”Inte ska man klaga så länge man har hälsan och kan göra rätt för sig.”
Orden tillhör Kulla-Gulla, Martha Sandwall-Bergströms litterära urmoder för svensk strävsamhet och pliktkänsla. Böckerna, som är historiskt korrekta, utspelar sig under det tidiga 1900-talet i ett fattig-Sverige där föräldralösa barn auktioneras ut till lägstbjudande för att inackorderas som hjälpehjon i torp och gårdar.
Som hjälpehjon i en torparfamilj levde Kulla-Gulla i en fattigdom som skulle få dagens påstådda ”ungdomsfattigdom” att framstå som ren lyx. På dagen slet hon på herrgårdens potatisfält, på kvällen väntade sysslorna på torpet. Hon tog hand om fem (senare sju) småbarn och bar tunga vattenhinkar tills ryggen värkte. För Kulla-Gulla var fattigdomen aldrig en ursäkt för att kontraktmörda, förnedringsråna eller snatta. Det var en drivkraft att göra rätt för sig. Arbete var en hederssak, en plikt och den enda vägen framåt.
Som barn inspirerades jag mycket av Kulla-Gulla. Hon framstod som det ideala barnet, en svensk Askungen som alltid gjorde sitt bästa. Jag ville bli som hon, vara som hon. Modig, rak, snäll och framför allt: strävsam. När mina föräldrar bad mig städa mitt rum eller hjälpa till i trädgården gick jag genast in i rollen som den arbetsvilliga Kulla-Gulla. Hon var min idol och förebild.
Dagens ungdomar verkar inte ha läst böckerna om Kulla-Gulla. Om deras föräldrar någonsin haft högläsning ur de sju beigea böckerna som skrevs mellan 1945-1951 har flickboksikonen uppenbarligen fallit glömska. Jag misstänker starkt att de aldrig ens hört hennes namn.
Snabbspola till sommaren 2026. Solen steker över de svenska jordgubbsfälten, men raderna ekar tomma på ungdomar. Odlarna sliter sitt hår för att de inte kan hitta arbetskraft. De erbjuder hederligt arbete, frisk luft och en första rad på CV:t. Svaret från dagens unga? ”För jobbigt”, ”för lite pengar”, ”för låg status”.
Samtidigt fylls nyhetsflödet av larmrapporter om sänkta bidragstak och hur detta påstås tvinga unga in i kriminalitet. Det målas upp en bild av fattiga ungdomar som inte har något val. Som måste råna eller mörda för att få pengar till en märkesjacka eller snatta för att få en påse chips.
Kulla-Gulla svalt på riktigt, men hon började varken stjäla eller skjuta för det. När den feta bondsonen Kalle-Baddare ger sig på Gullas bästa vän försöker hon tala honom till rätta. När det inte funkar drämmer hon visserligen till honom med sin träsko så blodet sprutar, men det leder också till stora samvetskval hos Kulla-Gulla. Att skada eller utnyttja någon annan för att själv få det bättre var en synd och moraliskt fel.
När kraven nu höjs och bidragsfusk stoppas med hårdare tag, blir det plötsligt synd om dagens unga. Det argumenteras för att det lägre bidragstaket driver dem till brott. Men brottslighet är ett val. Att stjäla på ICA är inte en nödvändig följd av fattigdom när det faktiskt finns jobb att söka på fälten. Det är resultatet av en förvriden moral där ett ärligt dagsverke anses ligga under ens värdighet. Kulla-Gulla behövde aldrig ett ”bidragstak” för att veta skillnaden på rätt och fel; hon visste att man äter av sitt eget arbete, inte av andras.
Läs även: Sparf: Varning för bidragstakets alla hemska faror
Jordgubbsplockning är slitigt. Det är monotont. Det är säkert ganska tråkigt. Det känns i ryggen – precis som Kulla-Gullas slit på potatisåkern gjorde. Men det är så man lär sig värdet av en intjänad krona. I dagens TikTok-anpassade verklighet ska pengar komma snabbt, enkelt och utan ansträngning. Finns inte det perfekta, bekväma kontorsjobbet eller kontraktmordet tillgängligt, då struntar man hellre i att jobba. Det vi ser är en generation som vill ha herrgårdslivets lyx utan att först vilja göra dagsverket på potatisåkern.
Från och med juli 2026 införs ungdomsfängelser i Sverige. Det är ett dystert kvitto på vart vi är på väg. Men lösningen är inte att höja bidragen så att unga kan fortsätta sitta på soffan. Lösningen är att återupprätta respekten för hårt arbete och plikt.
Läs även: Mamma varnar för sänkta bidrag: ”Barnen vill mycket pengar”
Om jordgubbarna tillåts ruttna på fälten samtidigt som ungdomar grips för stöld på Willys eller ännu värre, rån och kontraktmord, då har vi inte ett fattigdomsproblem. Då har vi ett attitydproblem. Det är dags för dagens unga att kanalisera sin inre Kulla-Gulla, ta på sig träskorna och börja plocka. Hederligt arbete, och Kulla-Gullsk strävsamhet och moral byggde det här landet.
