Efter att de rödgröna tog över styret av Region Stockholm 2022 revs ett nästan 30 år långt vårdavtal upp. Beslutet motiverades med brister som upptäckts under en avtalsuppföljning. Men enligt uppgifter till Bulletin fanns den politiska viljan att avveckla verksamheten redan innan granskningen inleddes. ”Från mitt perspektiv var detta i första hand ett ideologiskt ställningstagande” säger en källa till Bulletin.
Det tog nästan tre decennier att bygga upp. Det tog en avtalsuppföljning att riva ner.
När Region Stockholm i fjol avslutade samarbetet med Mandometer – en av Sveriges mest omtalade aktörer inom ätstörningsvård – var den officiella motiveringen brister som upptäckts i en fördjupad avtalsgranskning. En teknisk, byråkratisk formulering. Kvalitetsproblem, hette det.
Men enligt en person med långvarig insyn i regionens interna processer var det inte kvaliteten som avgjorde. Det var politiken – och den hade redan bestämt sig innan någon granskning ens påbörjades.
En granskning som kom i efterhand
Källan, som Bulletin valt att låta vara anonym, beskriver ett förlopp som går på tvärs mot den bild regionen presenterat offentligt. I stället för att en opartisk utredning ledde fram till ett beslut, ska den politiska viljan att göra sig av med Mandometer ha funnits först . Utredningen kom sedan att formas efter den slutsatsen, inte tvärtom.
– Jag upplevde att det redan från början fanns en tydlig politisk ambition, framför allt hos Socialdemokraterna och Miljöpartiet, att avsluta samarbetet med Mandometer, säger källan till Bulletin.
– Den inställningen fanns långt innan den formella processen tog fart, fortsätter källan.
Om det stämmer betyder det att tjänstemännens arbete i praktiken inte handlade om att utreda om samarbetet borde fortsätta, utan om att bygga ett underlag för ett beslut som redan var fattat.
”Det var ingen tvekan”
Mandometers vd Cecilia Bergh känner igen bilden. Väl. Hon minns tydligt beskedet som kom efter maktskiftet i Region Stockholm 2022.
– Regionen sa att stängningen är ett politiskt beslut. Det var ingen tvekan om det – och att inga privata vårdgivare skulle behandla ätstörningar, utan det skulle gå tillbaka till regionens regi.
Ingen tvekan. Inte ”vi utreder om”, utan ”vi har bestämt”. För patienterna innebar det, enligt Bergh, att valfriheten mellan olika behandlingsformer försvann över en natt – och att regionen i praktiken fick monopol på ätstörningsvården.
Frågan är då: om resultaten inte var det som avgjorde – vad var det?
Siffrorna som aldrig fick vara avgörande
Mandometer har under lång tid publicerat data om sina behandlingsresultat. Enligt Bergh visar uppföljningar att omkring 75 procent av patienterna var i remission efter ett år, och att omkring 90 procent fortfarande var friska efter fem år.
Verksamheten uppger sig också aldrig ha haft ett dödsfall under pågående behandling – detta inom en diagnosgrupp, anorexi, som räknas som en av psykiatrins mest dödliga.
Det är siffror som borde tala för sig själva. Men enligt källan gjorde de aldrig det.
– Min bild var aldrig att frågan främst handlade om hur väl behandlingen fungerade. Resultaten fanns med i diskussionerna, men de var inte det som avgjorde.
Vad diskussionerna i stället kretsade kring, enligt källan, var något helt annat: vem som fick bedriva vården.
Studien som aldrig fick genomföras
Det tydligaste exemplet på det, menar Bergh, är en studie som aldrig blev av.
När Mandometer tillsammans med den regionägda vården beviljades tillstånd för nationell högspecialiserad vård, ingick enligt henne ett villkor: en randomiserad studie där patienter lottades mellan Mandometers behandling och traditionell psykiatrisk vård.
Det skulle bli det slutgiltiga, vetenskapliga svaret på vilken metod som faktiskt fungerade bäst.
Men studien genomfördes aldrig.
– Psykiatrin ville inte bli jämförd, så att den studien fick aldrig äga rum, säger Bergh.
Hon pekar på att samma mönster upprepat sig tidigare – redan 1999 försökte Mandometer få till en liknande jämförande studie.
– Det är det normala inom akademin att man jämför en ny behandling med den gamla. Men det har inte gått här i Sverige. Då säger man att man inte vill bli jämförd.
En verksamhet som är övertygad om sina resultat brukar vilja bli jämförd. Att motståndet i stället kom från det etablerade systemet är, menar både Bergh och källan, talande i sig.
Granskningen som blev ett verktyg
Så till kärnfrågan: den fördjupade avtalsuppföljningen som regionen pekat ut som den utlösande orsaken.
Både källan och Bergh beskriver den inte som en neutral kvalitetskontroll, utan som något annat.
– Den fördjupade uppföljningen framstod inte enbart som en granskning av kvaliteten. Jag upplevde att den också användes som ett led i arbetet med att avsluta avtalet, säger källan.
Bergh går längre:
– Det fanns helt andra syften med den här fördjupade uppföljningen. Det handlade inte om att det skulle bli bättre för patienterna ... utan om att tolka det ingångna avtalet på ett helt annat sätt än vad som faktiskt hade avtalats.
Med andra ord: samma avtal, en ny läsning, anpassad efter ett redan fattat beslut.
– Jag förstod att man skulle förstöra verksamheten
Enligt Bergh klarnade bilden under våren 2023, i två steg. Först kom beskedet att Mandometer inte längre skulle få delta i den nationella högspecialiserade vården – trots de uppvisade resultaten. Kort därefter kom beskedet att hela vårdavtalet skulle avslutas.
– Jag förstod att man skulle förstöra verksamheten. Det handlar inte bara om kapitalförstöring utan om att patienterna inte längre får välja behandling.
Internationella experter vädjade till regeringen
Beskedet om avvecklingen stannade inte i Stockholm. Parallellt med den svenska processen skickades under samma period en rad brev från utländska forskare, läkare och patientfamiljer direkt till socialminister Jacob Forssmed och sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson, med krav på att regeringen skulle ingripa.
Avsändarna kom från USA, Storbritannien, Australien och Nederländerna – professorer, sjukhuschefer och tidigare medicinska chefer inom Mandometers verksamhet, samt föräldrar till patienter.
Tonen var genomgående dramatisk. Michael Leon, professor emeritus i neurobiologi vid University of California Irvine, varnade för att en stängning skulle leda till att ett betydande antal patienter dör, och uppmanade regeringen att stötta verksamheten.
Stafford Lightman, medicinprofessor vid University of Bristol, lyfte fram att behandlingen enligt honom saknar dödlighet och är kostnadseffektiv, till skillnad från traditionell psykiatrisk vård.
Ytterligare professorer – från Groningen och Bristol – samt Mandometers tidigare medicinska chef i USA, uttryckte liknande oro: att Sverige riskerade att avveckla en behandling som utomlands beskrevs som överlägsen och livräddande, samtidigt som landets egna patienter förlorade tillgången till den.
Bland avsändarna finns även den australiensiske advokaten Richard Payne, vars egen dotter behandlades vid Mandometer efter en svår anorexi som han beskriver som familjens svartaste period.
– Mandometer gav vår dotter hennes liv tillbaka, säger Payne till Bulletin.
I intervjun berättar han att dottern sedan dess tagit examen, blivit läkare och bildat familj utan att sjukdomen återkommit.
Han menar att motståndet mot Mandometer i grunden handlar om att en etablerad psykiatri, som dominerar den kommersiella marknaden för behandling, vill undvika konkurrens från en metod med bättre resultat – vad han kallar ett enkelt fall av att konkurrensutsätta en rival ur marknaden.
Om beslutet att neka patienter valfriheten säger han:
– Det är totalitarism i sin värsta form. Inte ens Östtyskland eller Sovjet hade gjort det här.
Payne efterlyser att de ansvariga politikerna river upp beslutet och återinför patienternas rätt att välja – att göra något annat kallar han, rakt av, barbariskt.
Ideologi, avundsjuka – eller båda
Varför gick det som det gick? Bergh tror att flera saker spelade in samtidigt.
– Jag tror att det har funnits en hel del avundsjuka på de goda resultaten, säger hon, och fortsätter: – Sen tror jag att man hade bestämt sig att privata vårdgivare inte skulle få förekomma.
Källans slutsats ligger nära:
– Från mitt perspektiv var detta i första hand ett ideologiskt ställningstagande. De medicinska resultaten fick en mer undanskymd roll.
– Jag fick intrycket att de argument som används offentligt inte alltid överensstämde med de resonemang som fördes internt.
Inte bara Stockholm
Bergh menar att mönstret inte stannade vid Region Stockholm.
– I VGR begärde vi ut mejl mellan Region Stockholm och Västra Götalandsregionen. Då visade det sig att det har funnits en plan att förstöra det här sedan 2022.
Om det stämmer handlar det inte om ett enskilt regionalt beslut, utan om en samordnad linje mellan regioner – en linje som enligt uppgift låg fast långt innan den ens behövde motiveras.
Vad frågan egentligen handlar om
Både den anonyma källan och Cecilia Bergh landar till slut i samma slutsats: att beslutet i grunden aldrig handlade om vilken behandling som gav bäst resultat, utan om vem som fick lov att bedriva vården. De internationella vädjandena förändrade ingenting i sak – processen fortsatte som planerat.
Konsekvensen, menar Bergh, blev att patienter med en av de mest livshotande psykiatriska diagnoserna förlorade sin valfrihet.
– Det här är politiskt, och man vill till varje pris förstöra verksamheten. Jag tror också att det finns en rädsla för att en verksamhet som är bra och baserad på forskning skulle kunna ta över all ätstörningsvård. Det är egentligen det som ska hända när man har forskat fram en ny behandling som är effektiv.
Bulletin har sökt Sandra Ivanovic Rubin (MP), ordförande i hälso- och sjukvårdsnämndens psykiatriutskott i Region Stockholm, för en kommentar om uppgifterna i artikeln. Hon har vid publicering inte återkommit.
fakta
Intervjuer med personer som vårdats på Mandometer
”Samira”, 34 år, sjuksköterska
– Du arbetade själv i vården när du blev sjuk. Gjorde det situationen svårare?
– Ja, faktiskt. Jag visste precis vilka riskerna var, men jag lyckades ändå övertyga mig själv om att de inte gällde mig. Jag kunde ta hand om svårt sjuka patienter på jobbet och sedan åka hem och inte ta hand om mig själv över huvud taget.
– När insåg du att läget var allvarligt?
– Jag insåg det aldrig själv. Det var kroppen som gjorde det åt mig. Jag fick en infektion och hade inga reserver kvar. Plötsligt gick allting väldigt fort. Jag hamnade på intensivvården och efteråt berättade min syster att läkarna sagt att de inte visste om jag skulle överleva. Hon satt hos mig varje dag och vågade knappt lämna avdelningen.
– Vad minns du från den tiden?
– Väldigt lite. Mest ljud. Pip från apparater, människor som pratade och min mammas hand. Hon brukade sitta och läsa högt ur tidningen för mig. Jag kommer inte ihåg vad hon läste, men jag minns rösten.
– Hur kom du till Mandometerkliniken?
– Efter sjukhusvistelsen var det tydligt att jag behövde mer specialiserad hjälp. En läkare rekommenderade Mandometerkliniken och jag blev remitterad dit. Jag var livrädd. Jag trodde att jag skulle misslyckas ännu en gång.
– Hur upplevde du behandlingen?
– Den var betydligt mer strukturerad än den vård jag fått tidigare. Jag uppskattade faktiskt det, även om jag protesterade mycket i början. Personalen var konsekvent men samtidigt väldigt lugn. De lät mig vara arg utan att själva bli arga tillbaka.
– Var det något du önskat hade fungerat bättre?
– Jag hade gärna sett att övergången efter avslutad behandling varit lite längre. När man lämnar en miljö där allt är tydligt blir det ett stort ansvar att fortsätta själv. Den delen upplevde jag som ganska tuff.
– Hur ser du tillbaka på Mandometerkliniken i dag?
– Jag brukar säga att intensivvården räddade mitt liv den veckan, men att behandlingen efteråt gjorde att jag faktiskt kunde börja leva igen. För mig var det två olika saker.
– Hur mår du i dag?
– Jag arbetar deltid som sjuksköterska igen och uppskattar vardagliga saker på ett helt annat sätt. Att dricka kaffe med en kollega eller äta middag med familjen är inte längre självklarheter. Jag vet hur nära jag var att förlora allt.
”Amanda”, 36 år, gymnasielärare
– Hur började sjukdomen för dig?
– Jag tror att den började långt innan jag själv förstod det. Jag hade alltid varit en person som ville göra rätt. Jag var läraren som stannade kvar längst på jobbet, rättade prov sent på kvällarna och aldrig ville göra någon besviken. Till slut började jag kontrollera maten också. Det blev ytterligare ett område där jag kunde känna att jag lyckades.
– När reagerade omgivningen?
– Kollegorna såg att jag blev smalare, men de flesta sa faktiskt att jag såg pigg ut. Det var först när jag började tacka nej till personalfikor och aldrig åt lunch med de andra som någon frågade hur jag egentligen mådde.
– Vad blev vändpunkten?
– Min pappa. Han sa en dag att han inte kände igen mig längre. Han pratade inte om vikten, utan om att jag hade slutat skratta. Det träffade mig hårdare än allt annat.
– Hur kom du till Mandometerkliniken?
– Jag hade gått i behandling tidigare, men det kändes som att jag stod och stampade. Min läkare föreslog Mandometerkliniken och jag gick dit med ganska låga förväntningar. Jag tänkte att det bara var ännu ett försök.
– Hur upplevde du behandlingen?
– Det som gjorde störst skillnad var att personalen såg igenom alla ursäkter jag hade byggt upp. De visste exakt hur sjukdomen fungerade och lät mig inte förhandla bort måltider eller regler. Jag var frustrerad många gånger, men jag kände mig också väldigt trygg.
– Var det något du önskat varit annorlunda?
– Kanske mer stöd till anhöriga. Mina föräldrar och min sambo bar ett väldigt tungt ansvar under flera år.
– Hur mår du i dag?
– Jag mår bra. I dag äter jag lunch med kollegorna utan att ens tänka på det. För några år sedan hade det varit helt otänkbart.
”Sofie”, 22 år, frisör
– Hur gammal var du när du blev sjuk?
– Sjutton. Det började efter att jag hade gjort slut med min första pojkvän. Jag tappade aptiten och fick kommentarer om att jag såg smal och fin ut. Det blev nästan som en belöning, och sedan fortsatte det bara.
– Hur allvarligt blev det?
– Mycket värre än jag själv förstod. Jag frös jämt, orkade inte stå en hel arbetsdag och svimmade flera gånger. Jag tänkte ändå att jag bara behövde vila lite.
– Vad hände sedan?
– Jag blev inlagd akut. Mina föräldrar har berättat i efterhand att läkarna var väldigt tydliga med att läget var kritiskt. De visste inte hur kroppen skulle reagera de närmaste dygnen. Mamma har sagt att hon satt bredvid sängen hela nätterna för att hon var rädd att telefonen skulle ringa om hon åkte hem.
– Minns du själv den tiden?
– Bara bitar. Jag minns mammas röst och att pappa försökte skämta fast han egentligen var livrädd. Resten har jag fått återberättat för mig.
– Hur hamnade du på Mandometerkliniken?
– När jag var tillräckligt stabil för att lämna sjukhuset sa läkarna att jag behövde en mer långsiktig behandling. Då blev jag remitterad dit.
– Hur upplevde du behandlingen?
– Jag hatade den i början. Jag tyckte att alla var emot mig. Men efter några veckor började jag förstå att personalen inte försökte ta ifrån mig kontrollen för att vara elaka, utan för att sjukdomen hade tagit över hela mitt liv. Det var nog första gången jag verkligen litade på vården.
– Vad betydde Mandometerkliniken för dig?
– Sjukhuset gjorde att jag överlevde. Mandometerkliniken lärde mig hur jag skulle leva efteråt. För mig var det två helt olika saker.
– Hur mår du i dag?
– Jag är frisk och arbetar som frisör. Ibland tänker jag på hur nära det var att jag aldrig hade fått stå bakom en stol och träffa kunder igen. Då blir jag väldigt tacksam över det liv jag har i dag.
”Emma”, 29 år, polis
– Hur började sjukdomen för dig?
– Jag tror att den började med jobbet. Jag var nyutexaminerad polis och ville visa att jag klarade allt. Jag jobbade mycket, tränade mycket och sov för lite. Maten blev något jag prioriterade bort. Först handlade det om tidsbrist, sedan blev det ett medvetet val.
– När reagerade någon i din närhet?
– Min syster. Hon sa att jag såg trött ut och att jag aldrig verkade glad längre. Jag svarade bara att jobbet var tufft. Egentligen kretsade hela mitt liv redan kring mat och träning.
– Hur kom du till Mandometerkliniken?
– Jag hade haft kontakt med vården tidigare, men blev aldrig riktigt bättre. Till slut sa min läkare att jag behövde en mer specialiserad behandling. Jag visste nästan ingenting om Mandometerkliniken innan jag kom dit.
– Hur var första tiden där?
– Jag var väldigt misstänksam. Jag ifrågasatte nästan allt och ville gärna diskutera reglerna. Men personalen var lugn och konsekvent. De verkade aldrig ta mina utbrott personligt, och det gjorde att jag till slut började lita på dem.
– Vad betydde behandlingen för dig?
– Den gav mig struktur. Jag hade levt efter sjukdomens regler så länge att jag inte längre visste hur ett normalt liv såg ut. På Mandometerkliniken fick jag sakta bygga upp det igen.
– Finns det något du önskat varit annorlunda?
– Kanske att uppföljningen hade varit lite längre. När man kommer tillbaka till vardagen möter man samma stress och samma krav som tidigare. Då är det lätt att känna sig osäker.
– Hur mår du i dag?
– Jag arbetar fortfarande som polis och trivs väldigt bra. Jag känner mig frisk och har inte haft något återfall. I dag är jag betydligt bättre på att lyssna på kroppen än jag var för tio år sedan.
”Nora”, 27 år, tidigare elitlöpare
– Du har berättat att idrotten spelade en stor roll. Hur började allt?
– Jag sprang på elitnivå och levde väldigt prestationsinriktat. Först handlade det om att optimera träningen. Sedan började jag tänka att jag kanske kunde bli ännu snabbare om jag vägde lite mindre. Ingen sa åt mig att göra det, men jag fick mycket beröm när jag blev lättare. Det räckte.
– När förstod du att det inte längre handlade om idrott?
– När jag fortsatte trots att kroppen inte fungerade. Jag fick stressfrakturer, orkade knappt gå uppför trappor och frös jämt. Ändå tänkte jag bara att jag behövde träna lite hårdare. Det låter helt orimligt nu.
– Hur kom du till Mandometerkliniken?
– Min tränare drog egentligen i nödbromsen. Han sa att han inte längre kunde hjälpa mig och att jag behövde specialistvård. Jag blev förbannad på honom då, men i dag är jag glad att han gjorde det.
– Hur var ditt första möte med behandlingen?
– Jag tyckte att den var väldigt annorlunda jämfört med annan vård jag hade fått. Fokus låg inte bara på vikten utan på att få tillbaka ett normalt ätbeteende och en fungerande vardag. Det tog tid innan jag accepterade det.
– Vad var svårast?
– Att släppa identiteten som elitidrottare. Jag var livrädd för att aldrig kunna springa igen. Personalen pratade mycket om att jag först behövde bli frisk och sedan fundera på träningen. Det gjorde mig frustrerad då, men de hade rätt.
– Hur upplevde du personalen?
– Väldigt lugn. Jag testade deras tålamod många gånger. Jag ifrågasatte nästan allt och ville skriva ut mig flera gånger. Men de mötte mig alltid med samma lugn. Det tror jag gjorde stor skillnad.
– Hur ser du på Mandometerkliniken i dag?
– Den blev vändpunkten för mig. Behandlingen var inte enkel och jag tyckte inte om den när jag gick där, men den hjälpte mig att bryta ett mönster som höll på att förstöra hela mitt liv.
– Hur mår du i dag?
– Jag arbetar som fystränare och springer fortfarande, men inte för att straffa kroppen. Jag springer för att jag tycker om det. Bara den skillnaden säger ganska mycket om hur långt jag har kommit.
