Vid halv två-tiden den 22:a januari släppte Hanna (vilket inte är hennes riktiga namn) av sina barn på tåget i Kumla. De skulle hälsa på sin pappa i en annan del av landet. Uppenbarligen var det nya rutiner, för de behövde visa biljett vid påstigning, men snart var barnen ombord. Hanna stod kvar på perrongen och väntade på att tåget skulle börja rulla. Då skrek en av tågvärdarna till i panik.

– Hon försökte hindra två män utan biljett från att gå ombord, säger Hanna.

– Då började de sparka på henne och kalla henne rasist.

En manlig tågvärd rusade dit och lyckades få ut våldsverkarna. Då sparkade de istället på dörren så den inte gick att stänga. En av männen började även sparka på de andra dörrarna, och gick rakt fram till Hanna, som var den enda andra personen kvar på perrongen.

– Han tryckte sig nära mitt ansikte och skrek: ”jag har biljett!” 

Hade han det då?

– De gjorde aldrig något försök att visa biljett.

Hur reagerade du då mannen konfronterade dig?

– Jag svarade med att rycka på axlarna och stå kvar så rakryggat jag kunde. Jag försökte att inte visa hur rädd jag blev.

No-train-zone

Incidenter likt den på Kumla station har blivit mycket vanligare de senaste åren. Enligt statistik som Arbetsmiljöverket tagit fram åt Bulletin ökade antalet anmälningar om hot och våld mot ombordpersonal med 530 procent mellan 2016 och 2020. Yrkesgruppen är regelbundet den mest utsatta i landet, visar en rapport från fackförbundet Seko. Och den kanske mest drabbade sträckan just nu är Örebro-Kumla-Hallsberg.

Enligt Tåg i Bergslagen, vars tåg rullar mellan orterna, inträffade minst en incident om dagen under de första tre veckorna på året. Det har kastats in bombliknande föremål, och det finns misstankar om att tåg har beskjutits. Nästan uteslutande handlade det däremot om våldsamma situationer då grupper av unga män rest utan biljett. VD:n Hugo Oljemark säger att många utnyttjar pandemin för att sprida skräck.

– De spottar, hostar och nyser mot tågvärdarna, säger han.

SJ, som bemannar tågen, har introducerat väktare under vissa tider. Det talas också om kroppskameror för personal, och facket kräver att personalen aldrig ska behöva arbeta ensam. Men eftersom situationen fortsatt att eskalera gick SJ förra veckan ut med att de kan komma att helt sluta att stanna vid Kumla station, och även knutpunkten Hallsberg.

Det skulle få en stor effekt på en ort där invånarna pendlar för jobb, gymnasium och fritid. SJ:s affärschef Jan Kyrk kan inte minnas att företaget gjort något liknande tidigare, men han poängterar att det vore den absolut sista åtgärden.

Min bästa väninna flyttade förra året, nu överväger jag att göra det med.

– Det vi vill se, och tycker oss se, är att kommun och polis tar det här på yttersta allvar, säger han. För det här är ett större samhällsproblem.

Hanna, som bevittnade tågangreppet efter att hon släppt av sina barn, kan skriva under på det. Hon säger att hon inte känner sig säker i Kumla längre.

– Det känns otryggt för mina barn, säger hon. Min bästa väninna flyttade förra året, nu överväger jag att göra det med.

Otrygghet under ytan

Oro är inte det första intrycket i Närkes näst största stad. Inga nedklottrade väggar eller trasiga rutor. Och just den här dagen driver det i alla fall inga suspekta gäng längs gatorna. Istället samsas där en brokig skara ”kumlingar” – kvinnor med rollatorer, skuttiga barn med skolväskor, arbetare på väg att ta lunch. Men problemen med kriminalitet är allmän kännedom. Somliga säger att det mest är snack och att de inte märker av det. Men få av de som Bulletin pratar med säger sig gå ut efter det blivit mörkt. Ytterst få vill heller dela sina namn eller bli fotograferade. Några uppger att de är rädda för vedergällning. I järnvägsstationens väntsal möter vi en kvinna som vill bli kallad Ina.

– Här utanför har de brukat stå och sälja knark, säger hon och pekar mot perrongen.

Är inte det ganska öppet och synligt?

– Folk vågar inte säga ifrån, säger hon.

Det första stationshuset byggdes här 1862, men byttes ut år 1900. Under den tiden hann omgivningen transformeras från enslig skog till en knutpunkt för skomakeri. I dag skär järnvägen rakt igenom ett samhälle med växande befolkning, där målet länge var 25 000 invånare till år 2025 (men nu verkar landa strax under den siffran). 

Centrummyllret, med stadshus, torg och teater, befinner sig på östra sidan om tågspåren medan den solida stationen i kalksten ligger till väster. Den vetter mot ett hotell, en pingstkyrka, en Sibylla-restaurang och ett komplex med sjuvåningshus från 50- och 60-talet. Flera personer vi pratar med målar upp det sistnämnda, som kallas Kvarnparken, som nav i Kumlas brottslighet.

– Det är bara att titta upp och se hur många av fönstren som har fördragna gardiner, säger Pernilla Schölin, som är ute och går i området med sin pappa.

– Barn och ungdomar är ute och ränner här sent på kvällen.

Narkotika och stöld

En man i närheten som vi kan kalla Omar säger att han ser pojkar i trettonårsåldern inblandade i knarkhandeln. Ulf Danielsson som äger Ica-butiken tvärsöver gatan suckar och säger att han blivit halvt expert på att känna igen drogpåverkade människor.

– De har rödsprängda ögon och ett lealöst kroppsspråk, lite som att de flyter fram, säger han.

Snatterier förekommer i stort sett varje vecka. Under några månader förra året flyttade han aluminiumfoliet till bakom kassan eftersom så mycket av det stals för heroinkonsumtion.

– De går in och tar vad de vill ha, de behandlar min affär som sitt skafferi, säger han. Jag har sagt till mina anställda att inte stoppa dem för att undvika bråk. För ett par år sedan fick en av mina kassörskor en kniv mot halsen.

Från Ica-butiken gick det tidigare att gå direkt in i biblioteket genom ett kafé. I den passagen samlades missbrukare. Nu är genomgången stängd och i september installerade biblioteket blått ljus på toaletterna för att narkotikabrukarna inte ska kunna hitta sina vener. Sedan dess har situationen lugnats något. Men i faktiska tal verkar kriminaliteten inte ha minskat. 

Enligt Brottsförebyggande rådets preliminära siffror för 2020 var antalet anmälningar för narkotikabrott 18 procent högre än året innan och nästan 50 procent högre än 2015. Skadegörelse, misshandel, stöld och rån är också på en högre nivå än de föregående fyra åren. Under sommaren gick polisen ut och uppmanade äldre att inte gå ensamma på stan, efter flera rån av smycken ägt rum mitt på dagen. Misstänkta skottlossningar har också rapporterats.

”Det fick vara nog”

På en datorskärm i Ulf Danielssons kontor visas videoupptagningen från hans tjugotvå säkerhetskameror. Han öppnar upp en nedsparad fil från oktober. En ung man syns gå mot utgången, men stoppas av en anställd på vägen. Mannen försöker slita sig loss, och ytterligare en man springer till hans undsättning, varefter Ulf Danielssons ryggtavla hastar förbi i bild, på väg till tumultet. Sedan är kamerorna riktade åt fel håll, och det enda som skymtar förbi är kalufser och kepsar. Ulf Danielsson gnider sig om armen för att visa att handgemänget fortfarande gör sig påmint.

– Jag kände att det fick vara nog, säger han.

Efter tjugoett år i branschen började han förra året tänka på att lägga ned.

– Jag har fördubblat antalet säkerhetskameror, säger han. Jag har anställt säkerhetsvakter som kommer de sista timmarna varje kväll så att tjejerna i butiken är säkra.

Han håller upp en tjock pärm innehållande merparten av de polisanmälningar han gjort och låter sidorna fladdra förbi hans fingrar.

– Nu anmäler jag inte längre allt, för då skulle jag sitta i telefon hela dagarna. Dessutom händer ju ingenting.

Särskild polisiär insats

Polisen inledde under 2020 en särskild insats i Kumla. De har bland annat ökat sin närvaro, installerat en säkerhetskamera vid Kvarnparken, samt introducerat ett system för ”effektiv samordning” mellan polis, kommun och näringsidkare. Parallellt tar kommunen också fram en plan för ökad trygghet, vilket är ett arbete som nu intensifierats efter SJ:s varning om tågstopp. Nästa vecka ska en rad åtgärder presenteras. Frustrationen från bland annat butiksägare över att så lite verkar hända menar Per Wickberg, gruppchef för områdespolisen, har att göra med att polisens arbetsmetoder inte alltid syns.

– Men vi jobbar med kontinuerlig kartläggning av aktörerna, säger han.

Kommundirektör Daniel Jansson-Hammargren skriver i ett mejl:

– Det vi vet är att det inte bara handlar om Kumlabor. Vi vet också att det inte bara är ungdomar utan även unga vuxna.

Narkotikahandel sker även i Hallsberg, sju minuter bort med tåg. Och i Örebro, tretton minuter bort, ligger det särskilt utsatta området Vivalla, där en Willys-affär stängde för ett år sedan efter upprepade rån. På sistone har alltså även Kumla blivit något av ett centrum för brottsligheten. I somras anfölls femtonåriga Georg med kniv av tre till synes drogpåverkade män i närheten av Kvarnparken i Kumla. Hans mamma Mariana (båda heter egentligen något annat), som kommer från en före detta Sovjetstat, är kritisk till att polisen först prioriterade att prata med hennes son.

– I mitt land hade de jagat efter förövarna, säger hon. Nästa dag läste jag i tidningen att samma personer knivhuggit en man senare på kvällen i Askersund.

Ändrad stämning

Mariana vill inte flytta från Kumla, men hon känner hur otryggheten krupit sig på de senaste fem åren. Hon gör delvis kopplingen till ankomsten av ensamkommande unga asylsökande, vilka inhystes i avdelningar på den vårdinstitution där hon tidigare jobbade.

– Det brukade pipa i dörren hela natten för de gick ut och in, säger hon. Ett par av dem gjorde senare praktik hos oss och var jättesnälla och respektfulla, så jag kan absolut inte säga att det gäller alla. Men stämningen har ändrats sedan de kom.

Ulf Danielsson är en av många vi pratar med som instämmer. Han har sparat bilder av de som snattat i hans affär på sin mobiltelefon.

– Det finns absolut svenskar också, säger han. Tjejer i sjuttonårsåldern som börjat ta droger. Jag blir mörkrädd när jag ser dem, och tänker på vad deras föräldrar inte känner till. Men ofta har de slagit sig i slang med nysvenskar.

Rättegångshandlingar visar att de som dömts för narkotikabrott i Kumla det senaste året har blandad bakgrund, inklusive yngre nyanlända män. Bulletin har varit i kontakt med både kommunen och frivilligorganisationer för att få reda på hur dessa personer, av vilka en del en gång kan ha varit i deras omsorg, hamnat snett. Svaren uteblir däremot, mer än kommundirektörens kommentar att ”nationalitet inte är relevant att diskutera.”

Hanna, från början av artikeln, håller däremot inte med.

– Det är mycket bråk och tumult i koppling till invandrarkillar och det är viktigt att få fram det signalementet, säger hon. 

Känns det problematiskt att det är just invandrare eftersom det finns en sådan överkänslighet kring rasism?

– Att dra rasistkortet känns uttjatat.  Sist jag blev kallad rasist gick jag hand i hand med min nordafrikanska pojkvän.

Ulf Danielsson misstänker att hårdare insatser mot narkotikahandel i Vivalla har flyttat problemet till Kumla, men det är inget som polisen säger att de har belägg för. Omar, som jobbar vid Kvarnparken, är däremot övertygad om att polisens och kommunens punktinsatser endast flyttar runt kriminaliteten.

– De är inte dumma, säger han. Om du sätter upp en kamera på ett ställe så flyttar de bara till ett annat.

Likt många andra anställda och butikägare i Kumla bor Omar i en av grannkommunerna. Och han tar bil till jobbet. Det, anser de, är säkrast så.

TEXT: Per Liljas