KRÖNIKA. Coronaåret 2020 har jag till stor del tillbringat inte i min hemstad Stockholm utan i min födelsestad Jönköping. I brist på nio vänner att berätta historier tillsammans med har jag ägnat mig åt att grubbla över litterär kanon.

Jönköpings store diktare heter Viktor Rydberg, som blev hårt och livsavgörande drabbad av en annan farsot. Koleran hade rört sig mycket långsamt västerut från sitt ursprung vid floden Ganges i Indien. Innan den nådde Europa, Sverige och Jönköping hade åtminstone ett par århundraden förlidit.

I början av 1830-talet vandrade koleran från Ryssland och ut på den europeiska kontinenten. Till Sverige, närmare bestämt till Göteborg, kom den i juli 1834. Den först avlidne var här timmermannen Anders Rydberg från Masthugget. Ett resande teatersällskap som ville undfly smitta begav sig raskt från Göteborg till Jönköping. Man medförde koleran. Sällskapets skådespelare Anders Collberg dog kort efter ankomsten till destinationsorten. Jönköping kom sedan att bli den stad i Sverige som härjades värst av det första kolerautbrottet. Av befolkningen insjuknade ungefär en tredjedel och dog ungefär en sjättedel. Närmare bestämt dog 668 av stadens cirka 4 500 invånare mellan den 8 augusti och den 29 september 1834.

Viktor Rydberg var född den 18 december 1828. Den 24 augusti 1834 dog hans mor Hedvig i kolera. En långt senare rest gravvård över henne finns invid det av Erik Dahlbergh uppförda Slottskapellet i centrala Jönköping. Där citeras några rader ur sonens tänkvärda och oändligt vackra, omkring 1880 tillkomna dikt ”Träsnittet i psalmboken”: ”Jag saknar min moder / överallt. / Hon var där väl, / hon var nog när / min barnasjäl.” Viktor Rydbergs far blev bokstavligt talat galen av sorg efter sin hustrus död, och sonen blev fosterhemsplacerad. I ett av de tre fosterhem som han kom att växa upp i föddes och närdes hans intresse för historia, litteratur och språk. Viktor Rydberg blev tidigt och på egen hand lärd.

Den stora romanen om koleran i Jönköping är inte skriven av den kanoniske författaren Viktor Rydberg utan av den långt senare verksamma och alls inte kanoniska författaren Ingrid Hesslander (1907–1995). Jag söker efter hennes namn i tredje bandet av Nordisk kvinnolitteraturhistoria men finner att hon glömdes bort av dem som försökte göra något åt glömska. Ingrid Hesslanders roman om koleran i Jönköping heter Den heta sommaren, gavs ut av Rabén och Sjögren 1957 och blev snart översatt åtminstone till tyska och holländska. Det är en roman i en åldrig men inte föråldrad tradition, ett berättartekniskt precisionsarbete. Perspektivet spelar mellan i huvudsak en handfull gestalter, vilka karakteriseras genom sina handlingar och repliker på så vis att ingen blir den andra lik och ingen blir den andra överlägsen i insikt eller attityd. Gemensamt har dessa gestalter ett livsallvar. Hur ett sådant livsallvar kan leta sig fram längs olika vägar och vilka erfarenhetsbetingade och psykologiska impulser som inverkar på respektive vägval har författaren gjort till sin uppgift att visa.

Extra raffinerat blir spelet mellan perspektiven eftersom de alla framträder i en genomgående jagberättelse. Den som iakttar handlingar och återger repliker är en man född i en liten ort i nordvästra Småland år 1796. I romanens början är han verksam som hjälppräst i en annan liten ort i Växjö stift. Hans försök att avancera till komminister strandar av oblida skäl och han söker sig i stället till en närbelägen stad, vilken aldrig namnges i romanen men som är Jönköping, för att där undervisa i latinskolan. När koleran kommer till staden blir han anmodad att bistå prästerna i Kristine kyrka. I praktiken innebär det att han under en dryg månad vandrar runt i staden med en svart väska som innehåller ”sockenbudskärlen”. Han sitter hos, talar med och ger nattvard åt svårt sjuka och döende.

Den kringvandrande prästen heter Sakarias. Hans kringvandrande bereder honom (och författaren Ingrid Hesslander) tillfälle att skildra 1830-talets Jönköping geografiskt och då inte minst geografins sociala struktur. Jönköpings centrum låg då liksom det ligger i dag inklämt mellan tre sjöar, den stora Vättern och de mindre Munksjön och Rocksjön. Området var och är så trångt att det endast rymmer ett fåtal parallella gator, vilka i gengäld är tämligen långa. Socialt innebar omständigheten på 1830-talet att personer av högre samhällsklass – inte minst jurister vid Göta hovrätt – bodde vid den gata som löpte utmed Vättern. Ju närmare man kom Munksjön och framför allt Rocksjön, desto mer sjönk de boendes samhällsklass. I träsken bortom Rocksjön huserade sådana invånare som i Indien hade räknats till de kastlösa.

Sakarias rör sig i stadens samtliga sociala skikt, ena stunden i rymliga, elegant möblerade våningar i fastigheterna längs Vättern, nästa stund hos skutskeppare, handelsmän och hantverkare vid Munksjön, slutligen i de myllrande fattigkvarterens och de ensliga hyddornas misär intill Rocksjön. Han konstaterar att koleran kan drabba alla men att de som bor i de rymliga våningarna likväl har långt större möjlighet att skydda sig, allra bäst de vilkas sociala ställning är sådan att de kan dra sig undan till lantegendomar i stadens omgivningar. Sakarias kan rentav lägga fram slutsatser om smittspridning som väsentligen är identiska med de av Folkhälsomyndigheten i dag proklamerade. Man ska undvika folksamlingar och så gott det går hålla avstånd till medmänniskor. Man ska inte resa och på så vis riskera att medföra smitta mellan olika platser. Man ska inte använda persedlar som sjuka nyss har nyttjat. Man ska vara försiktig med vad man stoppar i munnen. Man ska tvätta händerna.

Förutsättningen för att en jagberättelse ska likvärdigt rymma flera människors perspektiv är förstås att jagberättaren har stor nyfikenhet, skarp blick och ärligt uppsåt. Den handfull gestalter som utgör den närmaste ringen kring Sakarias innefattar en fattig fattigläkare, ateist, förankrad i ny vetenskap ungefär som Sakarias i gammal tro, en dotter till ett domstolsråd, fylld av dåligt samvete över sina privilegier och besluten att uppträda som barmhärtig samarit även om det skulle kosta henne livet, och två skådespelerskor ur det teatersällskap som medförde koleran till Jönköping, en ung och en äldre, den förra med och den senare utan illusioner om den mänskliga tillvaron och hopp om framtiden.

I ringar utanför den innersta förekommer en lång rad gestalter, inte sällan föremål för miniatyrporträtt som tillför facetter i bilden av kolerautbrottets sociologiska och psykologiska aspekter. En gestalt som fläktar förbi är en liten pojke som Sakarias möter på Slottskyrkogården. Prästen tycker att pojken har valt ”en underlig och inte så alldeles lämplig lekplats” och växlar några ord med honom. Han får klart för sig att pojken just har förlorat sin mor och får veta att han har bott ”i fängelset” men för tillfället bor ”på hospitalet”. Pojken kallar sig Vigge. Ordväxlingen får Sakarias att tänka: ”Det slog mig, att han hela tiden handskats med ord, som låg över hans ålder. Han var ett ovanligt barn, tyckte jag – ett barn, vars rika gåvor borde tas vara på.” Lika lite som Jönköping nämns vid namn nämns denne gosse vid namn. Men självfallet är det ett porträtt av den 5-årige Viktor Rydberg.

Rydbergs två främsta romaner – Den siste athenaren (1859) och Vapensmeden (1891) – handlar om religiös fanatism och har av den historia som tenderar att i varierade former upprepa sig fått förnyad aktualitet. Om teman som förekommer i Ingrid Hesslanders en gång trots allt ganska framgångsrika författarskap kunde detsamma sägas. Frågeställningarna i hennes debutverk, Kvinnor har det inte lätt – roman från våra dagar (1944), är kanske inte återkommande utan har i stället i någon mån varit bestående. Den boken översattes genast till danska, norska och finska. Hesslanders mest spridda roman är en ungdomsbok, Flicka från Päronå (1965), vilken utom till de nyss nämnda språken översattes till engelska, franska och spanska. Den romanen är lagd i munnen på en flicka född i Pernau, Estland. Hon får redogöra för erfarenheter från och konsekvenser av den stora ofred då Sverige förlorade landområden i öster till Ryssland, så det Nyen som blev Sankt Petersburg, så Estland. I flickans fall innebar skeendet flykt över Östersjön och exiltillvaro i Sverige.

Nå. Av böcker kan man ofta lära sig ett och annat. Landshövdingen i Jönköping 1834 sådan han tecknas i Den heta sommaren var mån om att efter bästa förmåga införa restriktioner för att minska smittspridning. (I verkligheten hette landshövdingen då Lars Hierta, men romangestalten verkar snarare vara tecknad efter dennes efterträdare Claes Gabriel Bergenstråhle, som tillträdde 1835.) Landshövdingen är ytterst noga med att följa de restriktioner som han själv inför och vill uppträda som föredöme. Således beger han sig varken till Kanarieöarna, Sälen eller Systembolaget.

TEXT: Peter Luthersson

Peter Luthersson är litteraturhistoriker och före detta kulturchef på Svenska Dagbladet.

kultur@bulletin.nu