Boris Johnson vann gårdagskvällens misstroendeomröstning. Men efter hans lögner om ”partygate” är förtroendet förbrukat i partiet och bland väljarna. Om Johnson stannar kvar vid rodret är risken stor för en Labourseger i nästa val, skriver John Gustavsson.
Igår kväll hölls en misstroendeomröstning om Boris Johnsons partiledarskap. Alla parlamentsledamöter i det konservativa partiet fick rösta, och i slutändan visade det sig att 211 hade fortsatt förtroende för Johnson, mot 148 som saknade förtroende. En betryggande seger kan man tro, men som anhängare av Brexit och tidigare varm anhängare av Boris Johnson hoppas jag att Johnson tar sitt förnuft till fånga och avgår. Om han inte gör det riskerar han tyvärr att tillintetgöra Brexit.
Varför krävde många Johnsons avgång?
Johnson vann stort i det brittiska valet som hölls i slutet av 2019. Under den tidiga pandemin fortsatte hans och hans partis siffror spikrakt uppåt. Nigel Farage pensionerade sig från partipolitiken och hans tidigare anhängare anslöt sig till det konservativa partiet som Johnson leder. När Storbritannien sedan under första halvan av 2021 lyckades genomföra en betydligt snabbare och mer effektiv vaccinationskampanjen än EU, som sedan ledde till att landet kunde avskaffa sina pandemirestriktioner månader före sina europeiska grannar, så framstod Johnson verkligen som oövervinnerlig.
Sedan gick allting fel.
Den övervägande anledningen har i brittisk media döpts till ”partygate”. Med början i december förra året började rapporter strömma in om att Boris Johnson och hans medarbetare brutit mot sina egna covidrestriktioner. Fester hade anordnats i och runt regeringskvarteren redan under den första, mest dödliga vågen av pandemin våren 2020.
Festerna var så klart en politisk skandal, men det som verkligen undergrävt Johnson är hans egen oärlighet. De första rapporterna talade om en fest, som Johnson förnekade hade ägt rum, och om den nu hade det, så hade han definitivt inte deltagit. Sedan erkände han att den skett, och sedan att han varit där, men högst några minuter. Sedan visade sig även detta vara lögn. Steg för steg föll dominobrickorna och vid det här laget har dussintals spritfester arrangerade under pandemin uppdagats, och bilder publicerats som dels bevisar att Johnson var där, och där han dessutom ser märkbart berusad ut.
Sedan rapporterna började läcka ut har den överlägsna konservativa ledningen i opinionsmätningarna vänts till ett ännu större underläge. Samtidigt har inflation nått över tio procent, något som självklart ökat missnöjet mot det rådande styret, trots att det är svårt att skylla inflationen på Johnson.
Vilka ville avsätta Johnson?
Boris Johnson har alltid haft fiender, både ideologiska och personliga sådana. Hans burdusa stil går inte hem hos alla, särskilt inte hos alla konservativa ”etablissemangspolitiker”. I den här omröstningen var rebellkoalitionen dock mycket bredare än bara den gruppen, och inkluderade varma Brexitanhängare som David Davis och Steve Baker. Omröstningen var tekniskt sett anonym, men hundratals ledamöter gick ut på förhand och berättade hur de avsåg rösta.
Argumenten för att stanna kvar
Nästa val måste inte hållas före januari 2025 (men kan hållas tidigare; nyval är vanliga i Storbritannien). Med två och ett halvt år kvar till nästa val finns det många parlamentsledamöter som tycker att Johnson borde få chansen att rida ut stormen. Många Johnson-lojalister betvivlar att vanligt folk egentligen bryr sig så mycket om ”partygate”, och menar att de dåliga opinionssiffrorna egentligen mestadels beror på inflationen, och inflationen lär vara under kontroll innan nästa val.
Det konservativa partiet har haft tre partiledare sedan 2016, och bristen på kontinuitet menar anhängare riskerar att skada partiets trovärdighet. En efterföljare till Johnson skulle pressas att hålla ett nyval för att få demokratisk legitimitet, vilket är normen när ett regeringsparti byter partiledare i Storbritannien, och med rådande siffror skulle det nyvalet riskera att kosta de konservativa regeringsmakten.
Argumenten för att avgå
Att Johnson vann igår kväll betyder sannolikt inte mycket i längden. Hans föregångare Theresa May och Margaret Thatcher vann båda misstroendevoteringar, men tvingades båda bort kort därefter. En partiledare som bara har 60 procent av sin parlamentsgrupps förtroende kan inte effektivt leda ett parti.
Johnsons egna förtroendesiffror är rent ut sagt katastrofala. Ingen partiledare har någonsin vänt sådana siffror till en seger. Till och med 55 procent av partiets egna återstående väljare anser att han är opålitlig, och en dryg fjärdedel vill se hans avgång. Det finns alltså stor risk att partiet kommer tappa ännu fler väljare om Johnson sitter kvar.
På motståndarsidan finns Labourpartiet, som leds av Keir Starmer, en av Storbritanniens främsta EU-försvarare som in i det sista kämpade för att ogiltigförklara resultatet av folkomröstningen 2016 och hålla Storbritannien kvar i EU. Om Johnson avgår nu så hinner hans efterträdare bli varm i kläderna innan det är dags att möta väljarna i början av 2025. Om han stannar kvar, så är risken uppenbar att Starmers Labour vinner nästa val. Då är Brexit i fara.
Ett gott eftermäle trots allt
Boris Johnson har varit en mycket bra premiärminister och partiledare. Han tog Storbritannien ut ur EU, tvingade EU till ett fördelaktigt frihandelsavtal, hans regering genomförde en fantastisk vaccinationskampanj, och utan hans militärtekniska stöd till Ukraina kunde kriget där slutat mycket annorlunda. Det är sorgligt att hans tid vid makten ska sluta på det här sättet, men nu måste Johnson sätta laget – och nationen – före jaget. Misstroende eller ej: Johnson borde avgå.