Stenevi och Pehrson blixtrar till men det är det blågula blockets största partier som klarar sig bäst, i en debatt med en trött Andersson och en Dadgostar som saknar kunskaper om EU:s exportlagstiftning, skriver John Gustavsson.
Kvällens partiledardebatt bjöd på mycket, om än inte mycket nytt i politikväg. Intensiteten blev högre än under tidigare debatter, särskilt när Ebba Busch fick ordet, men debattformatet – med flera långa reklampauser, endast korta repliker och till råga på allt partiska moderatorer – tog udden av vad som annars hade potential att bli valrörelsens bästa debatt.
Det började med att Jimmie Åkesson bokstavligen räckte ut sin hand till Märtha Stenevi, och erbjöd sig skaka hand på att ”inte kalla varandra nazister”, detta efter att Märtha Stenevi ännu en gång kallat oppositionen ”blåbrun”. Stenevi räckte inte ut sin hand, men bör ändå berömmas för att hon inte bet Jimmies hand. Ungefär där ligger nämligen ribban för ett miljöpartistiskt språkrör.
Stenevis starkaste moment i debatten var när hon konfronterade Johan Pehrson över förslagen om att sänka a-kassan och införa bidragstak, precis som Sverige går in i en lågkonjunktur. Kristersson borde ha förutspått denna attack. Vore det verkligen så farligt att avvakta med att sänka a-kassan tills lågkonjunkturen är över? Poängen med att sänka a-kassan är ju att motivera till jobbsökande, men vad hjälper det nu i vinter då ekonomin slagits till spillror av miljöpartistisk energipolitik, och det inte finns några jobb att söka?
Annars var Stenevi blek, inte minst i det sista segmentet då brottsligheten debatterades. Stenevi och Lööf hade det gemensamt att de båda framstod som mer upprörda över högeroppositionens förslag för att krossa gängbrottsligheten, än över själva gängbrottslighetens existens.
Den tidigare nämnde Johan Pehrson var också blek under debattens första halva, då han ofta gick över tiden och inte riktigt verkade veta vad han ville få sagt. Han blixtrade till med mindre än 20 minuter kvar av debatten i en ordväxling med Annie Lööf om obligatorisk förskola för barn med invandrarbakgrund, då han högljutt frågade henne varför hon hatar det svenska språket (som hon inte verkar tycka det är viktigt att invandrarbarn lär sig). Jag hoppas för Liberalernas skull att de flesta tittare inte redan gått och lagt sig.
Strömming debatterades ikväll för första gången i valrörelsen, och Magdalena Andersson lovade att skydda framtida barns rätt till just strömming. Tycker barn verkligen om strömming? Eller tror Magdalena Andersson att framtidens barn kommer att ha radikalt annorlunda smaklökar, jämfört med dagens barn? Det är ju i så fall ännu ett exempel på den typ av naiva önsketänkande som genomgående präglat Socialdemokraternas miljöpolitik.
Andersson framstod faktiskt själv som en typ av strömming; nämligen, en lipsill. Efter första kvarten, då hon började energetiskt, kunde hon inte längre hålla fasaden uppe. Andersson är trött. Efter bara nio månader som statsminister framstår hon som lika utmattad och rent av utbränd som Löfven framstod efter sju år. Andersson är en av debattens förlorare, inte för att hon sa något som var särskilt mer dumt än vad hon sagt tidigare, utan för att hon inte längre lyckas säga någonting alls med känsla.
Inte ens när debatten handlade om gängbrottslighet, och andra partiledare talade passionerat och med eftertryck om den hemska verklighet vi nu lever i där barn skjuter ihjäl människor i våra lekparker och köpcentra, kunde Andersson förmå sig att göra mer än att likgiltigt rabbla en lista över vad hennes regering redan gjort, skylla problemet på ”marknadsskolan” och lova ytterligare åtgärder i framtiden.
Nooshi Dadgostar saknade verkligen inte passion, och hennes idé om ”Sverigepriser” på el kommer säkerligen att vinna henne åtskilliga vänsterväljare. Idén går givetvis inte att genomföra, inte minst på grund av att EU:s lagar stoppar länder från att ändra exportregler hur som helst, men verklighetskontakt är ju sällan högt prioriterad inom Vänsterpartiet. Dadgostar passade också på att omdefiniera de ”livsstilsförändringar” som klimatomställningen kommer att tvinga svenskarna att göra.
Livsstilsförändringarna ska istället kallas ”livsstilsförbättringar”. Har Dadgostar möjligen inspirerats av det nyspråk som infördes av de totalitära myndigheterna i boken 1984? Och är detta i så fall anledningen till att hon framstår som en kall, stalinistisk Big Brother-gestalt på Vänsterpartiets valaffischer?
Debattens annars bästa moment stod Jimmie Åkesson för när han anklagade Annie Lööf för att ha gått ”full sosse”. Och som det berömda ordspråket lyder, så ska man ju aldrig gå full sosse. Varför skröt Annie Lööf om att hon och den regering hon stöder infört krisstöd, undrade Åkesson? Det är ju de själva som skapat krisen som nödvändiggjort stöden. Lööf, tagen på sängen, försökte få det till att Åkesson var emot krisstöden, men övertygade inte många.
Åkesson och Kristersson är i min mening att betrakta som debattens vinnare. Åkesson hade en hög nivå genom debatten, och Kristersson framstod som betydligt mer skärpt än motparten Andersson. Busch gjorde som vanligt en solid insats. Dadgostar kan säkert ha vunnit över ett antal socialdemokratiska och miljöpartistiska väljare ikväll. Övriga hade en tuff kväll, och de två största förlorarna blev utan tvekan Magdalena Andersson som förlorade statsministerkampen mot Kristersson, och Annie Lööf som förlorade sina ordväxlingar med Johan Pehrson, med vilken hon slåss om samma grupp liberala mittenväljare.
