Ännu en partiledardebatt har kommit och gått. Fyra ämnen – integration, pensioner, Nato och energi – debatterades. Några tankar och observationer om kvällens politiska spektakel:

Vill Annie Lööf att småföretag ska anställa jihadister? Frågan må tyckas märklig, men i debatten om påskupplopp och stenkastning mot poliser menade Annie Lööf att bättre förutsättningar för småföretagande skulle leda till att fler invandrare fick jobb, vilket skulle öka integrationen. Jag är också sympatisk till småföretagarnas tuffa situation här i Sverige, men… vilken småföretagare skulle någonsin anställa en person med stenkastning på Cv:t? För det är ju just dessa personer som Annie Lööf behöver integrera, eftersom hon inte har för avsikt att utvisa dem. Det är de som behöver komma ”närmare samhället”, och ”bli en del av Sverige”.

Idén att ”jobb är lika med integration” går ut på att invandrare med icke-svenska värderingar ska få jobb, där de sedan får umgås och arbeta med svenska kollegor, och att detta umgänge sedan kommer att leda till att invandrarna överger sina icke-svenska värderingar. Det ena problemet är att detta önsketänkande ofta inte blir så i verkligheten. Det andra problemet är att det kräver att företag – och/eller den offentliga sektorn – ska anställa islamister i hopp om att dessa, genom att de får jobb, ska sluta vara islamister. I Annie Lööfs Sverige ska småföretag anställa stenkastare. Småföretag ska anställa män som könsstympar sina döttrar, som tvingar dem att bära slöja och leva under hot om hedersmord om de förlorar oskulden vid ett tillfälle eller till en person som männen inte godkänner.

Istället för att bara se den höga arbetslösheten bland invandrare som en orsak till varför så många invandrare har svenskfientliga värderingar, så borde vi fundera på i vilken utsträckning de svenskfientliga värderingarna är vad som leder till att många invandrare inte kan få jobb. Det är ju trots allt inte många jobb i dag där man inte förväntas kunna skaka hand med kvinnor.

Pensionsdebatten innehöll mycket bollande med siffror, men väldigt få nya idéer. Missförstå mig inte: Jag instämmer i att pensionerna måste höjas, i synnerhet garantipensionen. Samtidigt måste vi konstatera att vi har en åldrande befolkning. Hur ska framtidens pensionärer säkra sina pensioner? Den svenska pensionsdebatten har inte haft något egentligt nytänkande på minst 25 års tid. Jag har själv i åratal tjatat om automatiskt efterlevandeskydd och att ge löntagare möjlighet, men inte tvinga dem, att spara en högre andel av sin lön i PPM-systemet.

Vi har också en ökande andel asylinvandrare som nu närmar sig pensionsåldern, människor som i flera fall knappt arbetat sedan de kom till Sverige. Detta gäller inte minst invandrade kvinnor från kulturer där kvinnor inte förväntas arbeta. Är det rimligt att dessa också ska få en höjd garantipension? För så blir det under dagens system.

Natodebatten var kanske den mest intetsägande delen av hela partiledardebatten, inte minst eftersom nästan alla höll med varandra. Det märks att försvaret är ett ämne de flesta partiledare inte känner till särskilt väl. Det har ju tyvärr sällan varit en vinnande valfråga. När Nooshi Dadgostar kallade Nato för en kärnvapenallians så sa inte en enda partiledare emot. Intrycket gemene man får är att ett Natomedlemskap innebär kärnvapen på svensk mark. Så är inte fallet. De Natoländer som har kärnvapen, har det på eget initiativ. Alla Natoländer har skrivit under det internationella icke-spridningsavtalet, som innebär att inget land som inte redan hade kärnvapen när avtalet skrevs under (1968) ska tillåtas ha kärnvapen i framtiden. Inget land får överlåta kärnvapen till något land som inte har kärnvapen. Sveriges territorium kommer därför även efter ett eventuellt Natomedlemskap att vara kärnvapenfritt.

Slutligen debatterades energi och klimat. Här utmärkte sig högeroppositionen som ovanligt effektiv. Alla partiledare till höger debatterade med ett självförtroende som inte brukar finnas där när klimatet kommer på tal. Detta beror antagligen på att vanliga svenskar först nu på allvar känner effekterna av den messiaskomplex-infekterade miljöpolitik som Sverige i årtionden fört, som går ut på att vi genom rent självplågeri ska kunna rädda världen. Återigen saknades dock riktigt nytänkande, inte minst kring vindkraften. Om Sverige verkligen ska satsa på vindkraft, vilket 3/4 partiledare till höger ändå vill, så behövs ett innovativt kompensationssystem för de människor som tvingas bo nära vindkraftverken.

Sammanfattningsvis anser jag att Jimmie Åkesson gjorde bäst ifrån sig i debatten, en åsikt många tv-tittare tycks dela. Utmärkande för debatten var att ekonomin inte fanns med på agendan. Man måste givetvis inte debattera ekonomipolitik hela tiden, men det hade onekligen varit intressant att höra partiledarnas syn på inflationen, Riksbankens höjning av styrräntan, och hur man tänker säkerställa att Sveriges bostadsmarknad inte imploderar. Kanske nästa gång?