Programformatet visar än en gång att det primärt är underhållnings som bjuds, och underhållande blev det. Ekonomin lös dock återigen med sin frånvaro, vilket är märkligt i dagens situation, med minskande investeringar och stigande inflation, skriver John Gustavsson i en kommentar.
Ikväll hölls ännu en partiledardebatt, detta som blivit en modern underhållningsform. Att det var underhållning snarare än sakpolitisk debatt som TV4 var ute efter var uppenbart, med 30-sekunders repliker och programledare som hade svårt att få partiledarna att inte överrösta varandra. Likväl innehöll debatten en hel del talande ögonblick.
Till att börja med diskuteras den stundande misstroendevoteringen om Morgan Johansson. Magdalena Andersson ville väldigt gärna förleda tittarna att tro att Morgan-frågan handlar om något annat än prestige. Socialdemokraternas självbild har sargats de senaste 15 åren med ständigt mediokra valresultat. Man har fått foga sig efter verkligheten och släppa in andra partier i den regeringsmakt Socialdemokraterna tidigare ansåg sig ha patent och ensamrätt på. Men att låta några andra partier avsätta en socialdemokratisk minister, hur värdelös han än är, där går gränsen.
Att Morgan Johansson skulle vara viktig för Natoansökan är givetvis bara strunt. Sveriges system bygger på svaga ministrar utan större direkt inflytande, vilket skiljer oss från flera andra länder där det som i Sverige kallas ”ministerstyre” är norm. Säpo och övriga rättsstaten skulle fortsätta fungera (eller inte fungera) på samma sätt som idag även om Johansson fick gå. Vår Natoansökan skulle inte påverkas överhuvudtaget. Ingen utanför Sveriges gränser vet ens vem Morgan Johansson är, vilket nog måste betraktas som tursamt för den beramade “Sverigebilden”.
Annars var den enda nyheten i det här segmentet Ebba Buschs löfte om att inte stödja några fler misstroendeförklaringar om Johansson avgår. Någonting säger mig att Andersson, visserligen motvilligt, ändå kommer att acceptera det erbjudandet.
Man kan även notera att Per Bolund och Miljöpartiet uppenbarligen bestämt sig för att göra ”SD är ett säkerhetshot” till ett av deras valkampanjs huvudbudskap. Man motiverar detta med att vissa ytterkantsfigurer inom SD uttryckt sympatier för Putins Ryssland. Det vore verkligen olyckligt om någon påminde om att den europeiska miljörörelsen själva ertappats med att ha samarbetat med och stöttats av just Ryssland. För Miljöpartiets skull får vi hoppas att ingen tar upp detta under valkampanjen.
Debatten om skolan var mycket avslöjande. Magdalena Anderssons idé att sprida ut barn med utländsk bakgrund och ”kvotera in” dem till skolor med övervägande svenska elever är hämtad från 1970-talets USA, där denna metod användes för att bryta rassegregeringen. Svarta elever skickades till vita skolor, och vita elever till svarta skolor. Inte sällan fick eleverna åka långa sträckor med skolbuss för att komma till sin nya skola, och därför kallas den metod ofta för ”bussning”.
Att statsministern föreslår det här är signifikativt: I Magdalena Anderssons ögon så är Sverige idag uppenbarligen lika med USA på 1960-talet, med Ku Klux Klan, lynchningar och ”Whites only”-restauranger. Att bussningen på den tiden lyckades förhållandevis bra berodde på att svarta och vita amerikaner egentligen var rätt lika varandra – man talade samma språk, trodde på samma religion, delade i stort sett samma värderingar.
Genom att gå i samma skolor upptäckte de flesta både svarta och vita elever att de egentligen hade mycket gemensamt. Fientligheten mot den svarta minoriteten var fullkomligt irrationell och inte alls baserad på någonting afro-amerikanerna gjorde eller gjort mot den vita majoriteten. Så är inte läget i Sverige. I den mån det finns en fientlighet mot ungdomar med invandrarbakgrund, så beror det på att vissa av dem uppvisar ett beteende av svenskfientliga rasism och kriminalitet, som svenska barn varje dag får lida av.
Slutligen då till integrations- och migrationsdebatten. TV4 gjorde sitt bästa för att förminska asylinvandringen med ett tårtdiagram som visade att hälften av invandrarna idag är anhöriginvandrare, och bara cirka 12 % asylsökande. Min fråga är hur många av anhöriginvandrarna som är anhöriga till en person som tidigare asylinvandrat? Jag är själv gift med en kvinna från Mexiko som anhöriginvandrat till Sverige, men jag misstänker att anhöriginvandring till anhöriga med svensk (inte utländsk) bakgrund är en mycket liten minoritet av den totala anhöriginvandringen.
Inte helt oväntat blev detta segment Jimmie Åkessons starkaste under kvällen. Höjdpunkten var när Åkesson betonade att målet med flyktinghjälp måste vara att just hjälpa människor, något som man inte nödvändigtvis bäst åstadkommer genom att låta människor komma hit. Just detta är något många tappar bort i debatten, där ”hjälp” och ”asyl” ofta betraktas som synonymer. Sverige har en lång stolt tradition av utlandshjälp, men det är först det senaste halvseklet som vår utlandshjälp gått ut på att låta utlandet komma till Sverige.
Kvällens vinnare? Enligt min mening blev det oavgjort mellan Ebba Busch som fintade upp Magdalena Andersson på läktaren, Johan Pehrson som lyckades gå på offensiven och få sitt liberala parti att faktiskt stå ut från mängden (något som är helt nödvändigt om man ska klara spärren), och Jimmie Åkesson som var överlägset bäst under debattens andra halva som handlade om integrations- och migrationspolitik.
Slutligen en fundering som jag hade redan efter den förra partiledardebatten i SVT: När tänker något parti börja prata om inflationen? Ekonomipolitik lyste återigen med sin frånvaro, trots att Sveriges inflation nu är högre än den varit någon gång sedan December 1991. Kanske får inflationen plats i nästa debatt? Det hoppas åtminstone jag.
