Facebook noscript imageKön, biologi och den gränslösa konstruktivismen
Torbjörn Fagerström
Ledare
Kön, biologi och den gränslösa konstruktivismen
Torbjörn Fagerström. Foto: Karl Gabor.
Torbjörn Fagerström. Foto: Karl Gabor.

När vissa genusdebattörer och genusforskare hävdar att biologiskt kön är en social konstruktion, eller en fiktion, utmanar de löjet i många biologers och medicinares ögon. Det är synd, och helt onödigt; det borde kunna råda enighet om att visserligen är biologiskt kön inte en fiktion, men däremot är det en fiktion att alla människor kan tilldelas ett biologiskt kön. Det skriver ledarsidans kolumnist Torbjörn Fagerström, professor emeritus i evolutionär ekologi.

För snart tjugo år sedan skrev jag några kolumner på DN:s ledarsida som handlade om kön och genus ur ett vetenskapligt perspektiv. Mitt budskap var, i all enkelhet, att kön är en väldefinierad biologisk egenskap. Genus, däremot, är ett mera svårfångat begrepp som berör många kunskapsområden förutom biologi och medicin – inte minst samhällsvetenskaper som psykologi och sociologi. Jag nämnde också att inte alla människor passar in i den biologiska könsdefinitionen – pojkar/män och flickor/kvinnor utgör inte tillsammans 100 procent av populationen.

För dessa texter blev jag tillvitad både ljusskygga åsikter och skumma syften, inklusive standardanklagelsen att ägna mig åt ”biologism”. Tillvitelserna ligger bakom titeln på min senaste bok (Tankar från en utskälld forskare), en samling debattartiklar och essäer där de tre om kön och genus ingår. Det som provocerade var nog främst att jag hävdade att många frågor om kön är så väl utredda inom biologin att de lämpar sig illa för omtolkningar från genusvetarnas sida.

Glädjande nog är den insikten i dag mera spridd – se till exempel Nina Björks klarsynta text nyligen i DN (28/1-21). Men den hon polemiserar mot, juristen Silas Aliki, tycks fortfarande företräda en närmast gränslös konstruktivism, genom att hävda att kön är en fiktion (Kontext, 15/12-20). Ett onödigt stolpskott, kan man tycka, med tanke på att Alikis resonemang egentligen enbart rör individer med en oklar, intermediär könsidentitet.

Ty den rimliga vetenskapliga utgångspunkten är fortfarande, liksom för tjugo år sedan, att människan biologiskt sett har två kön. Detta delar vi med en stor del av jordens övriga arter av växter och djur; det är inget avvikande eller på annat sätt skumt med detta. Hos djuren definieras hanar av att de har små, rörliga och många könsceller (det vill säga spermier) medan honor är de som har stora, orörliga och få könsceller (det vill säga ägg). Dessa grundläggande könsskillnader har sedan lett till mängder av kroppsliga och beteendemässiga anpassningar inom djurvärlden, inklusive hos oss själva. Våra yttre könskaraktärer är ett påtagligt exempel på det.

Förekomsten av två kön är intimt kopplad till sexuell förökning. Det finns även andra metoder för att få avkomma, till exempel vegetativ förökning där en del av moderindividen knoppas av, såsom när revor med nya plantor bildas hos jordgubbar. Det förekommer även jungfrufödsel, alltså att ett obefruktat ägg utvecklas till en ny individ, exempelvis hos många arter av insekter. Men i alla sådana fall interfolieras den asexuella förökningen med sexuell – jordgubbsplantor producerar ju även blommor, vilka efter befruktning ger upphov till de välbekanta bären.

Den gängse förklaringen till att sexuell förökning är allestädes närvarande bland de högre organismerna är att framgången med ständig asexuell förökning vore förgänglig. Sexuell förökning innebär ju att genmaterialet kombineras om till radikalt nya varianter i varje generation. Resultatet blir genetiskt variabla avkommor som medger evolution, varigenom den aktuella arten kan anpassa sig till förändringar i livsvillkoren. Asexuell förökning innebär att morgondagen möts med gårdagens design, sexuell förökning alstrar variation vilket är fördelaktigt i en föränderlig miljö.

Vi människor har, liksom alla däggdjursarter, en genetisk mekanism för könsbestämning. Det betyder att det biologiska könet i princip fastläggs i befruktningsögonblicket. Men den processen är, lika lite som andra biologiska processer, hundraprocentig: någon promille av befolkningen föds med en intermediär anatomisk könstillhörighet, så kallat intersex, eller har en upplevd könstillhörighet som inte stämmer överens med den anatomiska, transsexualitet. En del av detta kan bero på slumpmässiga händelser eller en variation i påverkan av hormoner under fosterutvecklingen.

Och nu närmar vi oss pudelns kärna. Extremkonstruktivisternas logiska kullerbytta består just i att de blandar ihop det generella med det partikulära, den generella förekomsten av ett väldefinierat biologiskt kön med insikten att inte alla individer passar in i den definitionen. De hamnar då i bisarra slutsatser, såsom att biologiskt kön är en fiktion, eller socialt konstruerat, vilket skapar en helt onödig klyfta gentemot de flesta biologer och medicinare. Ty förekomsten av inter- och transsexualitet motsäger förstås inte det faktum att vi tillhör de arter som har utvecklat två kön, lika lite som förekomsten av färgblindhet jävar uppfattningen att vi tillhör de arter som på det stora hela taget har ett färgseende.

 

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.

Torbjörn Fagerström

Torbjörn Fagerström är fristående kolumnist på Bulletins ledarsida. Han är professor emeritus i teoretisk ekologi vid Lunds universitet.

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!