Facebook noscript imageKoraszewski: Opportunistorganisationer utan samvete
Opinion
Koraszewski: Opportunistorganisationer utan samvete
Det blir allt suddigare att se vad Amnesty står för. Håller ljuset på att brinna ut? FOTO: Vincent Yu / TT
Det blir allt suddigare att se vad Amnesty står för. Håller ljuset på att brinna ut? FOTO: Vincent Yu / TT

Många ser än idag människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch som ädla och osjälviska försvarare av det goda. Det är hög tid att uppdatera denna bild, skriver Andrzej Koraszewski.

FN:s generalsekreterare António Manuel de Oliveira Guterres’ hemland var under António de Oliveira Salazars regeringstid (1932 -1978) Vatikanens trogna dotter, och fortfarande (diskret) trogen Adolf Hitlers lära. År 1961 åkte en fyrtioårig Londonadvokat vid namn Peter Benenson en dag med tunnelbanan och bläddrade, precis som de flesta andra passagerare, i en tidning.

Han fastnade på en liten notis om två portugisiska studenter som dömts till sju års fängelse för att ha skålat för Portugals frihet. Benenson insåg att de som dömts för sina ord är också dömda till glömska, till att ruttna i åratal i diktatorernas fängelser, och att ingen kommer att kämpa för dem. Han bestämde sig för att skriva en artikel om detta. Han kallade sådana personer för ”samvetsfångar”.

Peter Benenson trodde att vanliga människor kan kräva att tyranner släpper samvetsfångar, att vanliga människor kan sätta press på sina politiker så att de fördömer användningen av rättssystemet i politiska syften, att de kan pressa media att börja uppmärksamma de människor som dömts för sina ord.

Den framtida generalsekreteraren för Den Enda Viktiga Saken var bara tolv år gammal vid tidpunkten. Benensons artiklar berörde många vanliga människor, och idén om att grunda Amnesty International uppstod. Vanliga människor skickade mängder med vykort adresserade till fängelser där de som dömts för sina ord satt inspärrade.

SE ÄVEN: Hjort: Amnestys kampanj borde plockas bort

De skrev till presidenter, premiärministrar och ministrar i demokratiska och tyranniska länder, samlade in detaljerad information och lobbade outtröttligt lokalpressens journalister med uppmaningar att skriva om människor som dömts för sina ord. Naturligtvis gavs det inga subventioner för denna verksamhet, folk stod för alla kostnader ur egen ficka, det fanns inga kontor eller dignitärer med hissnande löner.

Långsamt började denna aktivitet uppmärksammas. Den vann respekt, och började locka människor som ville visa sig i rampljuset. Medan redaktionerna till en början undvek Amnesty International-aktivister, började journalister efter några år dominera Amnestys lokala och nationella styrelser. Snart upphörde enskilda samvetsfångar att vara viktiga, och annat prioriterades.

Amnesty International började ta emot miljontals dollar i donationer som – föga förvånande – alltid kom med vissa underförstådda förväntningar. Sakta föll organisationen som grundats av underbara människor i händerna på skurkar som använde Peter Benensons varumärke och idéer som en täckmantel.

En till synes mindre incident illustrerar denna förvandling bättre än något annat. Bara en månad efter de fruktansvärda händelserna den 7 oktober 2023, fångades Amnesty International-anställda på bild i Italien med att riva ned bilder på judiska barn som kidnappats till Gaza och kastade dem i papperskorgar. Se denna videoinspelning, där en man visar trasiga affischer.

Du behöver inte kunna italienska för att förstå den stora kontrasten mellan Benensons idé och Amnesty Internationals nuvarande praxis, och mentaliteten hos människorna som arbetar där. Det är svårt att föreställa sig en större kontrast mellan uppmaningen till empati för de som dömts för sina ord och det hatiska föraktet mot barn som kidnappats för att de föddes som judar.

Benenson blev aldrig medlem i Amnesty International. Var han rädd att organisationens moraliska auktoritet kunde förvandlas på detta perversa sätt? Troligen. Stöld av moraliska auktoriteter har varit känt sedan tidernas begynnelse.

Mycket har hänt mellan Benensons resa med Londons tunnelbana 1961 och de italienska Amnesty International-aktivisternas bedrifter 2023. Utgjorde beslutet att utöka Amnesty Internationals verksamhet till att omfatta en kampanj mot dödsstraffet början på detta fientliga övertagande av en stor organisation? Ett sådant oskyldigt och till synes ädelt steg. Det bröt dock mot Amnestys grundregel att inte engagera sig för fångar som dömts för brott, terror eller våld.

I dag kan även människor som inte uppmärksammat organisationens största förvridning – dess ökända antisemitism – märka att organisationen inte påminner mycket om Amnesty International från 1960-talet. Berövandet av Alexei Navalnys status som samvetsfånge i februari 2021 orsakade så många protester att AI-ledningen snabbt beslutade att backa från detta beslut.

Den 6 december rapporterade den franska dagstidningen ”Le Figaro” om kidnappningen av den fransktalande författaren Boualem Sansal av myndigheterna i Algeriet. Den främsta anledningen var troligen hans besök i Israel och kontakter med israeliska författare. I artikeln skriver man att Amnesty International vägrade ta upp fallet på grund av brist på bevis för att han var frihetsberövad.

Frågan om kontakter med och till och med samarbete med terrorister har dykt upp många gånger. Inte minst när en medlem av AI-ledningen, Gita Sahgal, 2010 avslöjade AI:s förbindelser med Moazzamem Begg. Denne var chef för kampanjgruppen ”Bur” (tidigare CAGE) som representerade män som fängslats utomrättsligt i Guantanamo. Saghal beskrev honom som ”Storbritanniens mest kända talibansupporter”.

Amnestys ledning stängde först av henne, och avskedade henne sedan. Man motiverade beslutet med en grov lögn om att hon inte hade tagit upp frågan i det normala interna arbetet. Beggfallet var bara toppen av ett isberg, men det tystades snabbt ner. Att utnyttja märkets moraliska auktoritet är lukrativt. Det gör att all kritik kan förvandlas till en attack av onda människor på sådana som per definition är helgon och adelsmän.

AI-rapporter kritiseras ofta för att vara baserade på anonyma vittnen och svaga bevis, för partiskhet, ytlighet, och för att innehålla grundläggande juridiska fel. År 2022 erkände Amnesty att de förlorat en tredjedel av sina bidragsintäkter efter en rapport om påstådda ukrainska krigsförbrytelser.

Amnesty International påstår att den inte accepterar någon finansiering för forskning om mänskliga rättigheter från stater eller politiska partier. Faktum är dock att den brittiska regeringen var Amnesty Internationals tredje största givare 2009, då den bidrog med en generös donation på 800 000 pund. År 2011 fick Amnesty International 842 000 pund från dåvarande brittiska Department for International Development.

Som rapporterats av Global Times fick den också generösa donationer från Europeiska kommissionen, Nederländerna och USA. År 2016 bidrog en donation från George Soros’ Open Society Foundation att öka intäkter för Amnesty International i Irland med 8 procent. Eftersom irländsk lag, The Electoral Act, förbjuder utländska donationer till grupper som är involverade i val eller folkomröstningar som hålls i landet, krävde Standards in Public Office Commission från Amnesty International en återbetalning, vilket organisationen vägrade.

I själva verket är människorättsorganisationer som spenderar tiotals miljoner dollar inte särskilt intresserade av transparens, och de institutioner som borde hålla uppsikt över detta verkar inte vara alltför nyfikna.

Under en kort tid fick fallet med en donation till en annan förtappad människorättsorganisation – Human Rights Watch – stor publicitet. HRW fick en betydande donation från den saudiska miljardären, Mohamed Bin Issa Al Jaber. Den främste (dåvarande) chefen för HRW accepterade inte bara villkoret att inte stödja hbtq-grupper i regionen – alltså att inte rapportera om förföljelsen av homosexuella i arabländer – utan visste också om miljardärens andra mörka affärer.

Avtalet slöts 2012, men saken uppdagades först 2020, i samband med att det visade sig att den saudiske magnaten använde sig av vad som i praktiken var slavar. Det visade sig att HRW:s chef, Ken Roth, visste om detta och till och med pratade med givaren om problemet. Ändå tog han emot donationer från den ädle saudiaraben. När fallet blev offentligt återbetalade HRW skyndsamt pengarna och låtsades som om ingenting hade hänt.

Både HRW och Amnesty International anklagas för att förråda sina ursprungliga principer och för oförblommerad antisemitism. HRW-grundaren – den nu avlidne Robert Bernstein – tog avstånd från organisationen när han insåg att den i Ken Roths händer hade blivit antitesen till den organisation han en gång grundade.

Är anklagelserna om systematisk antisemitism hos organisationer som HRW, AI eller FN berättigade? Många hävdar att de är ett försök att tysta kritik av Israel. De anklagade organisationerna själva förnekar bestämt dessa anklagelser. Antisemitismen bekräftas dock av statistik, språket och innehållet i rapporter, uttalanden och resolutioner.

Få minns att det en gång fanns en FN-kommission för mänskliga rättigheter, och att den avskaffades på grund av kronisk antisemitism. Man hoppades att det nya människorättsrådet skulle vara mindre antisemitiskt. Detta visade sig vara fullkomligt omöjligt, eftersom en demokratisk organisation bestående av nationer som systematiskt kränker mänskliga rättigheter behöver en syndabock lika mycket som den behöver luft. Allt för att kunna låtsas att vara en fortsättning på den organisation som grundades efter andra världskriget.

Amnesty Internationals antisemitiska tendenser har länge varit uppenbara, men Sovjetunionens kollaps förändrade situationen på slagfältet om mänskliga rättigheter. Händelsen som avslöjade den sköna nya världens ansikte var FN:s konferens mot rasism som anordnades i Durban 2001.

Amnesty International spelade första fiol under denna häxsabbat, och föreslog det bästa sättet att bekämpa rasism. I ett tillkännagivande av Amnestys dåvarande president, Irene Khan kan vi läsa: ”Allvarliga meningsskiljaktigheter kvarstår då det gäller att bekämpa arvet från slaveri och kolonialism och Israels diskriminering av palestinier.” Det underförstådda var att för att övervinna dessa meningsskiljaktigheter måste man se till att den judiska frågan inte gick förlorad hos deltagarna i konferensen. Denna antisemitiska orgie på konferensen åtföljdes av rop från externa sympatisörer om att ”Hitler hade rätt.”

Kan vi förstå detta utbrott av antisemitism i just detta historiska ögonblick? Vi är givetvis dömda till gissningar och spekulationer. Sovjetunionen – de ”alliansfria ländernas” väktare (eller utvecklingsländerna om man så vill) – försvann, Kina flirtade med kapitalismen, och vänstern letade efter ett nytt hemland för proletariatet.

Det bästa förslaget verkade vara det mytiska Palestina. Detta engagemang gjorde det möjligt att kombinera väl rotade fördomar med frustrationerna hos de som var fria men oförmögna att använda friheten, de som var mätta och uttråkade av demokrati. Resultatet blev ännu en allians av utopibesatta ytterligheter.

År 1939 hölls en gemensam parad av Röda armén och Wehrmacht i Brest, i samband med styckningen av Polen. Snart skulle Stalin beordra skjutningen av de underrättelseofficerare som varnade för att Hitler förberedde sig för krig med Sovjetunionen. 1979 såg vi gemensamma demonstrationer av iranska kommunister och islamister, av vilka de förstnämnda inte anade att omedelbart efter störtandet av shahen så skulle arresteringar och sedan massmord på kommunister påbörjas.

Ett nytt skede i den gemensamma kampen mot den amerikanska imperialismen började i Durban. Amnesty, HRW, och FN var nu avantgardernas avantgarde. Gemensamma parader med den västerländska vänstern och den högerextrema patriarkala avantgarden av islam äger nu rum i London, Washington, Paris och andra huvudstäder i västvärlden.

Amnesty Internationals berättelser om israeliskt folkmord, apartheid, kolonialism och andra judiska synder är en viktig del av den intersektionella kampen för det intellektuella proletariatets själar. Nej, det har inget att göra med Peter Benensons idé, född på Londons tunnelbana, eller med de som han då inspirerade.

Översättning Henryk Rubinstein

Redigering av Jakob Sjölander

Andrzej Koraszewski

Polsk journalist och författare. Lämnade Polen som politisk flykting 1971. Under åren 1971-1986 bodde han i Sverige. Under de följande åren var medarbetare och vicechef på den polska sektionen av BBC i London. Har samarbetat under många år med den ansedda polska emigrationstidskriften Kultura i Paris. Författare till ett tiotal böcker med fokus på bl a ekonomi och konflikten i Mellanöstern. Återvände till Polen 1998.