Det är en kontroversiell paradox att Donald Trump nu driver igenom Martin Luther Kings vision om ett färgblint samhälle, medan dagens anti-rasister kämpar för särbehandling, skriver Andrzej Koraszewski.
President Donald Trumps invigning sammanföll med Martin Luther King Jr-dagen. Det här är förstås en tillfällighet, ingen planerade det, men det var ingen slump att Trump i sitt invigningstal bland annat sa: ”Vi kommer att skapa ett samhälle som kommer att vara blind för hudfärg och som baseras på kvalifikationer”.
En av hans första verkställande order handlar om ”att stoppa illegal diskriminering och återställa möjligheter baserade på kvalifikationer”.
Det här låter som en upprepning av Kings dröm att hans barn skulle bedömas efter deras karaktär, inte hudfärgen. Under de senaste åren har vi sett i Amerika (och inte bara i Amerika) strider för att förbättra situationen för färgade personer som hotas av diskriminering från den vita rasen.
Så vem i helsike bekämpar egentligen rasism här?
Jag får faktiskt erkänna att jag själv också agerade rasistiskt. När Barack Obama valdes för första gången var jag väldigt glad över att USA äntligen fick sin första svarta president.
Dessutom var jag övertygad om att han var ett utmärkt val eftersom han var elokvent, välutbildad och en bra talare. Men hans resa till Kairo och hans undfallenhet inför Muslimska Brödraskapet fick mig att inse att min glädje på grund av hans hudfärg hade lett mig till förhastade slutsatser.
Men låt oss återgå till dagens tvist om vad som är och inte är rasism. Afroamerikanen Coleman Hughes, född 1996, spelade först trumpet, tog magisterexamen i filosofi, började sedan skriva och blev nästan direkt känd för att han simmade mot strömmen.
Redan innan han tog examen bad House Judiciary Subcommittee honom att vittna i frågan om skadestånd för slaveri. Hughes hävdade då att sådana skadestånd skulle göra det svårare att lösa de problem som svarta står inför.
Dessa problem inkluderar hög kriminalitet och mord, dålig utbildning och splittrade familjer. Pengar som betalas för förfäders lidande kommer inte att hjälpa här, de kan förvärra situationen och öka sociala klyftor.
Dessutom kommer det att vara stötande och göra många som honom till offer utan deras samtycke.
För ett år sedan publicerades en bok av Coleman Hughes med titeln: ”The End of Race Politics: Arguments for a Colorblind America”. Om man skulle leta efter den mest legitima arvtagaren till Martin Luther King bland den unga generationen afroamerikaner, har jag intrycket att Coleman Hughes är den bästa kandidaten.
Att ignorera hudfärg och behandla alla lika, oavsett ras, skriver han i sin bok, är det enda sättet att, om inte att avskaffa, så i alla fall att begränsa rasismen, och detta bör vara grunden för amerikansk politik i frågan.
Inte överraskande svarade Hughes direkt entusiastiskt på Trumps verkställande order 14171.
”Den federala regeringen, stora företag, finansiella institutioner, hälso- och sjukvårdsindustrin, stora kommersiella flygbolag, brottsbekämpande myndigheter och institutioner för högre utbildning har antagit och aktivt utnyttjat farliga, förnedrande och omoraliska preferenser baserade på ras och kön under sken av så kallad ’mångfald, jämställdhet och inkludering’ (DEI).”
Kampen mot rasism med hjälp av kvotering och aktivism har mötts av skarp kritik (inte bara från republikaner) i flera år.
I federala institutioner, kommer man att över en natt avskeda en hel armé av byråkrater vars uppgift var att systematiskt underordna personalpolitiken politisk korrekthet.
Den mest kontroversiella delen av denna verkställande order är att den upphäver den legendariska verkställande ordern 11246, undertecknad av president Lyndon Johnson 1965.
Hughes påpekar att dagens aktivister har gett en annan innebörd åt termen ”positiv särbehandling” som på 1960-talet innebar att företagen hade en skyldighet sätta stopp för diskriminering, medan det idag tolkas som en skyldighet att utöva aktiv diskriminering till förmån för svarta och andra färgade.
För att göra saken mer intressant initierades detta fenomen av omvänd rasism av den republikanske presidenten Richard Nixon, som fastställde raskvoter på federal nivå.
”För första gången i amerikansk historia var privata företag tvungna att uppfylla stränga kvoter för att kunna göra affärer med den federala regeringen. Företag i metallbearbetningsbranschen i Philadelphia var tvungna att anställa inte mindre än 22 procent icke-vita år 1973...”
Detta försök att byråkratiskt genomdriva rasrättvisa fick lätt förutsägbara konsekvenser. Eftersom företag som ägs av rasminoriteter inte belades med sådana hinder för att vinna statliga kontrakt, var det ofta lättare och billigare att utöka ägarskaran än att söka efter tusentals kvalificerade och rasmässigt lämpliga arbetare.
Detta fenomen var välkänt i andra länder, inklusive Malaysia, där man ville driva bort kineser ur entreprenörskap och ge malayserna bättre möjligheter. Resultatet blev ett fenomen som hette AliBaba. Ali var kines och visste hur man skulle driva ett företag, och Baba var en malaj, som gjorde att myndigheterna inte gick efter sådana företag.
Donald Trump är svår att tycka om, han är inte ung, han är inte vacker, han är rik, listig, impulsiv och hämndlysten. Vissa säger att han kan vara snäll och öppen, att han kan lyssna, att det finns skäl till att han är så populär i Amerika idag.
Kan det vara så att han har rätt att vi borde vara blinda för hudfärgen hos en annan människa och bara döma henne efter hennes karaktär och färdigheter? Jag kan inte utesluta det.
