De som vill försvara yttrandefriheten borde vara försiktiga med att bränna koraner i tid och otid. Spara medlet tills det verkligen behövs, annars är risken stor att det blir overksamt eller förbjudet.
I frågan om koranbränningar gäller det verkligen att kunna tänka på flera saker samtidigt, att väga argument för och emot. Alltför många har svårt för det. Det ena argumentet brukar lyda: Bränning av koranen är en avskyvärd, hatfylld handling. Jag tycker inte om det, alltså ska det vara förbjudet. Den andra sidan kontrar med: Det står så mycket hemska saker i den boken. Alltså ska det vara tillåtet att bränna koranen. Men inget av dessa argument är hållbara. Man behöver inte förbjuda allt man tycker illa om, men man behöver inte heller tutta eld på allt man inte gillar.
Att medvetet skända en sak andra människor håller för helig är en hatfylld handling. Det är just därför koranbrännarna så gärna vill göra det. Om man inte anser att det finns en meningsfull poäng med att såra sina medmänniskor alldeles i onödan bör man därför inte göra handlingar av den typen. Innebär det att handlingen borde vara förbjuden? Nej, yttrandefrihetens gräns kommer alltid att handla om det osmakliga, upprörande och elaka. En tryckfrihetsordning som enbart tillåter snälla saker är ingen tryckfrihetsförordning alls.
Men, säger en del, att bränna koranen är hets mot folkgrupp! Nej, islam är en religion och ingen folkgrupp. Det finns många muslimska folkgrupper men en koranbränning riktas inte mot dem, utan är en form av religionskritik. Det är en aggressiv och smaklös form av religionskritik. Böcker bör hellre läsas och håller man inte med kan man kritisera innehållet. Att det verkligen handlar om religionskritik och inte hets mot folkgrupp blev tydligt i den senaste koranbränningen utanför Stockholms stora moské. Den som brände koranen kommer från Irak och innan han tände på höll han ett långt tal delvis på arabiska. Det gör inte skändningen mindre, men det visar tydligt att han inte hetsade mot en folkgrupp han själv tillhör, utan mot religionen.
Kulturer som antikens Grekland och Rom behövde inte religionskritik. Där fanns mängder med gudar och gudinnor och eftersom dessa framställdes som högst lynniga personligheter som människor åtminstone till viss del själva valde vilka och hur de skulle tjänas, fanns inte vare sig behov eller plats för kritik. Men i de monoteistiska religionerna, det vill säga judendom, kristendom och islam, finns kritiken ofrånkomligen inbyggd. Om man tror att Gud är ett yttersta andligt väsen, allsmäktigt, allvetande och fullkomligt gott kommer kritiken som ett brev på posten. Om Gud är god, hur kan Gud då tillåta all ondska och allt lidande i världen? Och det är knappast något som de religiösa skrifterna förtiger. Redan Första Mosebok beskriver hur den förste som trodde på en enda gud, Abraham, argumenterar för att Gud inte ska straffa oskyldiga människor tillsammans med de skyldiga när Sodom och Gomorra förstörs.
I Andra Mosebok är det Mose som riktar kritiken mot Gud. De sista verserna i femte kapitlet lyder:
Mose vände sig på nytt till Herren och sade: ”Herre, varför handlar du så illa mot detta folk? Varför skickade du mig? Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han misshandlat dem. Du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk!”
Det är vass kritik. Och man behöver inte tro på Bibeln som sanning för att inse att om så skarp kritik står i Bibeln gör den det därför att författaren accepterar kritiken som välmotiverad. Tror man att Bibeln är Guds ord är det alltså Gud själv som accepterar kritiken. Tror man inte det är det likväl så att den som skrivit orden föreställer sig att Gud accepterar denna kritik.
Det går fort i hockey och även i svensk politik. När TV4 i februari i år lät Kantar Sifo undersöka svenska folkets inställning till att förbjuda koranbränningar ansåg 43 procent att det borde vara tillåtet, medan 42 procent ansåg att det skulle vara förbjudet. Alltså var blocken nästan exakt lika stora, med de övriga sexton procenten osäkra. När SVT nu låtit Kantar Public ställa samma fråga har de tveksamma minskat till tretton procent, endast 34 procent anser att det ska vara tillåtet och 53 procent anser att det ska vara förbjudet.
I frågan om det är rätt eller fel att tillåta koranbränningar är det inte så enkelt att det är det sekulära samhället som står mot ett religiöst tänkesätt. Yttrandefriheten vilar på solid religiös grund. När Sverige fick världens första tryckfrihetsförordning 1766 var det en präst, Anders Chydenius, som var den drivande kraften. Det var också han som 1779 verkade för religionsfrihet. Diskussionen om religionsfriheten skulle pågå länge och 1793 trycktes därför John Lockes A letter concerning toleration (1689) på svenska som Lockes bref om religionsfriheten. På var och varannan sida i den skriften finns fotnoter med bibelcitat.
Religionsfrihet och yttrandefrihet var företeelser som gick hand i hand och som växte fram under 1600-talets många religionsstrider mellan katoliker och protestanter och mellan olika protestantiska grupper. Det var ett sätt att skapa respekt för andras inställningar, att åstadkomma fred i stället för mer stridigheter. I dessa stridigheter var det inte ovanligt att exempelvis kväkare i England brände biblar för att visa att hjärtats tro var viktigare än skriftens ord.
Det finns dock en aspekt på koranbränningar som få verkar ha tänkt på. Varje samhälle bygger på en stor portion tillit. Tilliten varierar från samhälle till samhälle och ett av de största problemen med stor invandring är just att överföra den tillit som råder i majoritetssamhället till invandrade minoriteter. Trots att det inte står poliser överallt stannar nästan alla bilister vid röd ljussignal och därför kan fotgängare lita på att de kan gå över gatan när det är grön gubbe. Skulle en stor del av oss sluta att respektera trafikreglerna skulle tilliten försvinna och polisen vara tvungen att ständigt kontrollera bilister. På samma sätt fungerar yttrandefriheten. Den bygger på att de flesta av oss tar hänsyn till varandra och inte hela tiden förödmjukar och förolämpar andra och att vi inte berättar alla hemligheter vi vet. Några kan tillåta sig att bryta reglerna, men blir detta utbrett kommer resultatet att bli att lagar skärps och kontrollen ökar.
När det nu alltså verkar gå inflation i koranbränningar, när allt fler vill bränna koraner, biblar, torah och så vidare, kommer sannolikt motreaktionen bli någon form av kontrollåtgärder eller förbud. Opinionen har alltså redan vänt. Än så länge verkar Tidöpartierna vara eniga om att inte förbjuda koranbränningar, men det kan vara förnuftigt att spara på tändstickorna och att polisen ger tillstånd, men inte nödvändigtvis tillstånd att bränna en koran utanför en moské just när gudstjänsten är slut. Brottsbalkens sextonde kapitel, fjärde paragrafen, förbjuder redan människor att störa en gudstjänst eller för den delen en kommunal förrättning eller domstolsförhandling med oljud eller våldshandlingar.
Flera av dem som verkat för att koranbränningar skulle äga rum är människor som betraktar sig som libertarianer, som vill se ett samhälle utan onödig kontroll och onödiga regler. Men som så ofta förstår inte dessa människor hur samhället fungerar. Om man ständigt provocerar gränsdragningen för yttrandefrihet eller god ordning kommer motreaktionen bli strängare regler och starkare kontroll, det vill säga just det dessa människor inte vill ha.
Omar Makram, som skrivit många krönikor för Bulletin, bevisade sitt avståndstagande från islam och fick svenskt uppehållstillstånd genom att bränna en koran. Om folk av olika skäl, mest för att reta andra människor, bränner koraner till höger och vänster, lär snart ingen längre bry sig om någon som i framtiden vill göra som Omar. Som vanligt är det alltså konservatismens viktiga tanke om försiktighet som gäller även i denna fråga.
