På Twitter trendade nyligen Anne Frank som bärare av ”white privilege”. Att tänka sig ett barn som dog av umbäranden och svält vid femton års ålder som privilegierad verkar galet, men beror på teoribildningar som tas på fullt allvar av alltför många.
Att någon enda människa kunde fundera ut något så idiotiskt som att Anne Frank åtnjöt ”vitt privilegium” hade kunnat vara en kul grej att nämna för att få läsare att skratta. Men nu handlar det om flera twittrare med tillräckligt många följare för att Anne Frank skulle trenda på Twitter, som klämmer ur sig dessa dumheter. Då fastnar dessvärre skrattet i halsen, inte minst med tanke på att detta är resultatet av en lära som alldeles för länge fått breda ut sig på universitet, i media och på statliga institutioner.
Att tänka sig Anne Frank som privilegierad när hon var gömd på en vind i Amsterdam, där hon skrev sin berömda dagbok, går kanske, åtminstone om man jämför den tiden med den som skulle komma i Auschwitz och Bergen-Belsen. Det finns vittnesmål från januari 1945 att den då femtonåriga Anne Frank var utmärglad, full av skabb och ständigt skakande. En tid senare dog hon i tyfus. Men, enligt vad flera twittrande debattörer alltså hävdar i galenskapens år 2022, var hon ändå en del av ”white privilege”.
När flera twittrare svarat det uppenbara, att Anne Frank var ett barn, förföljt, förslavat och som slutligen dog av umbäranden, har andra – antingen själva svarta, men lika ofta vita som anser sig ha rätten att tala å svartas vägnar – hävdat att Förintelsen ändå inte är något att komma med i jämförelse med det amerikanska slaveriet – som om man kunde jämföra lidande på detta vis. Också här är det så att om dessa åsikter vore en ensam galnings vore det en sak man kunde skratta åt. Men en liknande åsikt framfördes i februari i år av den amerikanska programledaren Whoopi Goldberg, när hon kallade Förintelsen en konflikt mellan en vit grupp mot en annan, vilket inte kunde jämföras med slaveriet.
Grunden till dessa stolligheter är uppenbar. I några årtionden nu har allt fler människor, inte minst inom akademin, förblindats av en lära som bär många namn: postmodernism, identitetspolitik, kritiska vithetsstudier, intersektionalitet, postkolonial maktanalys med mera.
Från Foucault, när han avslöjade egenintressen och makthunger i statliga institutioner som fångvården och mentalvården, till intersektionella författare som visat på hur förtryck kommet av rasism och könsroller kan korsas, finns det uppenbara sanningar. Att mental- och fångvård inte alltid varit till gagn för de drabbade är lika självklart som att det finns rasism och könsroller och att därför givetvis en kvinna som tillhör en minoritet kan vara dubbelt drabbad. Att USA:s svarta lidit av slaveri och rasism är också en sanning som givetvis kan påverka ättlingarna än i dag.
Men problem i statliga institutioner som fångvård eller mentalsjukhus innebär inte att alla fängelser och alla mentalsjukhus är förtryckarinstitutioner, lika lite som USA:s svartas problem enbart kan förklaras med slaveriet. Det finns andra faktorer. Som Thomas Sowell visat i en mängd studier klarar sig svarta invandrare till USA ofta mycket bra. Det hade de inte gjort om problemet vore rasism. Svarta invandrare från Karibien är också ättlingar till slavar och klarar sig ofta mycket bättre än infödda svarta i USA, så inte heller slaveriet är en förklaring.
På engelska finns en skämtsam benämning på forskningen som koncentrerar sig på olika människors, framför allt minoriteters, lidande: ”grievance studies”. Lidande upphöjs till en form av adelskap. Mest lidande innebär högst på skalan. Detta leder givetvis till en form av avundsjuka: Jag är bättre än dig, för jag har lidit mest! Att denna tävling i lidande sker mellan människor som inte alls lider, som ofta i stället är i allra högsta grad privilegierade, gör att man tar till sina förfäder. Svarta anses ha ett nedärvt adelskap på grund av slaveriet, som ibland blir direkt komiskt när det synas i sömmarna.
För några år sedan skrev ett par forskare en egendomlig studie av en fontän i Göteborg, där konstnären framställt världsdelar och människor från alla väderstreck. Det hela mynnade ut i en lätt maskerad anklagelse om rasism för konstnärens och i förlängningen hela Göteborgs vidkommande och en form av lidandestudie kring den afrikanska kvinnan som avbildades på brunnen, som en som uppbar hela slaveriets lidande. Den ena forskarens namn gjorde mig misstänksam. Jag sökte på namnet på Facebook och fick fram en hel rad med människor, både män och kvinnor, som bar samma namn. Till skillnad från denna forskare, med anknytning till både Göteborg och USA, var nästan alla andra som bar samma namn – uppenbarligen därför att de tillhörde samma släkt – mycket måna om att framhålla sina fina anor. Släkten är nämligen en afrikansk kungaätt och många med namnet titulerar sig därför prins eller prinsessa. En googling på ättens namn ledde till en uppsjö av litteratur om just slaveri, men inte riktigt så som släktingen i Göteborg framställde det. Denna kungaätt var nämligen vida omtalad i litteratur om det afrikanska slaveriet som en särskilt grym men också framgångsrik familj när det gällde att erövra grannländer och förslava invånarna där, människor som i hög grad fördes till kusten och såldes till slavhandlare som fraktade dem till Amerika.
Ingen kan ändra på sina anor. Ingen ska bära sina förfäders skuld. Men när denna akademiker föreläser om hur vita människor i Sverige och USA bär på särskilda privilegier och enligt den omvända makthierarki som praktiseras av identitetspolitiken detta innebär att de bär på en sorts arvsynd på grund av tidigare generationer, är det inte oväsentligt att denna människa försöker framställa sig själv som ättling till slavarna, när hon i själva verket är ättling till förslavarna.
Om det vore så att man tillhör en sorts adel ju mer ens förfäder lidit, är det svårt att komma ifrån att få folkgrupper lidit så mycket genom historien som judar. Detta leder till avundsjuka. Det är inte längre som när Tevje i ”Spelman på taket” säger till Gud att om det innebär att tillhöra det utvalda folket att alltid vara förföljd, kan väl Gud välja ut ett annat folk. Nu har förföljelsen blivit fin. Och inget är så fint som döda judar. Och har de dött i Förintelsen är de allra finast.
Men om man nu inte har judiska förfäder så blir det frestande att relativisera det där, för man vill givetvis att ens egna förfäders lidande ska vara finast. Därför ses Förintelsen som en uppgörelse mellan två vita grupper, medan slavättlingar på grund av hudfärgen ses som riktiga offer för lidande. Ganska många debattörer har de senaste åren fört fram sådana idéer.
De som överlevde Förintelsen talade sällan om det de varit med om. Det var först på ålderns höst en del började berätta, många av dem i skolor i Sverige. Men inför den egna familjen höll de oftast tyst. De ville inte se tillbaka på det de varit med om, utan koncentrerade sig i stället på framtiden. Ibland ville det förgångna inte släppa. Göran Rosenbergs gripande bok om sin far, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (2012) beskriver det väl. Andra lyckades bättre. Att så många människor som gått igenom helvetet på jorden lyckades skapa nya familjer och göra framgångsrika karriärer berodde på att de inte satt och jämförde sina lidanden, utan försökte lämna det bakom sig.
För oss som är deras barn är det en form av privilegium att ha vuxit upp mer med framtidshopp än ältande av lidande. Men det privilegiet har inget med hudfärg att göra.
