När man 1944 började inse att andra världskriget gick mot sitt slut tog den svenska arbetarrörelsen fram ett program för ekonomiska och demokratiska reformer. Det kallades Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, eller 27-punktsprogrammet. Alla delar av arbetarrörelsen var med, vid sidan om det socialdemokratiska partiet dess ungdomsförbund, kvinnoförbund och LO. Programmet antogs dessutom av Sveriges Kommunistiska Parti som handlingsprogram.

Många punkter i programmet genomfördes med tiden och Sverige hade kanske varit ett sämre land om de inte hade genomförts. Men en fråga som omedelbart väckte protester var frågan om planhushållning. Efter sovjetiskt mönster med femårsplaner ville man se kraftig statlig styrning av marknaden, företagens ekonomi, arbetsmarknaden, exporten, prissättningen, lönerna med mera.

1944 var också året då den österrikiske men i London verksamme ekonomen Friedrich von Hayek skrev The Road to Serfdom, som samma år översattes till svenska som Vägen till träldom. Boken är en kraftig uppgörelse med de socialistiska idéerna om planekonomi, som Hayek menar förr eller senare leder till en totalitär stat där människor är trälar. Bland dem som läste boken var Herbert Tingsten, socialdemokrat, men allt mera kritisk till den socialdemokratiska ideologin. Hayeks bok blev slutpunkten i hans uppgörelse med socialdemokratin. Han blev en uttalad kritiker av planekonomin. Berömt är hans argument mot dem som hävdade att det svenska efterkrigsprogrammet inte var samma sak som sovjetisk planekonomi, att man inte tänkte gå så långt. På det svarade Tingsten att om man i Stockholm stiger på tåget till Rom, men tänker stiga av i Södertälje, bör man inte lösa biljett till Rom, utan bara till Södertälje. Med andra ord kan man inte lita på att någon har för avsikt att stiga av i Södertälje – läs egentligen inte vill ha sovjetisk planekonomi – om denne löst biljett till Rom. 1946 lämnade Tingsten Socialdemokraterna.

Per Albin Hansson uppfann 1945 en särskild term för motståndet mot planekonomin; PHM. Och inför valet 1946 producerade Socialdemokraterna en valfilm där ett avsnitt handlar om ”PHM:s vaxkabinett”. Detta vaxkabinett består av människor iförda kläder från förra sekelskiftet, kvinnor med långa kjolar och män i jackett. En man i hög hatt bär ett plakat där det står ”Fram för PHM”, medan den andre bär på ett plakat med texten ”Mindre skatt för miljonärer”. Denne man råder det knappast några tvivel om vad han är för en. Han har skägg och den höga kalott judar brukade bära på den tiden. En skattkista bärs in och den plundras. Mannen i kalott kastar pengarna upp i luften och stoppar en del i fickorna. Att han är en symbol för judisk girighet är med andra ord uppenbart.

Revyprimadonnan Hjördis Petterson sjunger om ”allfader Tingsten” och ironiskt om det fina med privat näringsliv. Textens och hela numrets budskap är alltså att motstånd mot planekonomi, PHM, är något föråldrat och enbart handlar om privat girighet. Skattkistan måste väl rimligen syfta på allmänna medel och dessa planhushållningens motståndare roffar alltså åt sig av dessa medel. Att allmänna medel är skatt som uttagits från folket, något som lika gärna kan framställas som rofferi, antyds givetvis inte.

Men det allvarliga är självklart att man använder en typiskt judisk stereotyp för att illustrera girighet och rofferi. Och detta sker inte i aningslös okunnighet om vad sådant kan leda till, som före Förintelsen, utan året efter att koncentrationslägren öppnades och vittnesmålen om nazismens folkmord var en färsk nyhet. Och det sker alltså i en valfilm för Socialdemokraterna.

Några veckor efter valet dog Per Albin Hansson och i stället tog Tage Erlander över ledningen för Socialdemokraterna. Planhushållningen glömdes bort och politiken lades om åt mera näringslivsvänlig blandekonomi. Det är så det brukar gå till. Misslyckade idéer skrotas sällan med stora ord och gester, utan försvinner i all stillhet in i dunklet. Samma sak hände med Socialdemokraternas tydligt antisemitiska valfilm. Ingen tog avstånd från den, utan den glömdes bort. Först under de senaste åren har den uppmärksammats igen.

Men när Nathan Shachar påminde om den i en kolumn på DN:s ledarsida i tisdags blev det liv i luckan. Shachar påminner också om de tidiga socialdemokratiska ledarnas tydliga antisemitism, personer som partiets store ideolog i slutet av 1800-talet, Axel Danielsson, vars antisemitiska utgjutelser bland annat i tidningen Budkaflen tas upp av Shachar. Danielssons vän, professor Bengt Lidforss, var en tydligt rasistisk och grovt antisemitisk skribent i den socialdemokratiska pressen. Men han har – med den brist på logik som ofta präglar den tidens antisemiter – skrivit en finstämd, sympatisk och inlevelsefull skildring av Malmö synagogas invigning.

”Gyllene kalfven är världens kung”, illustration till en dikt, troligen av Axel Danielsson, i tidningen Budkaflen 1886.

Men så som Shachar gör får man inte göra, menar en del. Han är ”häpnadsväckande okunnig om svensk antisemitism” hävdar Lars M Andersson och Håkan Blomqvist i onsdagens DN. Själva har de ägnat hela livet åt att forska om just svensk antisemitism, framhåller de. Och det, bör tilläggas, har de gjort bra. Deras angrepp på Shachar skämmer därför ut dessa kunniga forskare rejält, inte minst den illa dolda irritationen över att någon annan dristar sig skriva om deras forskningsämne. De menar att Shachar tar utgångspunkt i SD:s film inför valet 2018, en smutskastningsfilm som jag också kritiserade när den kom. Men de missar att Shachar tvärt om framhåller att SD inte nämner något om valfilmen från 1946 och att de dessutom använder citat ur Aftonbladet från krigsåren, utan att klargöra att arbetarrörelsen inte ägde Aftonbladet då. De menar också att den antisemitism som Danielsson och Lidforss gav uttryck för var allmän på den tiden och den var värre i konservativa och högerinriktade sammanhang.

Det är svårt att jämföra politiska sidor för drygt hundra år sedan och visa vilken sida som är värst. Sådant blir bara ett tyckande. Själv är jag faktiskt förvånad över hur lite av antisemitism som förekommer i förra sekelskiftets konservativa litteratur, hos författare som Rudolf Kjellén och Theodor Holmberg, men jag erkänner villigt att jag inte läst allt. Det är också möjligt att de tog ut svängarna mer i tidningspress än i de böcker jag läst.

Men det trollar inte bort Danielssons och Lidforss antisemitism.

Frågan om huruvida Shachar är kunnig eller ej – jag känner honom som en mycket kunnig människa, men alla har vi våra kunskapsluckor – trollar inte bort valfilmen från 1946.

Frågan om SD har rätt eller fel i sin film har inget att göra med valfilmen från 1946.

Den stora insats för utforskningen av svensk antisemitism som Lars M Andersson gjort och den stora forskarmöda Håkan Blomqvist ägnat åt socialistiska antisemiter som Nils Flyg och Arthur Engberg är verkligen inte meriter att luta sig mot då man vill försöka relativisera antisemitismen i Socialdemokraterna.

Antisemitism har en förmåga att dyka upp i alla möjliga skepnader genom historien. Att någon skriver om den inom Socialdemokraterna borde inte leda till ryggradsreflexer hos seriösa forskare. Det får dem att framstå i mycket dålig dager.