Återvandring kan vara den bästa hjälpen för fattiga länder. När svenska lokalpolitiker tackar nej till att ens diskutera frivillig återvandring visar de på en chauvinistisk sverigebild.
Både FN och EU har inspirerats av Immanuel Kants lilla skrift Till den eviga freden från 1795. Men skaparna av båda dessa organ verkar ha läst boken som Fan läser Bibeln. Kant beskriver hur världsfred kan uppstå då en federation av republiker, som respekterar mänskliga rättigheter och anständighet även i krigföring, blir så attraktiv att ansluta sig till att land efter land blir republiker som respekterar rättigheterna för att kunna ingå i denna federation, bestående av självständiga och fria nationer.
EU:s strävan efter att binda medlemsländerna allt närmre varandra genom en väldig byråkratisk överbyggnad är lika långt från Kants idéer som FN:s oförmåga att utesluta diktaturer och krigshetsare. EU glömde det där med de fria, självständiga nationerna och FN biten om republiker som respekterar mänskliga rättigheter.
När Kant går igenom de mänskliga rättigheterna berör han en, som är dagsaktuell i Sverige just nu; hospitalitet eller gästvänskap.
En människa som ankommer till en annan trakt eller ett annat land har rätt att inte bli behandlad som en fiende. Det är inte en ”gästfrihetsrätt”, det vill säga att det mottagande landet är tvingat att vara gästfria mot främlingen. Men däremot är det en ”besöksrätt”. Om besökaren inte riskerar att gå under, har det mottagande landet, eller den mottagande människan, rätt att avvisa främlingar, men under normala omständigheter bör man inte göra det, utan ge den resande möjlighet att vistas som besökare i landet.
Men, märk väl, rättigheten gäller besök. Givetvis kan landets invånare bjuda in besökaren att bli bofast, men det är inte en mänsklig rättighet att propsa på en sådan behandling, därför att det skulle strida mot en annan viktig mänsklig rättighet; äganderätten. Platsen eller landet tillhör ägaren eller de boende i landet och de kan dela med sig av ägandet, men ingen kan tvinga dem att göra det.
Så skrev alltså Kant redan för 230 år sedan. Han formulerade inga tankar utan att noga ha tänkt igenom dem. För många människor är därför Kants idé fortfarande ett riktmärke.
Vi tar ett kliv nästan 220 år fram i historien, till 2013. Då skrev professorn i ekonomi Paul Collier en mycket uppmärksammad bok kallad Exodus, How Migration is Changing Our World. Vi som läste och tog intryck av hans bok den gången var sådana som kunde tänka utanför åsiktskorridoren – ett begrepp som för övrigt lanserades just 2013 – och som inte var rädda för att stämplas som rasister och främlingsfientliga. För så var det den gången. Att upplysa om rena fakta om migration räckte då för en pariastämpel.
Colliers bok är så långt ifrån en hetsande eller rasistisk bok man kan komma. Han redovisar fakta, utan att vara fördömande. En sak som han tar upp är u-landshjälp, som ofta fungerar mycket dåligt. Det finns dock en form av hjälp som faktiskt fungerar mycket bättre. Människor som kommer från fattiga länder till rikare länder och som skickar hem pengar till sin familj är en form av direkthjälp som är mycket effektivare, där pengarna till skillnad från så stora delar av den statliga hjälpen går direkt till behövande och inte hamnar på korrupta ledares schweiziska bankkonton.
Collier visar också på en annan form av direkt hjälp. Om mottagande länder inte ger permanenta uppehållstillstånd till flyktingar som flyr undan politiska kriser i sina hemländer, utan i stället tvingar dessa flyktingar att återvända när förhållandena har förbättrats, kan dessa människor, genom de intryck de fått när de bott i ett annat – förhoppningsvis bättre styrt – land påverka hemlandets uppbyggnad.
Om man verkligen vill bidra till en bättre värld är med andra ord återvandring en alldeles utmärkt sak. Människor som återvänder till sina gamla hemländer, kanske med en sparad slant och med de intryck som boendet i ett annat land för med sig, kan vara en stor tillgång.
Men så tycker uppenbarligen inte politikerna i åtminstone 75 svenska kommuner, där man tackat nej till att ha ett möte med regeringens samordnare för frivillig återvandring. ”Vi vill ju bli fler” säger många av politikerna. Det kan man förvisso förstå när det gäller den första kommunen som tackade nej. Jokkmokks kommun har ända sedan den bildades med kommunsammanslagningarna på 1970-talet konstant haft en minskande befolkning. Men för kommuner som Borås och Malmö är det svårt att förstå varför fler invånare till varje pris är något att sträva efter.
De flesta kommunerna som tackat nej styrs av Socialdemokraterna. Dessa lokalpolitiker tycks ha glömt att det var Olof Palmes socialdemokratiska regering som införde återvandringsbidraget 1984. Det regeringen nu gör är att höja bidraget så att det blir mera attraktivt att återvandra. Om det handlar om en familj som lever på bidrag är dock de 600 000 kronor de kan få för att återvandra snabbt intjänade för svenska kommuner genom minskade bidrag. För familjen som återvänder kan det dock vara en rejäl slant som kan ge dem en trygg tillvaro och en bra start i det nygamla landet.
Återvandrandet är frivilligt. Om det är en framgångsrik väg att minska de problem invandring fört med sig är osäkert, minst sagt. Men trots det är motståndet alltså stort för att ens på kommunnivå föra ett samtal med regeringens samordnare.
Det är svårt att värja sig från tanken att många lokalpolitiker ännu lever i illusionen att alla människor i hela världen drömmer om att få bo i Sverige och att eftersom delad glädje är dubbel glädje kommer den glädje invandrare känner över att bo i Sverige också glädja svenskarna. Integration är inget stort problem i dessa människors värld, eftersom de utgår från att alla människor vill bli som svenskar. Det är givetvis en form av chauvinism som oftast odlas av människor som säger sig vara motståndare till nationalism. De inser inte att deras egen Sverigebild är bra mycket mera egenkär än den stoltaste nationalistens.
På samma sätt talar de om mångkultur och menar i själva verket mångetnicitet, eftersom de utgår från att alla vill tänka som vi. Mångkulturen är därför bara kryddor i tillvaron: andra utseenden, spännande maträtter och festliga danser. Men att det finns människor som anser att deras döttrars dygd är så viktig att de kan tänkas mörda sina egna barn om de bryter mot dessa dygdemönster, har de uppenbarligen trots åratals debatter och tidningsartiklar lyckats undvika. Att säga sådant är ju rasism.
Viljan att visa sig god leder därför till mindre godhet. En återvändande familj i Syrien med 600 000 i plånboken och intryck från svenskt samhällsliv hade kunnat vara en tillgång. Men den tillgången vill man inte bjuda andra på. ”Vi vill ju bli fler”. Ja men till vilket pris?
