Det är lätt att göra sig lustig över Magdalena Anderssons utspel om att hon vill se blandade bostadsområden i Sverige och inga Somalitowns, Chinatowns eller Little Italy. Vill man inte ha Somalitowns, varför tillåts då invandringen från Somalia fortsätta? Det lär handla om ungefär en flygplanslast om dagen, trots påståenden om att invandringen minskar. Om man inte vill ha segregation, varför får föreningar vars syfte är att upprätthålla segregationen stora bidrag? Om man inte vill att människor ska bosätta sig i religiösa enklaver, varför ger man då statsbidrag till moskéer som attraherar exempelvis muslimer med olika bakgrund och innebär att dessa vill bo i närheten?

Om man tillåter hög invandring men inte vill tillåta invandrare att leva nära sina landsmän måste man rimligen registrera etnicitet och styra människors bostadsort, i värsta fall tvångsförflytta människor som redan bor i något av Sveriges Somalitowns. För ett parti som ständigt varnat att ett annat partis politik påminner om trettiotalets Tyskland är det onekligen obetänksamt att vilja föra en politik som påminner om samma land några årtionden senare; sextiotalets DDR kommer i tankarna. Inte så att det fanns Somalitowns i DDR, men där fanns samma inskränkningar i den personliga friheten och registrering för att kontrollera människor.

Även om det givetvis finns undantag skulle man generellt kunna säga att somalier inte kommer till Sverige därför att de längtar efter Bullerbyn, Grönköping och Ornässtugan, utan därför att här finns redan Somalitowns. Så gott som all migration går till på det viset. Man flyttar till en släkting eller bekant som redan flyttat till ett annat land. Och därför, när migrationen börjat, kommer den att fortsätta. Ju fler som gjort resan till ett annat land, desto fler vill följa efter. Det leder till Somalitowns och Little Italy. Sådan är människan. Sådan är den mänskliga naturen. Och det är just där problemet uppstår. Om man tror på social ingenjörskonst ser man människan som formbar lik lera och intresse för den mänskliga naturen brukar lysa med sin frånvaro.

Den förste som på allvar studerade skillnaden mellan stat och samhälle var den skotske filosofen Adam Ferguson i sin An Essay on the History of Civil Society (1767). Redan 1790 översattes den till svenska: Försök till historien om borgerligt samhälle. Det första Ferguson gör är just att diskutera den mänskliga naturen.

Trots att Ferguson inspirerade tänkare som haft större inflytande på svenskt, inte minst socialdemokratiskt, tänkande, som Hegel och Karl Marx, är insikten om skillnaden mellan samhälle och stat svag eller obefintlig i många svenska sammanhang. Människan är enligt Ferguson en social varelse. Det är människor i grupp som kan berätta om människans natur, inte minst om vi kan konstatera att mänskliga grupper reagerar på samma sätt oavsett var i världen eller i vilken tid vi väljer att studera dem.

Några år efter Ferguson skrev Thomas Paine sin pamflett Common Sense (1776), som utgjorde den tändande gnistan till den amerikanska revolutionen och självständighetsförklaringen samma år. Eftersom Paines bok fick så stor historisk betydelse har dess tankar, bortsett från uppmaningen till att befria sig från den engelska kungen, hamnat i skymundan. Men faktum är att Paine också definierar skillnaden mellan samhälle och stat:

En del författare har så blandat samman samhälle med stat att de inte förmår göra skillnad mellan dem: trots att de inte bara är olika, de har dessutom helt olika ursprung. Samhället skapas utifrån våra behov, medan staten skapas av vår ondska. Det förra stödjer vår glädje positivt genom att förena vår tillgivenhet, det senare negativt genom att begränsa våra laster.

Samhället är alltså något gott som kan ge oss glädje i livet, medan staten är något nödvändigt ont som vi måste ha för att människans dåliga egenskaper ska kunna kontrolleras. Men svensk politik går väldigt ofta ut på att framställa det nödvändigt onda, det vill säga staten, som all godhets urkälla, medan man samtidigt gör allt för att bryta ner samhällen, från 1700-talets bysprängningar till 1960-talets rivningar av hela väl fungerande stadsdelar.

När den stora invandringen till Sverige började bodde invandrare blandat. I miljonprogramsområdena fanns kvarvarande svenskar och där fanns invandrare från mängder av olika länder. På senare år har det dock blivit allt mera tydligt att invandrare söker sig till sina likar, att vissa förorter domineras av en invandrargrupp. Så där har uppstått både Somalitowns och Little Bagdad. Att Askimsbadet utanför Göteborg numera kallas ”Persiska viken” är givetvis ett utslag av göteborgshumor, men hade ju inte varit roligt om det inte också vore sant.

Den som inte vill ha dessa företeelser borde ha tänkt på det för många årtionden sedan. Att tro att blandning skulle vara att föredra är inte bara dumt, utan också farligt. Ett engelskt uttryck säger ”good fences make good neighbours”, att starka staket gör goda grannar. För att blandningen ska kunna fungera krävs att många svenskar flyttar in i de invandrardominerade bostadsområdena. Låt oss se sanningen i vitögat: De flesta svenskar vill inte det, så varför försöka tvinga dem? Och orsaken är inte rasism, som vissa älskar att framhålla. Problemet är inte olika hudfärger, utan att människor har olika kulturer och olika sätt att leva. Vi trivs inte alltid med varandra och i en blandning är det den som skriker högst som blir mest sedd. Med andra ord: blandningen skapar större sociala problem än där olika grupper skapar lokala samhällen.

När bilar bränns och människor skjuts till döds som aldrig förr beror det helt klart på invandringen. Men därmed inte sagt att det största problemet är samhällen där en viss invandragrupp dominerar. Där kan den sociala kontroll som förhindrar brottslighet finnas. Skjutningar och bilbränder handlar med stor sannolikhet om brist på social kontroll. Det är där den värste är kung.

Den sociala kontroll jag talar om innebär givetvis också hedersnormer och klanstrukturer. Ibland gäller det att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Man kan vara kritisk till sådant men ändå se att dessa strukturer kan förhindra laglöshet. Åtminstone till dess staten inser att dess roll inte är att vara myspys, utan ett nödvändigt ont. Det är den dagen polisen slutar att bjuda på saft och bullar och föra dialog och i stället försöker bekämpa brottslighet. Det är kanske samma dag som Magdalena Andersson och många med henne inser att om hon inte vill ha Somalitowns i Sverige så borde hon ha tänkt på det för flera årtionden sedan. Att bekämpa Somalitown i dag är att inskränka människors frihet. Och det drabbar oss alla, inte bara Somalitown.

Eller som Ernst Rolf en gång i tiden sjöng:

Det skulle du ha tänkt på lite förr, min vän
nu är det alldeles för sent.