Under förra året sköts 63, kanske 64 människor ihjäl i Sverige i gängrelaterad brottslighet. När detta sägs verkar nästan alla drabbas av en slags mani att börja tala om något annat. Stefan Löfven talade i en intervju 2019 om att den största konsumtionen av narkotika finns i Djursholm och Danderyd. Kanske det, men frågan han fick handlade om gängbrottsligheten.

Andra vill tala om skolan, om fritidsgårdar, om trångboddhet, om rasism. Andra åter vill tala om den allt för stora invandringen, om vikten av att utvisa brottslingar och att främja återvandring, om islamism och om hederskultur. Och allt det där är viktiga saker, men det var ju inte det vi skulle prata om.

Ska vi tala gängmord ska vi tala gängmord. Gängmord beror nämligen på en enda sak: gängmord. Som SVT:s dokumentär Stockholms gängkrig bakom rubrikerna visar är de en enda lång serie av hämndattacker för tidigare hämndmord för en tidigare hämnd.

Det är sant, som exempelvis Richard Jomshof nyligen hävdat, att de hör samman med de senaste årtiondenas invandring, men för att komma till rätta med problemet behöver man inte få alla som invandrat att återvända. Även om man skulle vilja det behöver man inte vänta med att åtgärda gängbrottsligheten tills den återvandringen är genomförd, om den nu går att genomföra.

Det är också sant, som Stefan Löfven hävdar, att det hänger samman med narkotikahandel, men ungdomarna i Danderyd som han talar om skjuter inte ihjäl varandra. Det finns massor av olika slags brottslighet, men vill man komma till rätta med skjutningarna är det skjutningarna och inte annan brottslighet man ska koncentrera sig på. Man behöver inte lösa narkotikabruket för att komma åt gängskjutningarna.

Allt detta blir så tydligt när man läser den amerikanske kriminologen David M Kennedys bok Don’t shoot (2011). Hans genomgående tes är att samhället även i de värsta problemområdena är mycket starkare än vad vi tror, att ett grundläggande problem för att lösa gängbrottsligheten handlar om att polis och medborgare måste få förtroende för varandra.

Hans metod som prövats framgångsrikt i flera amerikanska städer för att mycket snabbt lösa gängskjutningarna är att kartlägga vilka som ingår i de skjutande gängen och bjuda in dem gäng för gäng till polisen med löfte att inga arresteringar kommer att ske. Gängmedlemmarna får komma med den person de känner störst förtroende för, vilket visar sig nästan alltid vara mamma eller mormor. Budskapet de får är mycket enkelt: Det räcker nu. Vi har ett gemensamt intresse. Vi vill inte att ni skjuter ihjäl varandra och vi vet att ni inte vill bli ihjälskjutna. Så sluta omedelbart, annars kommer vi vid nästa skjutning lägga allt krut på att inte bara den skyldige utan alla i hans gäng kommer att arresteras. Vi har kartlagt er så pass väl att vi vet vad vi kan anklaga er för. Att sitta inspärrad i många år är inte roligt, så låt bli!

Mötet tar en timmes tid och när det började i Boston hade man liten tro på att någon skulle dyka upp, men folk kom och sedan blev det lugnt. Men Kennedy påpekar att inget är så skadligt som om polisen utfärdar ett löfte de inte kan hålla. Det måste finnas full beredskap för att verkligen kunna sätta in allt i den händelse att någon skjuter. Men innan dess måste gängmedlemmarna inse att de riskerar långa och hårda straff. Förbluffande få var medvetna om detta.

Kennedys tes är att de allra flesta i kriminella gäng inte vill skjuta ihjäl varandra. 95 procent vill inte skjuta, fem procent bryr sig inte. De fem procenten måste låsas in, men de andra 95 procenten skjuter därför att de är rädda för att själva bli skjutna. De gör det dessutom därför att de saknar tilltro till polisen. Den tilltron kan, när polisen visar sig bestämd, hård men samtidigt behandlar alla respektfullt, växa så att lokalbefolkningen i ett område börjar berätta vad de vet. Det är som Morgan Johansson säger i SVT:s dokumentär ”ett begränsat antal” som skjuter, men det är många fler än ett begränsat antal som vägrar ”gola” eftersom de känner misstro till polisen. Poliser som delar ut armband och bjuder på kaffe bidrar förmodligen inte till ökad tilltro, men polis som ser till att kvarteret där man bor blir fridfullt så att barnen vågar leka ute skapar däremot sådan tilltro.

Kennedys första försök i Boston blev så lyckat att det beskrevs som ett underverk. Men det varade inte länge innan våldet åter tagit över. Nya försök i andra städer föll bättre ut när man samtidigt angrep narkotikahandeln. Men märk väl inte så som Löfven talade om, att bli effektivare på att stoppa smugglingen. Kennedys tes är alltså att man inte kan komma åt all brottslighet, att man måste välja. Även i USA är det så att vita medelklassungdomar är större konsumenter av droger än svarta i ghettona, men droghandlarna är de svarta ungdomarna i ghettona, som säljer från gathörnen, som rånar varandra och som sedan skjuter ihjäl varandra. Så det handlar om ras, men det handlar inte om rasism. Skillnaden är att de vita medelklassungdomarnas missbruk hotar inte samhället och gör inte gatorna osäkra. Det är därför man måste komma åt gatuhandeln, inte därför att försäljarna är av en viss hudfärg, utan därför att deras verksamhet förstör stadsdelen.

Polisen löste detta genom att en tid studera en stadsdel, kalla in droghandlarna, gängmedlemmarna och deras mammor till möten och få dem att sluta genom att presentera bevis för att polisen hade bevis för narkotikahandeln och från och med nu skulle börja arrestera de som fortsatte. Samtidigt erbjöds de nästan alltid väldigt unga handlarna hjälp med skolgång eller arbete. Droghandeln upphörde inom några dagar när polisen samtidigt var bestämd med att detta inte längre skulle tolereras. Gatubilden förändrades snabbt, lugnet lägrade sig och inom några dagar tillhörde gatorna igen lekande barn och mammor med barnvagnar.

Men det är ingen idyll Kennedy beskriver. En del blir verkligen hjälpta med skolgång och jobb, men det flesta förblir utanför arbetsmarknaden. Men den öppna kriminaliteten försvinner, gatorna blir trygga och folk skjuter inte varandra längre. Alla arbetslösa med misslyckad skolgång skjuter ju inte ihjäl folk.

Visst är det bra att vilja förbättra hela samhället och utrota all kriminalitet och all droganvändning. Men i väntan på detta kan man faktiskt åtgärda den öppna droghandeln och skjutningarna. Det tar en timme.

Bara viljan finns där.